Anonym (TS)

Äldre 30 Mar 19:23

1644 svar

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Anonym ("ond") skrev 2015-03-30 19:18:58 följande:

Jo det är typ samma för mig ... Hade bara velat dela livet med en intelligent person, med bra självkänsla, som är ärlig och rak i kommunikationen med mig, och som aldrig skulle gå bakom ryggen på mig. Inte så mycket begärt ... men ack så jävla svårt att hitta.

De där "spelen" andra kör, olika mindgames för att få och hålla en intresserad, är dödliga för mig ... Jag avskyr verkligen alla sorters "mindfuck" - för jag misstolkar å det grövsta och blir ledsen och osäker. Om människor bara kunde förstå det

Tack så mycket - blir glad över att höra det! Jag har nog kommit till den här punkten mycket pga. att jag träffade en psykolog som lärde mig arbeta med DBT-taktiker, och för att jag gav mig fan på att försöka förstå mig själv/försöka underlätta mitt liv.

Du verkar vara en väldigt omtänksam och insiktsfull person - och du förtjänar allt gott, verkligen. Jag hoppas att du finner den kärlek & trygghet du förtjänar!

Tack snälla du, det värmer.

Anonym (TS)

Äldre 31 Mar 16:17

#1540

Anonym (trött) skrev 2015-03-31 09:41:46 följande:

Har funderat på en sak, om det här kan vara någonting jag delar med andra med probmatiken...

Jag har, sedan jag var kanske 6-7 år, haft ett stort tryck över bröstet. Det finns där jämt, men kan försvinna korta stunder om jag t ex är glad. Men glädje är alltid ytligt och blir aldrig djupt för trycket ligger och lurar där bakom. När jag connectat med folk och kanske särskilt när jag varit kär så känns bröstet lätt. Blir jag triggad så skär det i bröstet och nu på senare år får jag också förmaksflimmer ibland när det blir som värst.

Jag tror att det är en sorg som ligger där och vill bli bearbetad, och jag jobbar på den. Men jag är nyfiken på om ni andra kan relatera alls till känningar i bröstet? Eller andra kroppsliga sensationer? Hur yttrar sig smärtan för er?

Jag har fått bröstsmärtor i vuxen ålder. I perioder så har jag en tryckande smärta konstant, ibland är den huggande. För mig triggas det av stress eller ångest. Medicinering har inte hjälp mot detta, så misstänker att det är saker som jag flytt från som egentligen behöver bearbetas. När man lägger locket på så kommer känslorna ta sig utlopp just i fysiska krämpor. För min del så känns det inte så farligt. Jag vet att det är ofarligt, och konstaterar mest att det finns där. Det som oroar mig är det som jag tydligen behöver bearbeta.

Men att du fått förmaksflimmer låter allvarligt? Vad har läkaren sagt?

Anonym (TS)

Äldre 1 Apr 11:02

#1551

Anonym ("ond") skrev 2015-04-01 04:08:23 följande:

- En fråga ...

Har nyligen fått upp ögonen för ett beteende hos mig själv, som jag undrar om någon känner igen sig i.

Jag känner att jag ofta slits mellan "ja" och "nej" ... Jag vet aldrig om jag vill något HELT OCH HÅLLET, utan min vilja är alltid ... väldigt diffus.

Låt säga - om jag blir fysiskt involverad med en man - och vi kysser varandra - och det håller på att leda till något ytterligare ... Då kan jag plötsligt få en helt sjuk "nej jag vill inte!!!"-känsla, och behöva backa ur, fast jag ville till en början...

Händer ofta att jag gör saker jag egentligen inte vill, rent allmänt, då hela mitt inre är ett stort "jag vet inte" ... det är som om mitt psyke består av "fördelar" som vägs mot "nackdelar" ... Aldrig en FAST, STABIL, DEFINIERAD VILJA.

Finner detta brutalt irriterande... Nån annan som också är såhär ? Alltid velar & aldrig vet säkert ?

Att vela lite är ju helt normalt, men mitt är alltför mycket när det gäller relationer. Känner igen situationen som du beskriver. Jag tänker att viljan att göra det är den "riktiga" känslan, men sen kommer alla mina obearbetade känslor ikapp och då blir jag rädd och paralyserad istället.

