Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Du måste försöka hitta andra sätt att hantera känslorna. Du vet att du är impulsiv och inte alltid reagerar som man bör, så försök att hålla tillbaka. Det är svårt jag vet! Kanske kan du skriva ner dina känslor innan du tar upp dom med honom när du är arg. Du hinner tänka efter och sortera tankarna lite. Försök se objektivt på situationen. Det som du är arg över, tänk om det var din vännina och hennes kille det gällde. Hade du tyckt att det var rätt av henne att bli arg på killen då?

Man får försöka hitta små knep för att få ordning på det.

Killen verkar ändå vara förstående. Jag tror att det är viktigt att du är ärlig med hur du fungerar. Så att han vet att även om du skriker "jag hatar dig, det är slut nu!" i stundens hetta så ska han veta att du inte menar det. Det blir lättare att stå ut med svägningarna då, och han får en chans att hitta sätt att hantera det på.

Det är en intressant problematik samtidigt. Jag är fascinerad, för jag måste nu lära mig att vara "normal", och det är en helt annan värld för mig. Det känns så konstigt att inte reagera med full styrka på känslorna, jag tror alltid att jag är en mes som blir utnyttjad om jag inte reagerar med ilska och lämnar killen när han gör fel. Så detta är tufft för mig att försöka omprogrammera min egen hjärna.

Det som faktiskt hjälpt mig mest var att träffa en kille som var exakt likadan som mig. Det gjorde att jag fick upp ögonen för mitt eget beteende. Jag tänkte hela tiden om den killen att han var ju helt galen! Och sjuk i huvudet för att han reagerade som han gjorde. Han gjorde slut för att jag inte svarade i telefonennär jag jobbade. Sen insåg jag, att det är precis sån som jag är. Och det var sjukt jobbigt att befinna sig på andra sidan plötsligt! Jag har bara haft förståelse för mina egna känslor, och inte kunnat sätta mig in i hur jobbigt det är för min partner. Därför anstränger jag mig mer nu för att faktiskt skärpa mig. OK han svarade inte i telefonen på 10 min nu. Men han måste inte vara otrogen för det. Ibland händer det att jag inte svarar. Är jag otrogen då? Nej. Så varför skulle han vara det? Och visst, kanske ÄR han det, men det kommer jag inte få veta säkert ändå. Jag försöker resonera med mig själv för att släppa kontrollbehovet. Men gud vad svårt det är!.

Jag har också mest detta problemet med pojkvänner. Jag stöter bort mina vänner om de kommer för nära. Av någon anledning så kämpar folk för att komma så nära känslomässigt och då slutar jag prata med dom under ganska långa perioder. Sen när jag fått tillräckligt med distans så är det ok igen. Men jag har inte alls dessa humörsvängningar med dom. De kan inte påverka mig på andra sätt än att komma för nära. Men jag tror det beror på att de inte är lika viktiga för mig som mina pojkvänner. Låter elakt kanske. Men för mig är familjen viktigast. Jag tycker om mina vänner men jag har aldrig tillåtit mig själv att bli beroende av dom, jag klarar mig utan dom. Men en pojkvän släpper man så nära inpå livet, så det är en helt annan sak. Det är mer skrämmande att förlora någon man gett sitt hjärta till.

Pga detta så har nog folk svårt att förstå hur mycket problem man faktiskt har. De ser inte dessa sidor, och om man berättar så tror de att man överdriver. Det tror alltid killarna man träffar också. Jag är alltid ärlig om hur jag är. Och alltid säger killarna "jag är stark, jag klarar detta". Trots att jag säger åt dom att de inte vet vad de gett sig in på. Och jag tror att de ångrar sig rejält sen att de inte lyssnade på mina varningar. Om någon säger åt dig att de är lite smått labila och galna, lyssna på dom!

Förstår dig! Jag har blivit bedragen, och efter det är jag tusen gånger värre än jag var innan. Jag är en grym detektiv! Jag snokar i allt! Jag vet att det är fel, men jag ångrar inte det. När det gäller att skydda mitt hjärta så går jag över gränserna utan dåligt samvete. Hittar jag inget misstänksamt till slut så ger jag upp och inser att jag kan lita på honom. Men innan dess kommer jag leta och testa honom. Jag köper inte att en kille är bra rakt av. Jag känner för många som är otrogna mot sina flickvänner till höger och vänster. Nu låter detta galet, men om du behöver snoka för att se att han är att lita på så snoka på. Men lova dig själv att trappa ner på det för att sedan sluta, om du inte hittar misstänksamma saker. För det blir ett beroende till slut. Iallafall för mig.

