Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Det där är inte direkt typiskt för bpd. Utöver diagnosen så är man även en individ som alla andra. Det finns elaka människor med bpd på samma sätt som det finns elaka friska människor. Det har inte med diagnosen att göra.

Känner igen allt det där. Jag har också trott att allt varit mitt fel när det inte fungerat, och har varit väldigt hård mot mig själv. Varför va jag så svår? Varför bråkade jag så mycket? Men i diagnosen ingår att man har en väldigt låg självkänsla och kanske t.o.m. självförakt. Detta gör att det är svårt att hitta en bra partner, man hamnar lätt med någon som faktiskt inte behandlar en bra. För man förstår inte att man förtjänar bättre, man vet inte vad man ska leta efter. Helt plötsligt är man där med en partner som försöker trycka ner en, psyka en och sedan skyller på diagnosen och kallar en hysterisk när man blir arg över hur man behandlas. Allt detta förvärrar ju bara ens problematik och får en att må sämre och sämre.

Jag kan inte se mig själv gå genom detta fler gånger. Jag vet inte hur jag någonsin ska våga ge mig in i ännu en relation.

Jag har också trott att varje ny kille jag träffar varit annorlunda. De kan vara bra i början, vilket gett mig ångest, för att sedan bit för bit visa sitt riktiga jag. Det finns något som jag omedvetet snappar upp som gör att jag dras till dom utan att förstå likheterna i det läget. Och det finns något med mig som gör att dessa män söker sig till mig. Jag är också inställd på att leva ensam. Det känns väldigt tråkigt och ångestfyllt men hur ska jag kunna tro på något annat när jag aldrig haft ett normalt förhållande?

Jag har inte så nära kontakt med någon. Och de få jag haft har jag backat ifrån. Jag har haft  så många och så långa perioder av dåligt mående att jag inte vill besvära dom med det längre. Hur ser det ut för dig?

Vad känner du själv? Känns det ok att avsluta relationen?

Det blir lätt så i en konfliktfylld relation, man skyller på varandra och kan inte reda ut vem som ansvarar för vad alltid. Du har i alla fall sökt hjälp för din del av problemet, det är ett stort steg.

Det är ju skönt att du känner lättnad över den delen. Boendet löser sig alltid. Så länge man inte har hyresskulder så behöver det absolut inte vara kört för att man hamnat hos kronofogden. Detta kommer bli början på något nytt för dig. Förhoppningsvis något som kommer vara bättre för dig.

Jag är också väldigt ordnad utåt. Högutbildad med ett bra jobb och framstår som en väldigt stabil person av de som inte varit i ett förhållande med mig. Det är som natt och dag.

Jag tror att vi måste inse att det inte finns några genvägar. Att vi måste jobba med oss själva först, innan vi ger oss in i nästa relation. När man mår som vi gör så har man inte riktigt råd med fler misstag, för till slut orkar man inte resa sig igen. Frågan är om jag inte redan är där, där det blivit för sent. Jag kommer inte över relationerna så snabbt och sunt som mina vänner gör. Det blir helt galet i mitt huvud, och jag kan inte tänka rationellt. Jag kan bli helt desperat av tanken att få mitt ex tillbaka, trots att jag vet hur dåligt han fått mig att må. För jag känner ändå att det är jag som inte förtjänade honom. Även om jag rent intellektuellt vet att det faktiskt är tvärtom. Jag är en bra tjej, jag är lojal och kärleksfull. En kille som försöker trycka ner mig, är illojal och kall mot mig förtjänar inte mig. Men mitt hjärta har inte hängt med i det resonemanget.

Jag vet att jag kommer göra om samma sak igen om jag inte ändrar något på ett grundläggande plan. Jag måste bygga upp min självkänsla och finna mitt egenvärde för att inte hamna i en ny destruktiv relation. Problemet är att sånt tar evigheter att lyckas med, och hur kul är det att vara ensam under tiden fram tills att man nått det målet? Om man någonsin gör det. Folk går ju i terapi hur länge som helst utan att bli bra, så jag vågar inte lita på att jag någonsin kommer att komma dit. Jag har ju inte kommit speciellt långt sedan jag startade denna tråden för 5 år sedan, och det känns tragiskt. Jag är 30+ nu och vill ju ha barn och en familj... För ett framtida barns skull så är det säkert bättre att jag är ensamstående mamma visserligen, då hade barnet fått en stabil mamma i alla fall. Jag vågar inte skaffa barn i en relation när jag vet att jag alltid tappar kontrollen.