Anonym (TS)

Äldre 2 Apr 17:35

#1553

Anonym ("ond") skrev 2015-04-02 17:01:29 följande:

Usch, fyfan, jag känner mig så jävla instabil just nu.

Vänder mig till er, för att ni kanske förstår ...

Kom ju ur ett destruktivt förhållande för knappt två veckor sen - och jag har REDAN börjat få panik av ensamheten ...

Har talat ytligt med ett par andra män sen dess ... antagligen för att "fylla tomrummet" ... men det slutar bara med att jag känner "blä" och blir sjukt äcklad av mig själv för att jag får såna impulser att söka sällskap av andra.

Är det nån mer som håller på såhär, mot sig själv ?

Det jag innerst inne vill ha är trygghet och att vara omtyckt ... Men detta tycks sätta mig i situationer där den jag söker tröst hos, vill ha sex med mig... vilket gör det hela ännu mer destruktivt, om jag går med på det.

Har bestämt mig för att SLUTA söka tröst och trygghet hos män iallafall ... för jag kommer inte få det. Det enda jag kommer få är ett erbjudande om kuk i röven.

Jag tror jag har extremt svårt att må dåligt ... den där känslan av att livet är värdelöst och att allt bara är extremt meningslöst. Jag tenderar att försöka kväva den känslan med att spendera pengar, sexuella kontakter eller andra impulshandlingar som kan skapa spänning/intresse för livet igen. Det är som om jag med alla medel jag kan, försöker hindra mig själv från att grotta ner mig i det depressiva ... för om jag faller ner i mörkret, blir jag självmordsbenägen. Jag försöker liksom rycka upp mig, på ytterst tveksamma sätt.

Funderar på att bara BLOCKERA alla kanaler för kontakt med andra... för sex är ett jävla missbruk för mig ... jag kan inte sköta det på ett hälsosamt sätt.

Jag vill ju bara må bra ... och jag MÅR ju bra av saker som är konstruktiva ... ex. goda träningsresultat, framgång i studierna, och andra utmaningar jag tar mig igenom. Steget till det konstruktiva är dock så långt ... så långt ibland ... och jag tenderar att med snabbt verkande metoder, försöka trösta mig själv.

Tack för att ni läste ... Kanske är någon i samma situation..

Jag känner igen känslan av att kvävas av ensamheten. Under helgerna när jag inte kan fly in i arbetsuppgifterna så känns det som att jag går under. Blir jättedeprimerad, har ångest och blir destruktiv. Tänker på döden. Jag har också direkt börjat söka kontakt med andra män. Inte för sex, men för att jag vill bli kär och ha någon i mitt liv. Även om det inte fungerar nu, såren måste först få läka. Men jag mår så dåligt av att vara ensam just nu. Och min självkänsla är i botten av att exet verkar hata mig. Är desperat efter bekräftelse...

Genom åren så har jag trots allt lärt mig att ensamheten blir lättare ju längre tid som går. Så kanske är det ingen dum idé att ta en paus helt från män och bara lära dig att njuta av ditt eget sällskap. Hur ser det ut annars i ditt liv? Har du vänner att umgås med under din lediga tid så att du kan dämpa känslan av ensamhet på det sättet?

För varje dag som du tar dig genom utan att vända dig till destruktiva metoder borde du ge dig själv någon form av belöning. I detta tillståndet så går det nog inte att tänka alltför långsiktigt, utan bara ha kortsiktiga mål och ta en dag i taget. Det känns så bra när man lyckas. Nu har jag känt mig stabil hela veckan fram tills idag, och det utgör trots allt en spärr för mig nu när jag egentligen bara vill droga ner mig själv med en massa tabletter. För jag vill inte förstöra det jag klarat av hittils. Vi borde ha såna "chips" som de har i AA, med antal sunda veckor avklarade, så vi kan ha något att vara stolta över.

