Viktig info som MVC- och förlossningspersonal brukar hoppa över

Glädjande att höra tt ni känner er så trygga med era män och inte tycker att deras närvaro skulle vara minsta hämmande, utan tvärt om gärna vill ha dem med.. Men håll med om att om man skulle råkat bli med barn med en sån här tjomme så skulle det allt vara skönt att slippa ha honom med när man föder barn ?  ss11i01.stream.ip-only.net/images/blog/images... (har just lärt mig att det finns url- adresser till bilderna i mitt bloggarkiv, hoppas det funkar)

BRA, då har du förstått vad jag menar

Jag läste ett inlägg i den här tråden av en tjej som var adopterad från Colombia och som har ett starkt "minne" av ljudet från skor i en korridor som hon tror att kommer från när hon låg på BB som nyfödd. Och du gav ett väldigt bra svar på hennes inlägg. Min sak ligger på ett sätt ganska nära detta. Vill höra vad du tror om saken...Min man är adopterad, och hans början på livet startade så här: Hans mamma var 19 år, fick inte hålla honom för sin egen mor, pappan "okänd". Min man föddes 6 veckor för tidigt och tack vare att barnmorskan var vän till min mans adoptivföräldrar, har han fått veta ett par saker från förlossningen. Mamman hade skrikit "för den där ungen till helvetet!" när han kom ut. Hon hade aldrig hållit i honom och första tiden på sjukhuset låg han ensam i en kuvös. Hans adoptivföräldrar hämtade honom från BB när han var någon vecka gammal. Som barn hade han en ganska bra relation med sin adoptivmamma, men jättebra med sin adoptivmormor. Sin adoptivpappa hade han ganska dåligt förhållande med. Han har fått kontakt med sin biologiska mamma men hon vägrar säga vem hans riktiga pappa är. Nu har de ingen kontakt - mamman vill inte. Adoptivmamman har supit ihjäl sig efter ett olyckligt äktenskap och nu senaste åren har vi fått svaret på det - adoptivpappan är homosexuell. Min man har väldiga svårigheter att lita på folk. Jag är typ den enda. Har alltid haft problem med självkänslan. Han är en UNDERBAR man och pappa (vi har tre flickor) och nu har han en enorm önskan att få många barn och få starka blodsband (vi väntar nu nr 4). Enligt honom är hans nuvarande familj det enda bra han någonsin haft.Så till min fråga: kan hans första möte med livet ha fått honom att känna så här? Han tar ofta fram det här med att han nog blivit förbannad från första stund och därför har han fått en sådan mängd olycka över sig...

Jag skulle inte säga att det handlar om att idiotförklara. Snarare belysa ett alltför vanligt problem på FL. Dvs. att många som läser i en tråd, tror på allt som står utan att tänka till själva. För personer som inte klarar av att "sålla", kan det bli skrämmande och orsaka mer oro än nytta med all information, särskilt när man inte har tillgång till hur stor risk det egentligen är att råka ut för något. 

Tack och hej!Först och främst har du ingen anledning att ljuga - eftersom jag är aktiv i TVÅ andra trådar här på FL och du är garanterat inte aktiv i dem! Så en person med DITT tankesätt är jag inte ens det minsta intresserad av att diskutera med.

Jag förstår faktiskt inte vad du talar om för andra två trådar, snälla vän. Jag har bara varit aktiv i dessa två långlivade trådar i ungefär 2 års tid! Så du förväxlar nog mig med någon annan! Jag bad om ursäkt redan för att jag REFERERADE till dig, det jag skrev om handlade inte om dig ett dugg! Och jag "fortsätter" inte att skriva om det, jag skrev ETT inlägg och så ska du späda på så här. Allvarligt talat. Om inte ett förlåt räcker, så vet jag inte vad jag ska säga. Ha det så bra!