Anonym (TS)

Äldre 24 Apr 17:22

1644 svar

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Anonym (Psychodrama) skrev 2015-04-23 22:58:44 följande:

Förlåt, men jag blir typ glad över att vi är i så liknande situationer. Jag satt och tänkte på det nyss, att jag gjorde nog ett ganska bra val, jag släppte nog det här "omhändertagandet" så fort jag märkte att han hade problem med sig själv. Jag blev påmind om hur mycket jag ändå då och då kunde sitta och se ner på förhållandet med en människa som är hopplös.

Lyckas jag hålla den inställningen nu så blir jag faktiskt rätt stolt över mig själv. Även om jag har lite ångest tänker jag ibland att det gör inget om det dröjer innan jag träffar någon jag vill vara med, bara det gör mig glad. Jag skrattade ändå åt hela situationen kring honom när jag berättade för min syster.

Jag tycker också det känns bra att vi verkar vara i samma fas just nu. Lite komiskt är det också, för det verkar vara VÄLDIGT mycket i samma fas.

Denna killen hade jag aldrig några direkta känslor för. Jag hade bestämt mig för att inte dejta den sortens killar jag tidigare gjort, den typen som alltid sårar mig, så jag valde denna killen för att han verkade vara så bra. Men mer än så kände jag inte. Därför känns det helt ok att det inte blev mer av det. Det enda som va jobbigt de första dagarna va att jag kände mig oduglig och ovärdig för att han inte kämpade för mig utan direkt accepterade uppbrottet. Det är ju lite barnsligt, men jag vill ändå känna att jag duger för andra.

Efter alla mina misslyckade försök börjar jag nu släppa de höga kraven jag alltid haft på mig själv. Alla vet ändå att jag är misslyckad när det kommer till relationer, så ingen förväntar sig något annat. Så då behöver jag inte känna att jag inte kan leva upp till andras förväntningar på mig...Men ibland har det svidit när kompisar skämtsamt sagt "oj, träffar du fortfarande samma kille efter flera månader? Det måste vara rekord". Inte för att jag byter ofta, men för att de få jag träffat aldrig hållt någon längre period. Alla bara väntar på att det ska ta slut.

Hur känner du inför ditt uppbrott?

Anonym (TS)

Äldre 26 Apr 09:15

#1602

Anonym (Psychodrama) skrev 2015-04-26 00:17:23 följande:

Det känns ganska bra då jag har insett att han inte var så bra som jag trodde. Dålig självkänsla och verkar lite oförmögen till att ta hand om sig själv, så jag är glad för att jag inte sveptes in i något. Däremot har jag börjat tänka som fan på mitt ex dom sista dagarna och det känns riktigt drygt då jag inte alls kände saknad för bara någon vecka sen. Jag lägger på tok för mycket tankar kring om han tänker på mig eller inte, om han saknar mig ibland och undrar vad jag gör. Men det blir väl lätt så och jag hoppas verkligen att det lugnar ner sig snart.

Mina vänner försöker verkligen övertala mig till att inte träffa någon just nu och dom har ju faktiskt rätt, en relation är det sista jag behöver just nu. Men jag saknar närheten väldigt mycket. Vet dina vänner om hela den här grejen med borderline?

Jag klarar mig ganska bra mitt i veckorna, men under helgerna när jag är så mycket ensam tänker jag på exet hela tiden också. Och skäms över hur jag gjort bort mig inför honom. Samtidigt va han ingen bra man att ha ett förhållande med så jag borde inte se det som en förlust, men jag kommer nog ha svårt att släppa honom fram tills att jag kan känna att det inte va pga att jag inte dög som det tog slut.

Nej, mina vänner vet inga detaljer. Jag har ibland försökt att förklara mina svårigheter med relationer, men de viftar bara bort det och säger saker som att jag inte alls är så "störd" som jag tror, att det löser sig osv. De menar väl, men de känner inte mig i de situationerna. Jag är absolut så störd som jag tror, och det har exet även varit noga med att berätta för mig. Det hjälper inte mig med en massa pepp och förminskade av mina problem. Men sen å andra sidan är mina vänner inte några psykologer som ska ta ansvar för mitt mående. Men det hade varit skönt att ha någon IRL som faktiskt förstod mig.