Har du frågat honom om det som du är misstänksam över? Hur länge har ni träffats? Jag hade också flippat ur över såna saker, även om det inte alls behöver betyda att han är otrogen. Men gör klart för honom att han måste vara lite mer försiktig om han inte vill att du ska misstolka honom. Förklara vad hans agerande får dig att känna. Antingen lyssnar han och försöker komprimissa, eller kör han på och skiter i dina känslor. Då  vet du vad det är för kille.

Jag hade en kille som jag hade exakt samma problem med. Jag dumpade honom. Nu inser jag att jag går för snabbt fram i relationerna. Jag vill att han ska vara bara min från den dag vi börjar träffas. Jag har inte tålamod att låta det utvecklas sakta, för jag gillar ju killen. Om jag tar dte sakta så riskerar jag att han faller för någon annan under tiden så jag vill binda honom till mig snabbt. Så jag blir arg om han inte vill gå ut med att han träffar mig inför alla. Och ibland måste man ge killen tid att veta vad han vill ha.

Har han under nästan ett helt år undvikit att berätta om dig för folk? Eller är det att han inte vill berätta att han träffar dig igen efter ett uppbrott?

OK då var det inte så farligt. Hans vänner lär ju springa på er en dag när ni är ute ändå, så då kommer han få säga något. Försök att bara go with the flow.Vad är det värsta som kan hända? Om det inte fungerar, ja då får ett krossat hjärta men det läker. Man återhämtar sig. Man måste våga för att vinna.

Han skulle aldrig gå ut med dig bland folk och hålla din hand om han hade en annan flickvän. Det är ju alldeles för stor risk för att bli upptäckt. Slappna av och berätta för honom vad du behöver för att känna dig trygg. Tex att han berättar om dig för sina vänner. Säg att du behöver det för att må bra och klara av relationen. Han kan ju inte veta hur du tänker och känner, speciellt inte när våra tankar är så ologiska. Så jag tror att du måste vara övertydlig.

Det blir lite  roligt att vi sitter här och ger varandra relationsråd. Mina vänner kommer alltid till mig och ber om råd, och varje gång frågar jag varför i hela friden de kommer till mig? Jag är den av mina vänner som aldrig lyckats få ett förhållande att fungera, den som är mest twisted i sina tankar. Och ändå frågar de mig om råd, inom det område där jag är som mest katastrof. Det känns lite skumt, jag är den sista man borde lyssna på egentligen.

Det har varit så roligt att få lite utbyte med er idag tjejer. När jag "pratar" med er så känner jag mig normal och som en del av en gemenskap där folk för en gång skull tänker som mig. Det är så skönt! Här känns det så ok att vara som vi är, medan jag känner mig som det största freaket IRL.

Grattis!

Min mamma är också väldigt lik mig, men har noll insikt. Hon kan ofta påpeka hur hemsk jag var under barndomen, mitt hemska explosiva humör osv. Men hon missade att hon var exakt likadan. Jag tror nästan att det är en stor del till varför jag blivit som jag blivit. Hon har inte klarat av närhet ens av sina barn, vilket har gjort att jag inte heller klarar det, och har en otroligt låg självkänsla. Jag hoppas att jag inte kommer göra så mot mina barn. Jag tror att det kommer gå bra så länge man har självinsikt. Jag har läst en del om anknytningsteorier, och jag tror att borderline faktiskt är samma sak som ambivalent anknytningsmönster.

Klart att folk tror de känner en,men de ser ju bara ytan. Jag berättar aldrig hur jag mår på insidan, för jag är rädd att de ska tycka att jag är galen. Och borderline vill jag absolut inte kalla mig själv, det känns jobbigt att det klassas som en personlighetsstörning. Det låter hårt. Jag har inte ens fått en 100% diagnos än, psykologen och läkaren verkar inte vilja sätta ett namn på det. De har skrivit "trolig bipolaritet" men inte nämnt det till mig.

Ni får ursäkta om jag upprepar samma saker i tråden, mitt minne är katastrof!

Jag måste bara fråga en sak till er som har eller misstänker att ni har borderline. Är det vanligt att en person som har borderline fullständigt saknar insikt om att vederbörande faktiskt har psykiska besvär eller vad man nu ska kalla det?

Ibland tycker jag att man ska få unna sig att skippa jobbet och bara vara. Om man mår dåligt så behöver man dessa pauser ibland. Visst finns ekonomin i tankarna och det kan ge mig ångest, men sen tänker jag att sånt löser sig alltid, jag kommer att ha mat på bordet iallafall. Psykisk sjukdom är lika mycket sjukdom som en halsfluss, så du har all rätt att stanna hemma när du mår dåligt. Synd att din sambo inte kan förstå det. Men tycker inte att du ska ha något dåligt samvete, ibland måste man sätta sig själv först.