BlommyNess12 skrev 2010-03-16 10:10:47 följande:
Det är bara detta som är själva sprickan. Det hon gjort är faktiskt det värsta hon någonsin gjort mot mig. Hon försökte förstöra mellan mig och mitt livs kärlek, jag kunde ju inte veta att det var mitt livs kärlek då, men jag älskade honom så intensivt att jag INTE var beredd att sluta träffa honom bara för att "mamma säger så". Jag tyckte vi skulle träffas tillsammans allihop och prata, så att de fick träffa honom, men de ville inte det. De ville köra över honom med bilen, eller anlita någon att nacka honom, det var ungefär allt som kom ur mina föräldrars upprörda munnar.Jag är fortfarande ledsen över att de inte behandlar honom som en självklar del av min familj, trots att vi har varit sambos i många år nu och har ett barn tillsammans. De har bara lugnat ner sig och slutat hata honom helt öppet. Vi kan fortfarande knappt prata om honom, när jag berättade att vi hade börjat fundera på att faktiskt sätta ett datum för bröllopet började hon nästan gråta, och inte av lycka. När jag berättade att vi väntade barn, så vart hon upprörd av att hennes barnbarn skulle ha "den där" till pappa. Ja allt detta får mig att känna mig ledsen. Fruktansvärt ledsen. Det känns som hon inte brytt sig om att jag ska må bra och vara lycklig, utan bara att följa sin egen moral och princip. För jag är lycklig och mår bra, men det är inte på hennes "rätta" sätt.
Oj, ok det låter ju helt klart överdrivet! Om ni nu lever ihop å har barn å fam så e det bara för henne att acceptera å respektera han som en i fam. Men just då kunde ju varken du eller hon veta att detta skulle bli ditt livs kärlek. Men nu när du e äldre å ni har bildat fam så borde hon inse att ni älskar varandra å är lyckliga. Jag förstår att du känner dig mkt ledsen å sårad över hur hon beter sig, å framförallt att hon inte vill ge det en chans än efter att ni visat att det e allvar.
Jag kan ju bara dra snabbt om min sits så kanske du bättre förstår varifrån min ståndpunkt är. Jag flyttade åxå hemifrån som 15åring, då min mamma å jag inte drog jämt alls. jag gick fortfarande på högstadiet, å flyttade ihop med en kille som då var 19 år-allt för att komma hemifrån. han var snäll emot mig...å det var bättre där. Men mogen var jag INTE på ngt vis. Han var den första för mig å jag för han med. Det som fick mig att flytta var bla att min mamma alltid haft problem med drickat, å tog hem folk, den ena värre än den andre. Jag var 12-13 år gammal..ligger å sover i min pyamas med nallar på. in kommer en av dessa svin å börjar ta på min kropp, på ett jäkligt opassande sätt, skulle kyssa mig mm jag blev livrädd.. även på min då 2 år äldre syster. vi tog upp detta dagen efter med vår mamma, å hennes svar blev
-ja men i deras kultur så är ni giftasmogna, inget konstigt i det.
å så fortsatte det ena efter det andra!
Såå jag önskar att jag hade en mamma som brydde sig, å det gör ju din! Även om jag tycker att hon driver det hela för långt nu när ni är en bildad fam.