En annan sak som jag tänker införa är att upprätta en plan på förhand för att veta hur jag ska agera när det destruktiva tar över. Det finns många metoder som egentligen hjälper mig, men när jag har för många alternativ så använder jag inga av dom. Så nu ska jag begränsa det och försöka vara stenhård. Problemet för mig är att mina tankar snabbt blir så självdestruktiva att döden till slut är allt som kretsar i tankarna. Då skiter jag i alla verktyg jag skulle använda, de spelar ju ingen roll om jag ändå ska dö typ. Usch vad ens hjärna kan jävlas med en.

Anonym (TS)

Äldre 2 Apr 22:14

#1558

Anonym ("ond") skrev 2015-04-02 21:52:15 följande:

Tack snälla för ditt svar!

Vi verkar ha lite olika motiv till vår desperata kontakt med andra män - men vi verkar ha gemensamt att vi får panik av ensamhet ...

Personligen blir jag väldigt sällan KÄR - men är beroende av närhet och sex. Har dock som sagt känt att jag inte kan sköta det här på ett hälsosamt sätt ... Att jag lätt söker sex, när det jag EGENTLIGEN behöver är tröst och omtanke ... Och så känner jag mig skitsmutsig och dålig efteråt. Så ska fixa mig själv nu!

Jo - att belöna sig själv tycker jag är en jättebra idé, och likaså att sätta upp en nödplan för hur man ska agera när det håller på att gå åt helvete!

Jag satte faktiskt upp en sån plan för mig själv idag - innan jag läst ditt svar :D

Min plan innehåller att 1. borsta tänderna 2. styra upp mitt utseende (litegrann bara, typ fixa håret och böja ögonfransarna) 3. gå ut genom dörren och promenera eller konditionsträna. Brukar oftast må bättre bara av att känna mig fin/fräsch - och mår ännu bättre av motionen!

Gäller dock för min del att vara SNABB med att ta mig ut, alltså göra denna "rutin" utan uppehåll - för om jag "fastnar" på vägen, kan jag dras ner i destruktiviteten.

Fortsätt KÄMPA iaf med att inte låta de destruktiva tankarna kontrollera dig! Du verkar ha bra koll på vad du behöver, och vad du kan göra för att hjälpa dig själv när det är som värst! När man upptäckt och namngett problemet, och utvecklar en rutin för att bekämpa det, kan det ju bara bli bättre!

Själv har jag gett mig FAN på att jag vill vara en stark människa, som klarar att vara ensam, och som inte vänder sig till diverse missbruk (sex, droger, shopping ... been there, done it, miljoner gånger) för att trösta sig själv.

Det SKA funka!!!

Det är så roligt att vi är flera som är inne i processen samtidigt.

För varje gång jag rasar och blir så förfärligt deprimerad så tror jag ändå att jag lärt mig värdefulla saker. Hur ont saker än gör, hur gärna jag än vill dö, så har det alltid gått över. Ibland redan efter någon dag. Löjlig insikt att få i min ålder, men allt har alltid varit liv och död för mig. Att bara låta känslorna finnas och sen dö ut av sig själv har jag aldrig klarat eller förstått mig på. Jag har behövt gå genom det otroligt många gånger för att förstå att det är så det fungerar. Jag kan verkligen fascineras av att tiden faktiskt läker alla sår.

Jag tänker mycket på såna saker när jag funderar på att skaffa barn. Hur viktigt det är att lära barnet att hantera sina känslor utan att bedöva dom eller fly från dom. Jag är så himla rädd att jag ska göra så att mitt barn blir som mig, att jag omedvetet ska föra över allt det dysfunktionella till barnet. Jag hade behövt en hel livstid till att bara lära känna mig själv först innan jag blir förälder, men den tiden finns ju inte. Mina föräldrar trodde att barnen lärde sig automatiskt om man bara lät dom vara. Men det fungerade inte så bra för mig. Som liten förstod jag såklart inte att man kunde skära sig eller droga sig när man mådde dåligt, så då var man ju tvungen att stå ut med smärtan. Jag kommer inte ens ihåg hur jag klarade det då, för efter 15års ålder och framåt så blev det bara farligare och farligare när jag mådde dåligt. Men kanske va livet också svårare då och därför blev reaktionerna starkare...