Det är kanske en bra idé att läka efter förra relationen innan man går in i en ny. För min del känns det som att jag inte gjort något annat. Träffat en kille, varit olycklig i relationen, spenderat jättelång tid med att läka för att sedan göra om samma sak igen. Jag har varit ensam väldigt mycket i mitt liv och jag vill inte ha det så. Ensamheten gör att jag mår så mycket sämre. Det kändes mer ok att vara ensam och trasig när jag va 20, men nu är jag över 30 och då känns det inte lika ok längre.
Det är svårt att förlåta sig själv för de val man gjort, men jag vet också att jag gjort så gott jag kunnat utifrån mitt tvistade sätt att tänka och fungera.

Anonym (TS)

Äldre 26 Apr 16:32

#1604

Anonym (Psychodrama) skrev 2015-04-26 16:24:53 följande:

Okej, jag har berättat för mina vänner runt mig att jag håller på med en utredning och dom har varit väldigt förstående (vilket jag inte hade förväntat mig). Dom delar med sig av sina brister och olika problem som dom känner att dom har med sig själva och det är jag väldigt tacksam för. Jag har ju gått in i förhållande efter förhållande sen jag var tonåring så jag behöver verkligen den här tiden för att främst jobba med mig själv och forma mitt liv efter hur jag vill att det ska se ut. När jag är i ett förhållande skiter jag i mig själv helt och lägger allt fokus och all energi på honom, så långt att jag tappar greppet och blir dum i huvudet.

Kom ihåg att även om du tycker att du är störd så lever vi i en störd värld med fullt av störda människor. Många människor har brister och även om dina problem inte ska förminskas för din egen skull så ska du inte glömma bort dina fina sidor, sidor som kanske andra saknar. Dessutom tycker jag att vi ska vara stolta över oss själva som faktiskt försöker jobba med våra problem. Det är många som går igenom livet olyckliga och trasiga men fortsätter leva med offerkoftorna på och aldrig riktigt kommer till insikt.

Förstår att det kan vara tufft att bära på allt ensam, det beror ju också mycket på vilka typ av människor man har runt sig. Jag går i vilket fall in här ganska ofta och delar gärna det här med dig.

Vilka underbara vänner du verkar ha! En del av mig vill berätta allt för mina vänner för att känna mig accepterad för den jag är, men jag är för feg för det. Men jag tänker inte ge upp, även om saker känns som skit ibland så tänker jag fortsätta att försöka. När vi sen lyckats få en bra relation så kommer vi verkligen ha gjort oss förtjänta av den.

Anonym (TS)

Äldre 26 Apr 21:05

#1607

imadreamer skrev 2015-04-26 20:42:21 följande:

Är lite nyfiken ni som lider borderline hur ni ser ut ett förhållande, hur en kille ska vara så ni ska vara nöjda? Min erfarenhet säger för att kunna funka, killen måste be hela tiden förlåt å tackar varje sekund om det är möjligt. Ska bekräfta er å skämma borta er så mkt så möligt å ska göra allt enligt era sätt. Kille få inte vara trött å få inte må dåligt men samtidigt ska vara känslig å igen är inte säkert hundra procent att det kommer att funka man går på nålar. Kille ska inte kritisera lr säga något emot er å inte ens få ha en annan åsikt å bara bekräfta er, oavsett om har inte gjort något fel ska be om ursäkt. Om killen är inte så i slutändan ni beskriver honom som en svin. Å igen om kille är så förmodligen ska vara så mkt tråkigt så ni kommer att bli trötta å lämna honom. På min förhållande jag var på en ständig försvar att försöka förklara att jag har inte gjort det som jag har blivit anklagat. Har blivit anklagat att jag har bekräftelse å kontrollbehov samt att jag är svartsjuk medan jag hade mina ursäkt som förmodligen har reagerat på denna sätt vid två lr tre tillfällen men jag har blivit stämplat utan att vara så å samtidigt min ex har reagerat å har bevisat flera gången att faktiskt det är hon som har dem känslorna som jag nämnde å inte jag å hon har lagt över mig. Har ni nån aning hur mkt krävande ni är? I verkligheten tror oavsett kille hur ska vara i slutändan kommer att vara alltid den svinen som har besviken er. Så det finns den perfekt kille där ute för er? Å om jo hur ni tror den kille ska vara?

