Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?
- Hur jag fungerar i relationer.
Kanske känner någon igen sig.
- Är i en väldigt destruktiv relation just nu ...
Har egentligen känt redan från början att jag är otrygg hos honom.
Jag behöver: Stabilitet, ärlighet, tyyydlig och rak kommunikation, öppenhet med känslor, bra självkänsla hos den andra parten, förståelse.
Jag har: Otrygghet, en människa som är bekräftelsesökande, en människa som söker bekräftelse hos mig genom att trigga mig att bli svartsjuk, en människa som är kontrollerande, en människa som går omvägar istället för att kommunicera öppet, en människa som lägger fram ett felaktigt underlag för att få den reaktion han önskar, en människa som har svårt att visa känslor.
Jag har trott att det är jag ... hela tiden. Att det är jag som har problem med tillit (vilket jag har, efter dåliga erfarenheter), att det är jag som är osäker, att det är jag som är krävande, att det är jag som behöver medicineras, att det är jag som är "fel".
Det är jag - delvis. 50% jag - och 50% att vi nog är helt otroligt jävla fel för varandra - och han tar fram mina absolut värsta sidor.
När jag är TRYGG, är jag knappt svartsjuk alls .... När jag är med någon som är ärlig, som inte är flörtig mot andra kvinnor, som inte omger sig själv med kvinnor för bekräftelsens skull, som talar om sina känslor öppet...
Men när jag är otrygg - kommer "monstret" fram. Jag börjar misstänka otrohet hos den andra parten... hjärnan producerar 1000 generaliserade ångesttankar om vad han gör när han är ute ... Hjärnan tror att han manipulerar mig, när han inte har förmåga att föra en öppen dialog. Hjärnan tror också att han innerst inne inte vill vara med mig ... att jag bara är ett bra knull ... eftersom han inte är tillräckligt öppen med sina positiva känslor för mig.
Nu tycker nog den som inte förstår borderline - att jag är "krävande" ... att det måste se ut på "mitt sätt", för att saker och ting ska funka .... Och det är delvis sant. Vissa personlighetstyper tar fram all osäkerhet i världen hos mig ... medan andra får mig att känna mig lugn och värdefull.
Jag tror jag drar till mig narcissistiska partners ... De som byggt upp en självsäker fasad att attrahera mig med ... och så lockas jag av detta ... och kanske av att jag inbillar mig att de är dominata i sängen, vilket jag föredrar.
Har flera gånger sagt till min nuvarande att han är "lik min pappa" ... och det ligger mycket i det. Jag tror jag drar till mig män - som liknar min pappa i beteendemönstret - då jag aldrig förstått min pappa ... och aldrig känt mig tillräcklig för honom. Blir liksom som en ny möjlighet att lösa en gåta, som jag ej lyckats lösa innan.
Nu blev det en fet wall of text här - men - mitt förhållande är just nu på bristningsgränsen - och om han inte vill ha mig mera, låter jag det passera. Då ska jag jobba med mig själv - till den grad att jag blir en person som ej attraherar män av denna typ.... De dras till mig för att de behöver någon att kontrollera, och jag dras till dom för att jag tänder på deras självsäkerhet. Nog med det nu.
Tack för att ni läste!
Jag tänkte också att det kanske låg hos mig, att jag inbillade mig saker, eller provocerade fram saker. Men varje gång har jag fått bevisat att killen faktiskt har varit på det sättet. Inte bara mot mig utan mot alla tjejer han träffat. Jag är inte oskyldig för det, men jag tänker inte ta ansvar för hans agerande mot mig. Däremot så ligger det absolut hos mig att jag dragits till dom och faktiskt stannat med dom. Jag mår skit av såna relationer, men jag går inte, för jag tror att det ska vara så. Att kärlek ska göra ont. För jag vet inget annat. Grunden är samma som hos dig, en förälder som fått mig att känna mig otillräcklig, oälskad och ovärdig. Hur ska jag då kunnat lära mig att jag förtjänar bättre? Jag känner mig trygg med smärtan.
Jag jobbar hårt med att vända mina tankar. Att börja tänka att jag ska sluta jobba på att han ska tycka att jag duger för honom och istället börja tänka på om han duger för mig. För om jag släpper mitt bekräftelsebehov så kan jag inse att han faktiskt inte är någon jag vill vara med.
Om du mår så dåligt så är det kanske en bra idé att bryta upp. Men jag tycker inte att du ska vänta på att han inte ska vilja ha dig. Om detta inte är relationen du vill ha, va den som sätter stopp. Jag tror det kan styrka dig, att veta att du tagit kontrollen och stått upp för dig själv. Det brukar för mig göra det lättare att komma över relationen. Annars har jag blivit avvisad igen, det är ju den största rädslan jag har. Att inte va bra nog för att han ska vilja vara med mig. Jag brukar då må otroligt dåligt.
Jag har den sista tiden läst mycket om codependent narccisists. Det fungerar som de som är medberoende till alkoholister. Jag dras till den typen av män för att jag är undergiven, och bara kan spela den rollen, därför behöver jag en sån man. På samma sätt som han behöver mig för att han ska kunna spela sin roll. Det är som två dysfunktionella pusselbitar. Jag tyckte att det var väldigt intressant att läsa om det, just för att jag själv upplevt att killarna jag träffat haft extremt många narcissistiska drag och inte alls varit "normala" de heller. För som någon skrev i ett inlägg ovan... Det är lätt att kalla bpd-personer för störda, men en normal, stark och sund person hade inte valt att stanna i en sådan dysfunktionell relation, så där är säkerligen något som inte stämmer helt fullt ut med den personen också. Det är i alla fall min erfarenhet. Det behöver inte vara att de är narccisister, det kan säkert räcka med att de också har en extremt låg självkänsla eller fått en felaktig syn på relationer utifrån sin uppfostran.