Anonym (TS)

Äldre 3 Apr 09:16

#1560

Anonym (Psychodrama) skrev 2015-04-03 00:45:46 följande:

Jag fungerar likadant. Kom in i en rejäl svacka för några dagar sen efter att ha mått rätt okej ett tag. När den värsta biten har lagt sig så börjar jag leta bekräftelser hos andra direkt! Jag känner mig så jävla patetisk!

Man tittar sig omkring och ser lyckliga par hålla varandra i handen, ett par med en barnvagn eller människor som faktiskt njuter av att vara själva. Allt det där känns så långt bort från mig.

Det enda jag drömmer om är att få träffa någon som älskar mig och håller i min hand genom allt. Jag vill ha en familj som jag kan få komma hem till, pussa på och ta hand om. Istället sitter jag här ensam i min tomma lägenhet och jag vet liksom inte vart jag ska börja. Hur ska jag skaffa en okej självkänsla så någon orkar vara runt mig? Hur fan ska jag vara nöjd med livet den största delen av tiden? Kommer det någonsin att bli bra? Kommer jag någonsin att lyckas få det livet jag vill ha?

Det känns ibland som att jag bara gör mig "redo" för nästa relation. Som att jag ska forma någon som man vill vara med. På ett sätt så känns det rätt fejkat, jag har ju formats så här?

Jag har inte lyckats uträtta mycket vettigt alls den här veckan, jag orkar inte när jag mår så här.

Jag tror att man i det läget måste släppa kontrollen. För mig kan det ibland vara bra att ge upp, sluta kämpa emot och bara acceptera att saker är som de är, att jag är som jag är. För då slutar jag bry mig om vad folk tycker om mig. När jag hamnat i det stadiet så har jag haft en oerhörd styrka, och folk har sett svaga mig som en ledare som de sett upp till. Trots att jag varit öppen med hur jag känner inför mig själv. Det var trevligt att se att det fanns andra sidor i mig än det svaga och undergivna.

Min strategi i nästa relation kommer att vara "fake it until you make it". Jag känner inte att jag förtjänar att vara lycklig, men det kommer jag inte berätta för nästa partner. Jag kommer fejka och låtsas att jag visst förtjänar allt, och i mina ögon vara självisk och ta kärlek som jag egentligen inte tycker att jag borde få. Och jag tänker inte anpassa mig och bli någon annan för att duga. Vi måste nog anstränga oss för att skifta fokus. Att inte ge oss in i tankebanorna och fråga oss själva om vi duger, om vi är bra nog. Lägg fokus på partnern istället. Är h*n bra nog för dig? Gör h*n dig lycklig? Även om vi har problem med oss själva så ska inte vi välja åt partnern. Väljer h*n att vara med oss trots hur vi är, då är det deras val.

Idag är det första dagen på helgen, och min ångestnivå har redan stigit enormt. Det är sol och fint väder vilket bara gör det värre, för jag har ingen att njuta av det med. Önskar att jag hade fler nära vänner. Den enda nära vän jag har är upptagen med sin familj och hinner aldrig med mig. Om vi pratar i telefon så är det i 3 min innan hon plötsligt måste gå mitt i allt. Samma sak om man träffas. Jag har försökt att få kontakt med mina gamla vänner, föreslagit att träffas och göra roliga saker. Till min stora besvikelse har majoriteten av dom inte ens besvarat mina sms. Jag har aldrig behandlat de dåligt, vi har bara kommit ifrån varandra pga att de fått familj och varit upptagna med sitt, och jag har inte orkat kämpa för att hålla relationen levande pga mitt mående. Men gud vad ensamt det känns när man inser att man är ensam även på det planet.

Att man inte har ett "eget liv" är nog också en del i varför det är så svårt att vara singel. Det var det bästa med att ha ett förhållande. Jag hade alltid någon att göra saker med, så när han försvann så försvann också hela mitt socialliv. Så jag måste bygga upp det nu så jag inte blir så himla beroende av att ha en kille i mitt liv.

Anonym (TS)

Äldre 3 Apr 15:05

#1562

Anonym (Psychodrama) skrev 2015-04-03 14:41:15 följande:

Jag kan hålla med om det där "fake it until you make it" då jag tidigare inte har varit speciellt medveten om mina olika sidor. Nu vet jag ju hur jag beter mig mot andra när jag mår dåligt, hur jag testar andra när jag känner mig osäker på min betydelse. Jag vill vara världens bästa flickvän, en prinsessa som min respektive inte vill vara utan en sekund.