Om vi har någon aning om hur krävande vi är? Hur kan du veta hur krävande "vi" är? Du har erfarenhet av en tjej med borderline, men guess what? Vi är inte klonade, vi fungerar alla på olika sätt och behöver olika saker. Allt jag någonsin velat ha var kärlek och trygghet, men har man inte det med sig sen uppväxten så är det svårt att veta hur det ser ut i de män man stöter på i livet. Och det är också svårt att på riktigt känna att man förtjänar den kärleken när man har så låga tankar om sig själv. Tråkigt att du har den bilden av "oss", men du borde vara försiktig med att döma människor du inte känner. Hur hade du känt om jag kallade dig för svin nu enbart för att du är män och jag har dålig erfarenhet av män?

Anonym (TS)

Äldre 26 Apr 21:12

#1608

imadreamer skrev 2015-04-26 20:42:21 följande:

Är lite nyfiken ni som lider borderline hur ni ser ut ett förhållande, hur en kille ska vara så ni ska vara nöjda? Min erfarenhet säger för att kunna funka, killen måste be hela tiden förlåt å tackar varje sekund om det är möjligt. Ska bekräfta er å skämma borta er så mkt så möligt å ska göra allt enligt era sätt. Kille få inte vara trött å få inte må dåligt men samtidigt ska vara känslig å igen är inte säkert hundra procent att det kommer att funka man går på nålar. Kille ska inte kritisera lr säga något emot er å inte ens få ha en annan åsikt å bara bekräfta er, oavsett om har inte gjort något fel ska be om ursäkt. Om killen är inte så i slutändan ni beskriver honom som en svin. Å igen om kille är så förmodligen ska vara så mkt tråkigt så ni kommer att bli trötta å lämna honom. På min förhållande jag var på en ständig försvar att försöka förklara att jag har inte gjort det som jag har blivit anklagat. Har blivit anklagat att jag har bekräftelse å kontrollbehov samt att jag är svartsjuk medan jag hade mina ursäkt som förmodligen har reagerat på denna sätt vid två lr tre tillfällen men jag har blivit stämplat utan att vara så å samtidigt min ex har reagerat å har bevisat flera gången att faktiskt det är hon som har dem känslorna som jag nämnde å inte jag å hon har lagt över mig. Har ni nån aning hur mkt krävande ni är? I verkligheten tror oavsett kille hur ska vara i slutändan kommer att vara alltid den svinen som har besviken er. Så det finns den perfekt kille där ute för er? Å om jo hur ni tror den kille ska vara?

Ditt ex är för övrigt inte diagnostiserad med borderline, så du kanske ska ligga lite lågt med att stämpla henne som det då. Det är svårt för professionella att sätta såna diagnoser, så helt ärligt så ger jag inte så mycket för din bedömning. Det kan finnas hundra orsaker till ditt ex beteende som inte har något med borderline att göra.

Anonym (TS)

Äldre 26 Apr 21:20

#1610

imadreamer skrev 2015-04-26 21:14:08 följande:

Jag vet att språket är inte min starka sidan å såklart ingen som tvingar dig att läsa, du få skrolla bara vidare om det stör dig men om du frågar mig att ha en åsikt från anhöriga ser ingen fel på den stund man pratar om relationer. Allt som ni berättar för era förhållande typ samma berättar min ex för mig oxå. Vill ni tro att alla killar är svin då det är era rättighet.

Vad jag minns så har ingen i tråden uttryckt att alla män är svin. Vad du har för problem med ditt ex, det är ditt problem. Vi har inget med det att göra. Du kanske anser att hon ljuger, och det kanske hon gör, vad vet jag, men återigen... det har inget med oss att göra. Jag vet inte vem som är mest i behov av terapi, du eller jag? Du ältar detta på ett maniskt sätt som inte alls är sunt. Om du ogillar borderline-tjejer, borde inte det lättaste vara att hålla dig borta från dom då? Bearbeta dina egna problem innan du dömer andra.

Anonym (TS)

Äldre 26 Apr 21:52

#1613

imadreamer skrev 2015-04-26 21:32:26 följande:

Som jag sagt språket är inte mitt starka sidan så jag be om ursäkt om det. Har läst flera berättelse av personer som har leva med någon som lider med syndromet å har spenderat hundratals timmar för att kunna förstå va som pågar. Du har rätt, kanske jag har varit dömande å skulle inte använda plural... Men du själv bekräftar det som jag säger med några ord om jag har inte missförstå något. Oavsett det blir fel i slutändan Iaf tro mig oavsett svårigheter jag ville att stå vid mitt ex sidan. Försökte att ge allt som du nämnde, kärlek å säkerhet men oavsett va jag gjorde varje typ 2-3 månader brukade att få utbrot å leva en helvete. Iaf om jag viste från början å hon va medveten om syndromet (om hon har det men allt påpeka borderline som jag sagt) då det skulle vara helt annorlunda å tror vi skulle ha bättre chans.