Har du gått i gruppterapi någon gång? Jag hade nog gärna gjort det, mest för att få träffa andra i samma situation. Jag är så trött på att söka stöd hos mina vänner som inte alls förstår, som bara förminskar det jag berättar eftersom de inte förstår omfattningen av min problematik.

Mitt ex är inte heller mycket att hänga i grannen. Ett otroget svin som beter sig allmänt illa mot alla i sin omgivning. Men han avvisade mig, och det gör att jag flippar ut. Hade jag lämnat honom så hade det varit lättare. Jag har också gjort allt för att han se mig, tycka synd om mig och ta hand om mig. Men det fungerar såklart inte. Och då gör jag bara värre saker för att NÅGON i alla fall ska se och fånga upp mig. Men ingen vet ju hur...När han och jag skildes åt så va det mest att kemin mellan oss inte var rätt, men efter mitt agerande så har jag ju bekräftat tio gånger om hur rätt det var att springa så långt bort som möjligt från mig. Vilket knäcker mig mer...

Jag har inte gått dbt, bara kbt en kort period. Tyckte inte det passade mig då, för jag vill prata om mitt förflutna och inte fokusera så mycket på felaktiga beteenden just då. Men då la dom det på en nivå som mer handlade om att motionera, äta rätt osv. Sen har jag försökt egenterapi med flera olika psykologer. De flesta förstår nog inte alls min problematik, men den senaste gör faktiskt det. Hon hjälper men jag slutade eftersom jag trodde att hon tyckte illa om mig. Men har insett nu att jag behöver henne så ska börja igen inom kort. Jag är så otroligt ambivalent just nu. Jag är ju definitivt inne på min destruktiva bana igen, letar aktivt efter dåliga val för att få någon att se hur dåligt jag mår. Samtidigt som jag ändå gör kloka val med att börja om med terapin.

Jag gör allt för att straffa mig själv. Skär mig, självmedicinerar, svälter mig själv, går till killar som jag vet kommer behandla mig illa osv. I mina tankar kan jag tänka ut konkreta planer på hur jag ska dö, men det stannar där, vid tankar. Även om en del av mig är rädd att det en dag inte kommer stanna vid tankar. För världen har krossat mig så totalt att det inte finns någon väg ut till slut. Så tänker jag oftast i situationer som dessa, då jag vet att jag skämt ut mig själv inför exet genom att agera desperat, kontaktat honom trots att han inte velat, sagt saker som gjort att vi blivit ännu mer ovänner osv. Allt bara för att jag velat att vi skulle kunna prata, att han skulle förstå hur illa han gjort mig. Han sitter säkert och berättar för alla han känner vilken psyksjuk brud jag är...

Jag hade kanske inte så bra förutsättningar sedan barndomen, men sen har jag själv utsatt mig för situationer som bara fått mig att må sämre och sämre. Jag vet inte om det var medvetet från början. Det va det nog inte, jag va bara inte stark nog att ta mig ur det då. Efter det har jag nog sökt mig tillbaka till liknande destruktiva situationer, som för att straffa mig själv. Det är nog där mycket ligger. Att jag måste förlåta mig själv för mina misstag och se att jag kan ha ett värde trots allt. Men gud vad det är svårt... Speciellt när man känner sig så oerhört svag.

Detta är en tråd där folk med borderline eller borderlinedrag stöttar varandra. Om man har ilska mot någon som man upplever har en bpd-diagnos så för all del, ha den ilskan, men snälla visa respekt och kom inte in med det snacket i min tråd. Det går utmärkt att starta en egen hattråd. Jag och andra med mig kämpar väldigt hårt med vårt mående och våra relationsproblem, det sista jag vill läsa är inlägg som drar alla bpd över en kant och i princip tycker att vi är onda. Beklagligt om någon blivit sårad, oavsett orsak, men detta är inte tråden för det. Jag har periodvis fått ångest av att trycka på tråden för att läsa de nya inläggen eftersom jag mår dåligt av att läsa sånt. Låg självkänsla är en del av problematiken, och den bryts bara ner mer av folk som ser mig som ond. Låt detta vara våran fristad...