Anonym

Äldre 13 Aug 12:15

1644 svar

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

En sak till; jag kommer inte orka gå till psykolog för jag har försökt många gånger och det ger absolut ingenting!!!

Har läst nånstans att borderline-personer blir bättre med åldern; man kanske skulle vänta in??!! Jag är redan 41, men är inte alls bättre!!! Ju bättre kille jag har, desto större bitch och mer skandaler. Jag blir mer och mer förvånad för varje gång vad de här männen kan utstå med mig. Och ändå är min nuvarande sen 1 år tillbaka 12 år yngre OCH jättesnygg!!! Men jag antar att jag inte tycker att jag förtjänar honom och därför fortsätter att dra oss ner i skiten tills han en dag får nog och lämnar.

Jag vet inte vilken typ av kille jag ska ha för att inte känna som jag gör. Det bästa var när jag var tillsammans med en kille som var jättesnäll i 4 år och som jag inte ens var kär i, utan hade som en rebound och vi hade en mer platonisk relation. Han var jättekär i mig, men jag tyckte mest vi var som vänner. Har aldrig någonsin mått så bra i hela mitt liv som med honom. Vi umgicks varje dag och jag var helt normal, precis som jag vill att man ska vara....och jag inser nu att det är för att jag itne hade känslor för honom. Då 'är jag helt underbar!!

Anonym Trådstartaren

Äldre 13 Aug 12:16

#410

Anonym skrev 2010-08-13 11:53:45 följande:

Så sjukt att det är så många som påminner om mig!! Insåg för bara några år sedan när jag läste en bok om borderline att jag ÄR sån! jag är helt normal och mår jätte jättebra när jag är singel och bara har killar som uppvaktar mig innan jag blir kär. men när jag träffar någon som jag verkligen gillar, så är jag fortfarande jättelycklig och perfekt i några veckor eller tom månader ibland. SEN när jag känner att jag får starkare och starkare känslor så blir jag mer klängig, krävande och kontrollerande och det är DÅ jag blir sådär skadad som en borderline person brukar bli. Ena dagen när jag mår bra är jag den mest perfekta flickvännen. Sen slår jag om dagen efter och vill varken prata med killen eller ha någon som helst kontakt ifall han råkar säga nåt fel eller kanske känner sig trött och inte orkar eller har tid att träffa mig eller ge mig den ständiga bekräftelsen jag måste ha från den jag älskar.

Alla mina väninnor säger att jag är galen och elak mot mina killar, men de ser inte hur bra jag är när jag verkligen är bra också. Det är som en berg-o-dalbana med mig. Himmel eller helvete, säger alla killar och de säger att när det är bra så är de så bra att man tror man är i paradiset, men när det är dåligt så har de aldrig varit med om något värre eller sjukare.

Det gemensamma med alla mina ex och killar är att de också har svårt för att avsluta. De brukar må precis lika dåligt som jag och dras med i skiten och mår till slut så psykiskt dåligt av det hela att det blir DE som lämnar mig och då blir jag helt förstörd och knäckt och förstår inte vad som har hänt, trots att det är JAG som under flera år sakta men säkert förstört allt som var värt att rädda. Efteråt vill de aldrig mer ha med ett sånt psyko att göra, utan mår bättre än någonsin och kan i efterhand inte förstå vad som fick dem att stå ut så länge!!

Precis så sa mitt ex till mig... Att han inte fattar hur han stod ut med mig och att han aldrig skulle träffa en sån tjej igen. Det gjorde ont. Känns som att han bara kommer ihåg de dåliga delarna, trots att vi hade mycket bra innan jag flippade ut. Men det är alltid jag som lämnar mina, för min psykosida visar sig väldigt snabbt tyvärr. Det räcker med att han säger att han inte kan träffas idag. Då tänker jag att han kommer vara otrogen eller att han börjar tappa intresset. Så jag ber honom dra åt helvete. Samma sak om han säger att han ska komma 9 men kommer elva tex. Då har jag redan hunnit skicka ett dra-åt-helvete-sms kl 10. För jag är så rädd för att låta någon trampa på mig så jag är extremt lättkränkt och lätt-triggad.

Anonym

Äldre 13 Aug 12:24

#411

hahaha...jag är helt chockad att du är så lik mig!!