Du skriver att hon är omedveten om sin problematik och att det är därför det inte fungerade. Tänk om du också är omedveten om din del i det? Jag anklagar inte dig, utan försöker bara ge dig perspektiv.

Det jag skrev att jag ville ha, det är något de flesta vill ha, det är inget typiskt för borderlines. Att ha låga tankar om sig själv, det är vanligt vid i princip alla sorters psykiska och neuropsykiatriska diagnoser. Det är också vanligt vid allmänt dåliga erfarenheter av relationer. Det kan som sagt finnas fler förklaringar än borderline.

Jag hoppas att det löser sig för er, och om du har frågor för att du ärligt vill lära dig mer så är du självklart välkommen att ställa de frågorna. Men om du kommer med generaliseringar eller påstående om hur vi är utifrån våran diagnos, då kan du inte vänta dig något svar från mig iallafall. Det har nu hänt vid många tillfällen att partners kommer in i tråden och spyr galla över oss pga något deras ex gjort, och där drar jag min gräns.

Anonym (TS)

Äldre 26 Apr 21:59

#1615

imadreamer skrev 2015-04-26 21:43:33 följande:

Jo du har rätt att jag måste bearbeta mina problem men när man har leva två år mellan himlen å helvete å va nära att förlora sig själv det tar tid... så varsågod varför du ger inte mig en bild hur ska vara den perfekta killen å perfekt förhållande enligt dig?

Varför är det viktigt att veta vad som är perfekt för mig? Det är inte mig du ska vara tillsammans med. Och det finns ingen perfekt kille eller förhållande, det finns bara människor som man fungerar mer eller mindre bra med. Ibland kan det helt enkelt vara så lätt att man är en dålig match och drar fram det värsta i varandra. Det behöver inte vara någons fel att det blir så. Jag har ingen krysslista som jag går efter.

Jag är fullt medveten om att det tar tid. Jag har levt i relationer där jag blev fysiskt och psykiskt misshandlad varenda dag, så jag vet hur det är att totalt förlora sig själv. I det läget behöver man professionell hjälp för att inte gå under av bitterhet och ilska. Hur arg jag än varit på mina ex för vad de utsatte mig för så va jag själv tvungen att ta ansvar för att jag valde att stanna i det. Jag tillät dom att behandla mig så, och det gör du också om du stannar med en tjej som du tycker behandlar dig fel. Jag ville förstå varför de va som de va mot mig, men i slutändan så spelar det ingen roll. För jag kan inte fixa någon annan. Vad som spelade roll va hur jag mådde med dom. Så svaret ligger inte hos ditt ex. Det ligger hos dig. Du säger att du gjort vad du kunnat, och det fungerade ändå inte. Då är det dags att öva på att acceptera verkligheten och sluta kämpa mot det. Hur ont det än gör så är det kanske bäst att gå vidare.

Anonym (TS)

Äldre 1 May 13:26

#1618

Jag önskar att jag kunde styrka mina tankar bättre och vara mer rationell. Jag tänker hela tiden på mitt ex ord, att jag förstörde hans liv. På en rationell nivå så vet jag att det inte är sant då de saker han hänvisade till va han själv som orsakat utan min medverkan. Men endast det faktum att han tänker att det är mitt fel, gör att jag tar det på mig. Jag kan inte värja mig från andras tankar om mig.

Och jag känner mig paranoid runt mina vänner. De bjuder ju aktivt in mig till saker, så de borde ju tycka om mig då. Men jag kan inte bli av med känslan av att jag inte har något att erbjuda, att de egentligen inte alls tycker om mig det minsta lilla. Jag vill bara låsa in mig, komma bort från alla för att skydda mig själv. Jag vet inte hur jag någonsin ska finna ett lugn inom mig, hur jag ska få ångesten inom mig att tystna...

