Anonym (blomma) skrev 2010-11-07 00:15:13 följande:
Tack tjejer!
Ni vet hur det är när tankarna tar över...man vet inte vad som är sant och vad som är borderline.... Min irritation har blivit värre och värre ju längre tid jag varit i relationen, jag vet exakt hur det är; jag håller traditionen uppe och känner mig inlåst i mitt eget skinn av att vara i en relation.
Känner stress och oro, livrädd för att lura mig själv, lura han, inte ha de rätta känslorna - om vartannat kommer tomheten och det gör ju inte saken bättre. Hur i all sin dar ska man klara att bena ut vad som är vad när skallen är som ett enda brus, som myror på tv:n när den lägger av....bara surr....puh.
Kloka ord ovan, tack TS. Du har helt rätt, det är närheten som ger panik! Ska läsa om ditt inlägg flera gånger, behöver det nu.... Försöka vara i nuet..huh.
Bea, tack! Letat lite på den sidan. Ja, jag tänkte helt enkelt att det kanske vore nyttigt att även träffa andra borderliners i verkligheten nån gång...känner ni fler som är som ni?
Jag känner ingen annan som är som jag med detta... Bara en kille jag varit tillsammans med, men annars ingen. När jag berättar för mina vänner om mina känslor i relationer osv så säger de alltid "ja jag känner igen det" osv, men trots det klarar de av att ha förhållanden hur lätt som helst, de har kontroll över sitt humör osv. De agerar inte ut varenda liten känsla, de trycker inte bort folk som älskar dom, de får inte dödsångest va relationer. Så jag kan bli lite irriterad när folk försöker få mig att känna mig normal, för jag är inte normal. Detta är mitt helvete och jag vill inte att andra ska förminska det för det hjälper knappast med. Det försvinner inte för att man blundar. Jag vill inget hellre än att ha en normal relation till vänner, pojkvän, barn osv. Men jag kan inte, jag har inte förmågan till det. Men dessa sidor ser inte mina vänner, förutom när det är dom som jag trycker bort ur mitt liv. De ser inte hur galen jag är imin relation. Jag berättar och de skrattar över hur sjuk jag är, men de kan aldrig förstå för de ser inte mina handlingar med sina egna ögon. Killarna jag träffat har trott att jag rymt från en låst avdelning på psyket.
Jag är så dubbel i allt. På ett sätt trivs jag så bra med att vara ensam, det är lättare. Jag har inte träffat eller en pratat med någon vän på över en månad nu. Jag går till jobbet, är social med kollegorna men sen går jag hem till min ensamhet. Och det är skönt! Men sen ibland så mår jag så dåligt av att vara ensam, det äter upp mig innifrån. Jag vill ha någon som håller om mig.
Speciellt när jag mår dåligt som jag gör nu. Jag vaknade nu mitt i natten av värsta ångesten över att jag är helt jävla ensam. Och ingen vän kan ta bort den tomheten.
De enda som jag alltid kan ge och ta emot kärlek från är mina djur. Kanske för att det är en trygghet att de inte kommer lämna mig. Ibland har jag tankarna att de ska dö snart, och då distansierar jag mig och vägrar känna för dom, men det är bara en kort övergående period.
Skönt att tråden vaknade till liv igen, har saknat ert stöd.
Önskar också att det fanns en supportgrupp IRL, jag behöver så mycket att få känna mig tillhörig i en grupp där jag blir förstådd och accepterad för den jag är.
Varför har jag inte fått det tro? Nu vill jag också ha.... Är det inte ssri alltså...intressant!! 