Om vi tex bestämt att han ska komma till mig kl 7 och inte kommer eller hör av sig förrän halvåtta så känns varje minut som en timme i min värld och jag hinner samla på mig så mycket ilska och så många fula tankar att jag skickar iväg ett "far-åt-helvet. vill aldrig mer se dig!!"-sms till honom och varje gång blir killen lika förskräckt. men sen kämpar de ju för att ställa allt tillrätta och är livrädda för minsta lilla. det blir aldrig så att jag lyckas göra slut, för de vill alltid ha mig tillbaka sen och då har jag ju hunnit bli normal och förstår inte varför jag ens tänkte tanken på att göra slut. så då blir vi ihop igen och det slutar med att de efter att jag gjort slut och hotat med att göra det en sådär 100 ggr, att DE gör slut och att de då verkligen MENAR det, och då finns INGEN återvändo för då är de så innerligt trötta på mig att de inte tål höra min röst !! Det är så sorgligt!!

Skulle vilja maila med dig som är så lik mig till sättet. har du ingen mail?

Anonym

Äldre 13 Aug 12:55

#413

JAA, det stämmer!! Lugna män går inte att provocera och de får inga utbrott så det funkar bättre. Min nuvarande är extremt lugn och det funkar bra plus att han tål mycket.

Anonym

Äldre 13 Aug 13:42

#415

jag tolkar också allt de säger eller gör negativt istället för att försöka se positivt på att han faktiskt spenderar varje ledig tid med MIG etc!

jag kan inte heller förstå hur någon kille kan vilja ha en !!! fast jag ser ju väldigt bra ut så det kan vara det som håller dem kvar ett bra tag. Sen är jag antagligen rädd för att de ska komma på min svaga insida så därför håller jag på som jag gör!

Anonym Trådstartaren

Äldre 13 Aug 17:36

#417

Anonym (hej) skrev 2010-08-13 12:50:08 följande:

Psykoterapeuten jag träffade sa att jag behöver en "tråkig" man, och det har jag lyckats skaffa mig nu haha

Tidigare killar har varit väldigt charmiga, intensiva, dramatiska... som jag. Men det fungerar inte alls.

Med min nuvarande man fungerar det lite bättre. Han "bryr sig inte" om mina aggressioner och konstiga idéer och bråk. Han är lugn och som sagt, lite "tråkig".

Men jag står inte ut med en tråkig man!

Det provocerar mig enormt om han inte bryr sig om mina utbrott. Då blir jag ännu mer arg! Men jag tycker synd om de killar jag träffar. Jag ger dom psykiska men.

Som tur är gillar jag killar som är lite wierd, det är dom enda som står ut med mig.

Anonym Trådstartaren

Äldre 13 Aug 17:38

#418

Anonym (en till) skrev 2010-08-13 14:19:13 följande:

Ha ha..... ja, sådär fungerar jag också. Vet inte hur många gånger jag har tänkt "men varför vill han att jag ska följa med....." och sen konspirerar jag ihop någon negativ anledning. Som inte alls stämmer såklart.
Enda anledningen att han vill ha mig med är för att han VILL vara med mig. Men så kan inte jag tänka....

Ja, jag har alltid haft mitt utseende, men nu börjar jag bli äldre och kan väl snart inte "leva på det".

Någonstans tror jag att de killar som stannar själv har lite issues på något plan. Varför skulle de annars acceptera att behandlas så? Om en tjejkompis stannar med en kille som behandlar henne så, ja då hade jag tänkt att hon har issues iallafall.

Men lika barn, leka bäst.

Anonym Trådstartaren

Äldre 14 Aug 07:52

#421

Anonym (hej) skrev 2010-08-13 23:28:47 följande:

Det gjorde inte jag heller i början. Men nu, efter ett år, har jag "vant" mig.
Det är inte som att han bara ignorerar mig... han stänger av mobilen/går iväg istället, när jag får mina värsta utbrott då han vet att jag inte "går att stoppa". Det hjälper mig enormt att han gör så... först blir jag ju fly förbannad o får massa ångest o massa gråtattacker, men eftersom jag inte kan få tag på honom för att "mata på" så ebbar det tillslut ut.... och då är jag tacksam för att jag slapp skada honom ännu mer

En fråga till er alla här inne.... vad äter ni för mediciner och vad tycker ni om dem??

Inser hur ego jag är, har inte tänkt på det så, att jag besparar honom en massa om han går och stänger av mobilen. jag har bara tänkt på hur galen jag blir då, och hur dåligt jag mår av det. Men bättre att jag mår dåligt än killen, eftersom det är hos mig felet ligger.