Anonym (TS)

Äldre 2 May 01:03

#1620

Anonym (Psychodrama) skrev 2015-05-01 22:19:56 följande:

Det är samma för mig, jag tänker läskigt mycket på mitt ex just nu. Och den där skammen sen och känslan av att man vet att någon som man fortfarande sorgligt nog bryr sig om faktiskt avskyr en, fastän jag vet att det inte bara var mitt fel att det slutade som det gjorde mellan oss.

En vän till mig, som jag har berättat det mesta för, sa att - hade jag inte tyckt bra om dig så hade jag inte velat umgås med dig. Så jag försöker alltid tänka på hennes ord när jag känner mig osäker runt mina vänner. Men jag kommer på mig själv ibland när jag är bland nya människor att jag verkligen anstränger mig för att andra ska tycka om mig. Jag önskar att jag inte var så för jag känner mig nästan falsk.

Jag gör tvärtom, blir helt intetsägande runt nya människor. Jag har redan gått in i tankarna om att de kommer ogilla mig så därför vågar jag inte ta någon plats alls. Vilket gör att nya människor verkligen inte bryr sig om mig för de märker knappt min närvaro. Så det spär bara på mina negativa tankar.

Jag kan se på dessa superglada och sociala tjejer och avundas dom. Dom ser så älskvärda ut. Varför skulle någon vilja va med en osocial och blyg tjej när man kan ha en sån tjej istället? Med mina vänner som jag känner mig trygg med så är det en annan sak. Då är jag social, charmig och rolig och tar lätt för mig.

Men alla mina vänner har någon gång sett mig i ett svagt läge där jag agerat desperat och labilt, bland annat nu när mitt förhållande tog slut. Då va jag på botten och behövde desperat att någon fanns där för mig, alla mina känslor av sorg och hopplöshet tog över och jag ville bara dö. Sen började jag må bättre men insåg samtidigt att mina vänner förmodligen aldrig kommer glömma hur "psyko" jag betedde mig. Det är alltid svårt när en relation tar slut, men jag blir ledsen på en nivå som inte riktigt är normal. Och jag skäms över det nu efteråt, även ifall ingen av dom någonsin skulle säga något om det. Det bidrar nog ganska mycket till min känsla av att folk egentligen inte tycker om mig trots att de umgås med mig. Jag tror inte att de ser någon annat än "psykon".

Jag vet inte vad jag ska göra för att kunna släppa exet. Saknaden är inte så stor, men jag känner mig så förnedrad av hans agerande. Och som du skriver, skammen av att någon jag älskat nu avskyr mig. För mig krävs det mycket för att avsky en annan människa, och nu måste jag acceptera att jag är så "hemsk" att det finns någon som avskyr mig. Men å andra sidan gör det bara att jag avskyr honom tillbaka. Just nu är det jobbigaste nog känslan av att jag inte dög som jag va. Att detta va personligt, det va MIG han inte ville vara med. För den personen jag är. Och samtidigt har jag så mycket ilska över hur dåligt han fått mig att må sen jag först träffade honom. Han har till stor del skapat en del av det han ogillade med mig. Han tjatade alltid om allt jag behövde ändra... Klädsel, vänner, fritidsintressen, ordval... Till slut va jag så osäker att jag inte hade något självförtroende alls kvar. Och det ogillade han ännu mer än alla de saker han ständigt klagade över. Relationen är slut, men den osäkerhet han fått mig att känna, den finns kvar. Det gör mig så arg och jag vet inte var jag ska göra av ilskan. Vill bara skrika och slå sönder saker. Men istället så bryter jag ihop och gråter när jag är ensam.

Jag måste vända på detta nu. Jag kan inte ha det så här längre.

Anonym (TS)

Äldre 4 May 21:56

#1624

Anonym (Psychodrama) skrev 2015-05-03 22:37:10 följande:

Jag tänker också ofta att folk dömer mig efter hur jag har betett mig tidigare. Söker ofta andra människors godkännande och typ att jag ska "bevisa" att nu vet jag minsann bättre. Jag känner mig som en jävla dåre som tänker på mitt ex så mycket som jag gör för innerst inne tror jag inte att han tänker lika mycket på mig. Jag känner mig så jävla ensam just nu och vart jag mig än vänder så känns det som att ingen direkt är intresserad av att ha med mig att göra. Jag känner mig ful och tråkig.

