Min dotter fick ingen födelsedagspresent!

Jag såg det nu, att de bor ihop. Att flytta ihop med en man man varit ihop med i 6 månader tycker jag själv låter lättvindigt när man har barn i huset. Men det är min egen åsikt, ingen annans. Man lär inte känna varandra på en så kort tid. Men det är inte relevant här alls.

TS, om du tar detta så pass hårt, tycker jag att du skall ta ett snack med honom. Om hans intresse för bilar är så stort att han inte engagerar sig, så kanske ett lån tillsammans med honom är lite vanskligt. Du får stå för hälften av lånet om ni separerar, ifall du skriver på papperen.

Jag tycker det låter lite märkligt... Om det inte är som flera andra här skriver, att han ser det som att presenterna du köpte är från er båda, och att han är helt totalt ovan med barn (innan du och han blev ihop alltså) och inte förstår att födelsedagen är årets viktigaste dag för ett barn, så är det ju ett skumt beteende.
Om man lever med en person så grattar man den väl till sin födelsedag. Vanligtvis köper man något också. Och råd verkar han ju ha eftersom han uppvaktade sin brors fru med en stor present...

Har du frågat honom rakt ut? Det tycker jag annars är en bra start!
Säg bara att du blev ledsen för att din dotters födelsedag, som uppenbarligen är viktig för de två personer han lever tillsammans med, inte verkar vara värt att göra en liten ansträngning för. Det kan ju vara så att han har någon bra anledning.

Jag tog t.ex. rätt illa upp när min bonusdotter inte köpte en present till min minsta dotter i julklapp när hon var 6 månader. Hon köpte julklappar till alla andra, kompisar, oss vuxna, vår andra dotter etc. Men hon tyckte att "hon fattar ju ändå inte vad det är", vilket iofs är sant om än lite klumpigt resonerat av en tonåring kan jag tycka.
Din sambo kanske tänker likadant? Att hon är så liten så hon inte "fattar" ändå?

Jag förstår i allafall att du känner dig besviken, det skulle jag också gjort. Hoppas att det finns en bra förklaring i allafall! 

lättvindligt?

du vet inte alls i vilken situation jag befann mig i när vi tog detta beslut. tycker du låter väldigt bitter. varför vi flyttade ihop så tidigt hör inte ens hit. faktum är att de var för barnens skull så de kunde ha kvar sitt hem

Du överreagerar inte alls, det var mig en snål sambo måste jag säga. Jag hade helt klart konfronterat honom och hans beteende. Samtidigt, var du med på presenten till hans brors fru? Om inte kanske det var ett statement från hans sida. Vilket förvisso också är rätt larvigt.

Bitter? Jag? Varför skulle jag vara det? Jag nämnde det bara, det hörde inte hit alls och jag borde inte ens skrivit det. Sorry. Folk gör naturligtvis som de vill.

Jag flyttade ihop med min sambo efter tre månader och sa upp min lägenhet efter ett halvår. Nu många år senare har vi hus och barn tillsammans.
Så det måste absolut inte vara fel att gå fort fram. Tror de flesta känner på sig när det är på allvar.

Jag köpte hus med min sambo också ganska tidigt, men då var det ju något gemensamt. Lån till annat fick ha ta utan mig.

Det är ot här.

Men prata med honom om din dotters födelsedag  så att det nte växer till ett större problem längre fram...

Lycka till

förlåt att jag sa så.....öm tå. de kändes tidigt för mig då också men som sagt de hör inte hit och jag lovar att de finns bra anledningar till att de blev som de blev.

men jag känner mig besviken för att jag givit allt! jag släppte in honom i mitt och mina barns liv. eg har jag rätt till 32000 mer än honom i bostaden för att jag betalade handpenningen, de strök jag. jag tar lån till hans bil (tillsammans med honom) för 50 000. Jag tvättar allt, jag står för all mat (både köper och lagar) går fan upp 6 på morgonen för att göra hans frukost!...jag har verkligen vänt ut och in på mig själv och min dotter får inte ens höra ordet "grattis" av honom. därför börjar jag nu undra om allt står rätt till. Jag vill inte vara hans mamma, jag vill vara hans tjej på lika villkor.

Du överdriver inte - symboliken i detta hade gjort mig helt vansinnigt förbannad!

För det första borde du inte acceptera att din sambo struntar i att gratulera din dotter. För det andra, om du själv bryr dig om dina barn, ska du naturligtvis varken efterskänka eller låna pengar åt honom. För det tredje måste du sluta betala hans mat och ställa upp med den markservice du gör för närvarande.Inse att du har hamnat i värsta kvinnofällan. Den måste du ta dig ur annars kan jag lova dig att du går mot din undergång och drar med dig dina barn i fallet. Mitt råd till dig: Sluta supporta den där drummeln och prioritera dina barn.

Ooooooopssss... Du måste nog börja fundera vad det är du FÅR UT av det här förhållandet! Vad bidrar han med din sambo, hur delar ni upp saker och ting o.s.v. Du låter faktiskt mer som en mamma till två än en tjej med sambo och barn!

Du kanske har tagit för stort ansvar från början, vilket verkar vara vanligt när man vill "vara till lags" och få partnern att känna att den trivs och att man är en bra partner. Men mer vanligt än att det uppskattas verkar vara att partnern bara gör mindre och mindre, och förväntar sig mer och mer av den person som tidigt i förhållandet visat att hon/han är villig att GE (och ge mycket), både av sig själv, sin tid, sina pengar, sina tillgångar i övrigt o.s.v.

Behöver du ett sånt här förhållande verkligen?