Jag har provat massa antidepressiva mediciner som inte fungerar. Blir ännu mer galen av dom de första veckorna, och sen är det bara noll effekt. Det som däremot hjälpt är sobril. Min bästa vän!

Att ta sobril hjälper när jag är arg eller ledsen, jag tar den, väntar på att den ska ta bort allt det onda och sen sover jag tills jag mår bra igen. En bra uppfinning!

Anonym Trådstartaren

Äldre 14 Aug 15:51

#425

Anonym (hej) skrev 2010-08-14 11:35:36 följande:

Ja alltså, när jag ser mig själv behandla min man som skit så mår jag ju ännu sämre och blir ännu värre. Jag lider extremt mycket av dåligt samvete/skamkänslor eller vad det kallas. "Förlåt" är typ mitt efternamn. "Förlåt för att jag finns!" Fast på senare tid har jag nästan slutat säga förlåt efter mina utbrott för det känns så jävla falskt eftersom jag vet att det kommer hända igen, hur myckert jag än önskar att det inte gör det....

Sobril.... Låter som något bra.... men vadå, måste man sova på den också? Eller kan man ta den mitt på dagen??

Inatt hände något hemskt.... jag gick o la mig i soffan, för jag mådde illa. Efter ett tag (när jag precis hade somnat) kommer min man och ska lägga sig bredvid mig i soffan. Jag blev irriterad för att han väckte mig när jag precis hade somnat, och det blev så trångt. "Du fattar väl att du inte kan sova här???? Gå och lägg dig i sängen!! JAG ligger här nu!! Fan nu gör du mig arg!! Gå härifrån!!", men han sa bara att han inte kunde sova utan mig. Visst säkert jättegulligt av honom, men JAG BLEV BARA SÅÅÅÅÅ ARG. När han inte flyttade på sig så blev jag tillslut galen, började skrika rakt ut och slå mig själv i ansiktet, tappade greppet totalt. Jag måste ha skrikigt väldigt högt för jag hade ont i halsen efteråt, men för mig var det som jag skrek i ett vakuum. Så läskigt. Min man flög upp från soffan, grep tag om en tröja som låg på golvet o kastade på mig och gick sedan o la sig i sängen. Han gick iväg till jobbet utan att vi sa ett ord till varandra. Han gav mig dock en puss på kinden och nyligen fick jag ett sms där han skrev "älskar dig jättemycket". Jag känner inte för att svara. Är arg på honom pga av tröjan han kastade på mig. Det var ju inte meningen, men dragkedjan slog emot min arm så det blev ett litet märke. Precis innan jag somnade så tänkte jag "jävla kvinnomisshandlare".

Någon som känner igen sig eller är jag helt knäpp? haha

Jag käkar Zoloft sedan 1,5 månad. Vet inte om den hjälper, kanske liiiite lite. Ja, den gör mig gladare på morgonen, men inget annat. Den gör mig såååå trött, gäspar hela dagarna.

Ja jag har också alltid dåligt samvete, det gör inte saken bättre.

Skrattar när jag läser din historia, speciellt "kvinnomisshandelsdelen".

Det är precis en sån sak jag hade kunnat tänka, och faktiskt tro på, just i den stunden. Efter några timmar tänker man helt annorlunda ju.

Nej man behöver inte sova på sobril, men sömn har blivit min tillflykt från jobbiga känslor. Man kan ju ta en mindre dos så man blir lagom avtrubbad bara. Att vara så extremt arg och ledsen är tortyr för mig, så om jag istället kan få gå in i en stämning där jag inte skämmer något alls, utan bara existerar så är det en guds gåva. Det är bedövning för själen.

Anonym

Äldre 24 Aug 16:07

#430

jag är en riktig borderline och gör jämt slut med mina killar om jag inte får min vilja igenom. som nu när min kille inte vill eller kan flytta ihop NU när jag vill så gör jag slut som ett hot, och nu ångrar jag mig när han inte hör av sig. antagligen så är han van vid mina slut och har tröttnat på mig. jag känner mig så himla säker när jag gör slut på att jag gör rätt. men sen när det gått ett antal dagar så börjar jag redan ångra mig som vanligt och nu vet jag inte vad jag ska göra?! detta gör jag i ALLA mina relationer!!

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

INNEHÅLL