Senaste dagarna har varit skit, jag fick nästan en panikångest attack när jag satt på bussen häromdagen. Det klev på mer och mer människor och alla var så stressade att jag blev helt stissig och tänkte bara "lugn nu, jag vill inte sitta på något jävla psyke". Samma sak idag, jag har varit så stressad och uppe i varv att jag rör till allt jag håller på med. Jag tappar liksom fokus på allting och känner bara för att släppa allt. Jag fick världens utbrott i morse och kände bara att - nä, jag skiter i det här! Jag hade lust att slå sönder hela lägenheten och bara sätta mig ner och supa mig dyngrak.

Mitt ex psyka mig så där också. Han ville ändra på hela mig, men han bestämde sig aldrig för vad. Jag var för tråkig, för stel, för frånvarande, för ledsen, för arg, för tjatig, flörtig när jag bara var trevlig, otrogen när jag var för stressad för att vara intim, för upptagen för att lyssna på honom.etc. Listan kan göras lång. Jag hatar honom, jag hatar honom för hur han fick mig att må, hur han lurade mig, hur han sänkte mig till den botten som jag nu måste kämpa mig upp ifrån, hur han gick bakom min rygg, hur han stampade på min självkänsla tills det bara fanns smulor kvar. Jag vill bara åka hem till honom, placera mig vid hans öra och vråla ut allt jag tycker om honom. Det finns så mycket jag vill få ut att jag vet knappt vart jag ska ta vägen.

Jag hoppas verkligen att imorgon blir en bättre dag och att vi orkar hålla oss starka.

Ja det är ju en del som försvårar bearbetningen, att man inte får chansen att konfrontera personen som gjort en så illa. Det känns som att det är så lätt för dom. Dom stänger dörren om sig och påbörjar ett nytt kapitel i sitt liv som om inget har hänt. Jag tycker inte alls om att jag är kapabel att känna så mycket hat som jag gör. Jag vågar inte ens erkänna det för någon, det känns som att det gör mig till en sämre människa. Han fick övertaget, han fick chansen att vända allt till att det va mitt fel och jag ville bara att allt skulle va bra så jag lät honom göra det. När jag protesterade så slutade det med att jag sen bad om ursäkt igen. Men han har inte bett om ursäkt för hur illa han behandlat mig. Inte ens enda gång. Och nu ångrar jag så himla mycket att han kom undan med allt. Vad fan tänkte jag på?!

Samtidigt är det skönt på ett sätt att nu inse hur mycket han förändrade mig till det sämre. Jag är fortfarande svag, men ändå starkare än när jag va med honom. Jag tycker om mig själv mer än vad jag gjorde då. Så jag vet att det va rätt att det tog slut iallafall. Synd bara att jag va så trög och lät det gå så långt. Jag tycker synd om nästa kille som försöker trampa på mig, för den killen kommer få betala för allt som alla gjort mot mig. Har ingen förståelse för andras dåliga agerande längre.

Hjälper det för dig att skriva? Jag brukar skriva brev som jag sedan inte skickar. En boxningssäck hade jag nog också behövt.

Större delen av tiden vägrar jag låta mig själv tänka på det som är jobbigt men det känns inte alltid så sunt. Men verkligheten kan verkligen skrämma livet ur mig om jag tar allt till mig på riktigt. Vissa delar av det som hänt de senaste månaderna känns lite overkliga. Det känns även overkligt att han inte längre kommer finnas i mitt liv. Men det tar väl bara lite längre tid att bearbeta det antar jag...

Anonym (TS)

Äldre 5 May 17:31

#1626

Anonym (Psychodrama) skrev 2015-05-05 09:04:03 följande:

Ja, jag tycker också att allt känns overkligt, att det känns overkligt att han och jag aldrig kommer höras eller ses igen. Detta pga att han alltid bönade och bad att jag skulle ta honom tillbaka, han övertalade mig att han kunde bli bättre. Det är jag som brukar vara den som gör så och när han gjorde så trodde jag verkligen att det skulle vara han och jag för alltid. Men det var väl bara hans desperata sätt att slippa bli ensam. Ibland funderar jag fan på om han också har borderline! Haha! Det känns inte så otroligt med tanke på hur mycket vi skadade varandra.

Det hjälper mig att skriva och när jag tränar sätter jag på arg musik i hörlurarna och öser tills jag är helt slut. När jag är så där förbannad har jag också ganska lätt till skratt, jätte skumt ${#emotions_dlg.djavulsk}$ , men jag brukar kolla på lite roliga klipp och så, då kan det kännas lite bättre för stunden. Tränar du något?