Men på något sätt är jag orolig över hur det ska funka, mina "douchebag" och drama sidor har ändå varit ett slags skydd för mig. Höll jag mig bakom dom så behövde jag inte känna mig allt för sviken för då var jag också en bidragande del på något sätt till att det inte funkade. Jag kände mig mindre "svag" och beroende av den andra på något sätt, som en mantel. Vet inte riktigt hur jag ska formulera mig, någon kanske förstår vad jag menar. Men det har väl säkert att göra med att jag är så rädd för att bli sviken, sårad och lämnad.

Det är så lustigt, jag får också höra ofta att jag är stark och smart etc. Men lilla jag? Jag är ju så ledsen och klen här inuti.

Jag är nog lyckligt lottad som ändå har vänner kvar runt mig, kanske inte så många nära men jag har oftast alltid någon jag kan umgås med om jag har lust. Däremot så har jag inte så många runt mig som känns jämlika och har sen några veckor tillbaka börjat med ideellt arbete. Dels för att jag brinner för det, dels för att jag skapar nya kontakter och dels för att jag känner att jag gör någonting bra vilket får mig att bli lite stolt över mig själv.
Har du funderat på något sånt? Eller någon annan hobby som får dig att träffa nya människor som tycker om samma saker som du?

För min del så gör all drama att jag inte kommer tillräckligt nära personen, det blir ett sätt att skapa distans. Trots att det är det sista jag vill egenltigen.

Jag funderar över vilken hobby jag kanske ska börja med. Volontärarbete är också en bra idé faktiskt. Jag borde verkligen börja leva livet istället för att bara sitta hemma och vänta på att allt ska ta slut.

Anonym (TS)

Äldre 12 Apr 11:01

#1566

Anonym (anonym79) skrev 2015-04-12 09:32:08 följande:

Känner igen mig mycket väl.. Jag misstänker har också bdp..men jag har inga självskada betende inga självmordstankar..Ständigt ångest och depressioner.

Har du inte haft det tidigare heller? Det är ett helvete att leva med ångest och depressioner hela tiden. Jag tycker att det är så svårt att göra bra val för mig själv när jag inte kan se mig själv som värdefull. Och det är inte så lätt att se sig själv som värdefull om man alltid är deprimerad.

Anonym (TS)

Äldre 12 Apr 11:23

#1568

Anonym (va?) skrev 2015-04-12 11:15:44 följande:

Läst någrainlägg i tråden och många behöver nog läsa på om borderline.
Som namnet antyder som är det inget man antingen har eller inte hr,man kan ligga flytande så att säga...
Sen mycket utav det som det skrivs om är ju inte borderline utan oro,ångest,depression,dåligt bemötande,dålig uppväxt osv.

Borderline är ju ganska vanligt bland människor som har haft en problematisk uppväxt (även om inte alla har haft det). Ångest, oro och depression är också en del av borderlineproblematiken, så jag förstår inte riktigt vad du menar. Sen kan jag egentligen tycka att det kvittar vad man kallar det. De som känner igen sig i trådstarten får förmodligen samma saker ut av tråden oavsett vad den grundläggande orsaken till beteendet beror på.

Anonym (TS)

Äldre 12 Apr 11:37

#1570

Anonym (va?) skrev 2015-04-12 11:30:25 följande:

fast ångest,oro,depression,borderline är olika saker,men hänger oftast ihop.
Men vad jag menar är att vanlig sund reaktion på att någon sviker behöver inte betyda att man har en diagnos. Det va det jag ville komma fram till.

Ok, då förstår jag. Nej, kan man hantera svåra situationer och dåligt mående på ett bra sätt så är det kanske inte så troligt att man har borderline. Alla har ju svackor, och alla mår dåligt vid en separation. För egen del så finns det tyvärr inga sunda sätt att hantera några känslor över huvudtaget, så för mig har det hjälpt väldigt mycket att det samlats så många i tråden som av någon anledning känner igen sig i det jag skriver.

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

INNEHÅLL