Det är nog bra att tänka på saker som är jobbiga men det gäller att inte älta saker för mycket. Att efter ett tag försöka tänka att man inte kan göra något åt det som varit utan bara försöka bli bättre framåt.

Mitt ex va definitivt inte heller normal rent psykiskt. När han gjorde slut så sa jag först att det va bra, för jag ville inte heller vara tillsammans längre. Då betedde han sig som att han va offert för att jag sårat honom genom att inte vilja vara med honom. Men allt kändes bra så länge det va han som dumpade mig. Nej, den människan betyder inte ett skit för mig längre och jag kommer att få min hämnd genom att leva ett bra liv.

Jag tränar och försöker aktivera mig så mycket jag kan och det hjälper jättemycket. Emellanåt kan jag slås av hur roligt livet kan vara och jag finner hela tiden nya vägar som leder mig till ställen som jag aldrig tidigare trott existerade. Idag är jag lite pepp som ni märker.

Det svänger fort här. Men jag vill inte längre tycka synd om mig själv och va ett offer. Ja jag mår dåligt, men jag är samtidigt stark som f*n och det är dags att visa det nu.

Anonym (TS)

Äldre 6 May 23:39

#1630

Anonym (Psychodrama) skrev 2015-05-06 22:27:35 följande:

Ja, det svänger fort ibland. Jag har också mått bättre dom sista dagarna. Jag har så fullt upp med saker just nu att jag hinner knappt fundera över allt det dåliga som varit. Ja det är bra, keep it up!

Ibland är det kul att läsa sina egna inlägg och se hur det pendlar mellan att sväva i det blå och sedan becksvart i djupaste förtvivlan. Det känns så overkligt att man mått så dåligt när man befinner sig i ett bra läge igen.

Anonym (utnyttjad) - jag har inte heller barn. Jag vill gärna ha men kommer att vara väldigt noga med att skaffa barn med en bra pappa isåfall som kan stötta och hålla i rodret om jag känner mig svag. Har man vissa svårigheter så bör man ha en realistisk backup-plan tycker jag.

Anonym (TS)

Äldre 7 May 16:40

#1637

Erika87 skrev 2015-05-07 15:02:40 följande:

Ni som har borderline. Vad skulle ni rekommendera mig att göra.

Jag och min sambo har varit tillsammans väldigt länge och bott ihop i över ett år.

Problemet är att min sambos ex har borderline. Det är inte ovanligt att hon kör förbi vårat hus ( vi bor på landet inga grannar ) ,hon brukar också knacka på våran dörr, skrika som en gam utanför oss , fråga runt våra vänner om vi fortfarande är tillsammans, sprida ut rykten om både mig och min sambo bland annat att hon och min sambo fortfarande är tillsammans. Nu det senaste av hennes påhitt är att hon är gravid med min sambos barn. Först så var det jätte hemligt men jag fick veta genom kompisar sen nu så har hon kontaktat hans familj samt skrivit ut det på fb även skrivit en liten text om att hon tycker så synd om mig. Tre dagar efter detta möter jag kvinnan full på en nattklubb skryka sig runt mig och mina vänner hela kvällen. Även skriva sms till min sambo att jag höll på med massa killar ute. Vad ska jag göra för att bli av med henne? För ett år sen satt vi oss alla tre ner och pratade. Min sambo förklarade att han älskade mig inte henne och att han ville ha en framtid med mig. FRAMFÖR henne. Varför håller hon fortfarande på ? hur ska jag få detta att sluta!?

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser ditt inlägg. Varför tror du att vi har svar på hur du ska göra? Tror du att vi är som henne? Jag är kanske löjlig nu men jag blir kränkt över att folk tror att jag skulle va en expert på hur stalkers fungerar. Vi må ha samma diagnos, men det där beteendet är INTE typiskt för borderlinepersoner. Jag förstår att man kanske inte är så insatt om man själv inte lider av borderline, men försök va ödmjuk inför tanken att diagnosen är endast en del av personen. Det tillkommer en hel del drag som är unika för just den personen. Precis som med vanliga människor.

Anonym (TS)

Äldre 13 May 18:06

#1640

Nu har jag börjat dejta en ny kille. Snabba vändningar här, men har bara träffats en gång hittills. Jag gillar känslan i början, när det pirrar i hela kroppen när man får ett sms och man blir överlycklig över att träffas. I bakhuvudet har jag dock alla tankar om att min ångest kommer triggas igång så fort det börjar bli seriöst och sabba allt som vanligt. Men denna gången ska jag göra mitt bästa för att kväva den ångesten, bara låta tankarna flyta i huvudet men inte berätta om dom för killen. Jag tänker inte visa mig svag igen och riskera att han utnyttjar det som ett tillfälle att trampa på mig.

I övrigt så är jag väldigt glad över mitt liv nu. För några månader sedan ville jag inte ens leva, men nu tycker jag livet är helt fantastiskt. Även om såren är djupa från exet så kan jag samtidigt se allt det positiva som kommit efter det. Mitt liv hade aldrig varit så här bra om jag stannat med honom. Då hade det varit fortsatt berg-och dalbana stup i kvarten och en konstant känsla av att aldrig va bra nog. Jag hade aldrig tagit steget att lämna på egen hand, och då hade livet lätt kunnat löpa på så. Bara misär. Så nu vill jag bara tacka honom för att han gjorde slut, så jag kan få en bättre framtid. Jag är ännu inte där att jag kan förlåta honom för hans agerande och faktiskt mena det, men det känns som att det är på god väg.

Hur går det för er andra?

Anonym (TS)

Äldre 13 May 18:13

#1641

Jag måste fråga; har era familjer märkt av er problematik? Har de någonsin sagt något? Min familj säger inte så mycket men jag inbillar mig att de tänker massa negativa saker om att deras dotter/syster hela tiden går från ett kort förhållande till ett annat istället för att ha en och samma kille i 5-10 år som alla andra lyckas med.

Anonym (TS)

Äldre 18 May 21:22

#1643

Anonym (Psychodrama) skrev 2015-05-17 18:39:23 följande:

Hur har det gått med killen TS?

Jag har haft mycket att göra på sistone och jag har flera roliga saker att se fram emot så jag har mått ganska bra. Dock så hörde mitt ex av sig till mig häromdagen och ville ses. Han var så där självgod och spydig till sättet så jag skrev några rader om vad jag tyckte om hans attityd och att jag inte tyckte att det var någon bra idé att ses. Han hade ingenting att komma med efter det och vi önskade varandra ett lyckligt liv.

Hade han hört av sig för några månader sen så hade jag nog agerat annorlunda så jag är stolt över mig själv att jag avvisade honom. Jag är inte förvånad över att han hörde av sig nu när han börjar känna sig ensam men jag är ändå lite ledsen över att han var så kaxig istället för att försöka vara vänlig. Det sänkte mitt självförtroende lite men jag kan ju konstatera att han är väldigt omogen och osäker. Efter det har jag känt mig varken glad eller ledsen.

Jag har berättat för vissa i min familj om min problematik. En tog det bra och var väldigt stöttande och en annan hade väl lite svårt att ta det till sig men det blev bättre med tiden. Jag tror inte att du behöver gå runt och tänka på vad din familj tänker om dig då det är väldigt vanligt att folk inte stannar i relationer. Du är ju dessutom på god väg mot det bättre.

Det går framåt sakta men säkert. Jag tycker om honom men han verkar vilja detta mer än mig. Jag vill, men inte lika mycket som jag kanske hade velat tidigare. Precis som dig så har jag massor att sysselsätta mig med nu, har jättemycket roliga saker i mitt liv och umgås med många nya singelvänner så livet känns hur bra som helst även om jag inte har en kille. Jag har nästan inte tid för någon.

Det är nog jättebra för mig, för då blir jag inte så himla fixerad vid honom. Jag har fortfarande vissa negativa tankar om att jag kanske ska bryta det för hans skull, för jag vet att han inte kommer orka med mig osv, men det är fortfarande under kontroll. Men jag har hunnit berätta en hel del negativa saker om mig själv men han tog det väldigt bra och vände det till något positivt. Jag behöver nog att det går så här sakta, så jag får vänja mig vid tanken på en relation istället för att helt plötsligt bara befinna mig i mitten av allt.

Varför sänkte det ditt självförtroende? För mig hade det fungerat tvärtom. Även om han va kaxig så hörde han av sig, vilket betyder att du helt plötsligt fick övertaget och hade makten att välja vad som skulle hända. Och du gjorde ett bra val för dig själv och satte en gräns. Det borde stärka dig! Att han va kaxig handlade kanske mest om att han hade svårt att va den som kröp till korset?

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

INNEHÅLL