Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?
Ta avstånd, hur menar du? Tycker han det är jobbigt...
Inlägg från: Anonym (blomma)
|
-
-
Men förstår han hur du mår då? Har han läst på om BD?
Hur mår han psykiskt?
Om ni varit ihop länge och har barn, är det värt med familjeterapin. Sen kan det också handla om personlig mognad, hur mkt han förstår av andras lidande...är han mogen som person.... -
Vet hur det känns när man växlar mellan känslolägen. Va skönt att han fått jobb! Det har en positiv effekt på hur man mår oftast. Skönt att FK också ska hjälpa med aktivitet, får du önska vart du vill jobba?
Ofta grubblar jag på hur mkt jobbet påverkar hur man mår, dvs om vissa jobb snarare förvärrar ens psykiska mående. Jag jobbade som fältsäljare några år, och har aldrig känt sån stress som jag gjorde då. Med höga krav på resultat som mättes veckovis, hela tiden övertyga kunder osv.... Fick sömnproblem... -
Jag gissar också något åt det hållet....som IPS-människa har man extremt låg självkänsla, och det kan kännetecknas av att man inte står ut med dom som tycker om den.....någonstans för att man avskyr sig själv/ ogillar sig själv....
Bara en hypotes..... -
anna: Jag tror att jag faller för smicker för att jag känner en regelbunden tomhetskänsla inom mig, dvs känner mig nedstämd ofta (också en del av Ips). Därför uppskattar jag smicker.
Däremot är jag inte impulsiv så så vis att jag skulle "falla" för smicker av t.ex. en annan kille om jag är i en relation, mer än någon annan....
Läser just nu en mkt bra bok!
"Dialektisk beteendeterapi vip IPS" av Anna Kåver. Där står ; av två personer som fått diagnosen behöver inte ha mer än ETT kriterium gemensamt av de nio kriterierna. Eftersom man bara behöver uppfylla fem kriterier. (sid 24)
Detta innebär ju att många med Ips kan skilja sig åt rätt mycket ifrån andra....tydligen skiljer man på två grupper, den impulsiva och den osäkra (sid27). -
Hallå på er!
Behöver hjälp nu!
Vill ni berätta hur ni brukar vara i början av en ny relation/kontakt med en kille? Jag har känslor ena dagen, sen nästa dag tycker jag han ser konstig ut eller är töntig bara....jag visar så klart inte detta, för han är en jättefin och snäll, bra kille.
Men jag känner igen mina drag från förr; kan bli extremt irriterad på personen vissa stunder, stör mig på småsaker och blir elak. Dock har jag lagt band på mig denna gång, jag vill verkligen förändras!
Men hur ska man veta vilka känslor som gäller när dom skiftar så ofta??? Jag blir så lessen och rädd!
Just nu är jag livrädd för att förstöra detta..... -
Vet exakt hur det känns, jag har alltid varit sån!!
Ena dagen är allt bra (inte fantastiskt dock, jag känner sällan att allt är toppen, men kan kännas bra..), men nästa dag känner jag en ilska mot personen!
Dom dagarna får jag tankar typ att jag inte fattar hur jag kan ha sex med en sån "knasig" karl (när jag är arg) eller att han inte uppskattar mig och tar mig för att han inte hittat nån annan än, att jag kommer bli lämnad osv. Så växlar det mellan rädsla, oro, irritation, omtanke osv, fram och tillbaks! :( -
Fler här?
Känns jobbigt just nu....hur blir ni i början av en relation? -
HAHAHAHAA!!! Låter som något jag skulle kunna göra!! Jag ser svart helt plötsligt och det "slår slint" i skallen.Anonym (hej) skrev 2010-08-14 11:35:36 följande:Ja alltså, när jag ser mig själv behandla min man som skit så mår jag ju ännu sämre och blir ännu värre. Jag lider extremt mycket av dåligt samvete/skamkänslor eller vad det kallas. "Förlåt" är typ mitt efternamn. "Förlåt för att jag finns!" Fast på senare tid har jag nästan slutat säga förlåt efter mina utbrott för det känns så jävla falskt eftersom jag vet att det kommer hända igen, hur myckert jag än önskar att det inte gör det....
Sobril.... Låter som något bra.... men vadå, måste man sova på den också? Eller kan man ta den mitt på dagen??
Inatt hände något hemskt.... jag gick o la mig i soffan, för jag mådde illa. Efter ett tag (när jag precis hade somnat) kommer min man och ska lägga sig bredvid mig i soffan. Jag blev irriterad för att han väckte mig när jag precis hade somnat, och det blev så trångt. "Du fattar väl att du inte kan sova här???? Gå och lägg dig i sängen!! JAG ligger här nu!! Fan nu gör du mig arg!! Gå härifrån!!", men han sa bara att han inte kunde sova utan mig. Visst säkert jättegulligt av honom, men JAG BLEV BARA SÅÅÅÅÅ ARG. När han inte flyttade på sig så blev jag tillslut galen, började skrika rakt ut och slå mig själv i ansiktet, tappade greppet totalt. Jag måste ha skrikigt väldigt högt för jag hade ont i halsen efteråt, men för mig var det som jag skrek i ett vakuum. Så läskigt. Min man flög upp från soffan, grep tag om en tröja som låg på golvet o kastade på mig och gick sedan o la sig i sängen. Han gick iväg till jobbet utan att vi sa ett ord till varandra. Han gav mig dock en puss på kinden och nyligen fick jag ett sms där han skrev "älskar dig jättemycket". Jag känner inte för att svara. Är arg på honom pga av tröjan han kastade på mig. Det var ju inte meningen, men dragkedjan slog emot min arm så det blev ett litet märke. Precis innan jag somnade så tänkte jag "jävla kvinnomisshandlare".
Någon som känner igen sig eller är jag helt knäpp? haha
Jag käkar Zoloft sedan 1,5 månad. Vet inte om den hjälper, kanske liiiite lite. Ja, den gör mig gladare på morgonen, men inget annat. Den gör mig såååå trött, gäspar hela dagarna.
Jag tror dock inte att alla killar som en borderliner har behöver ha issues. Klart att vissa har det. Men andra kanske förstår att det är en störning och att man inte menar illa. Men visst finns det dom som tycker det är "spännande" att något händer hela tiden kanske...,.dramatik och kaos då och då..
MEN NI SOM HAR PARTNERS: Jag undrar hur ni kände för dom i början? Särskilt dessa lugna snälla killar, hur visste ni att ni var kära i dom?
Jag har så enormt svårt för detta, kämpar ännu med killen jag träffade för 1 månad sen. Han är verkligen enormt gullig. Jag tycker han är sexig i mina bra stunder. Men mår jag lite dåligt kan jag tycka han ser töntig, löjlig ut; då fattar jag inte hur jag ens kan va nära honom! Mår jag dåligt stirrar jag på hans "defekter" och grubblar runt om han inte har för små händer egentligen, eller kanske lite dubbelhaka....så här håller jag på när jag mår dåligt. Känner ni igen det?
HUR F-N SKA MAN VETA VAD MAN EGENTLIGEN KÄNNER NÄR KÄNSLORNA VÄXLAR SÅ HÄR? Jag vet att mina känslor alltid varit så, förutom när jag umgåtts med smått elaka killar. MEN hur länge ska man skada sig själv med elaka killar?? Det är ju rena döden för vår hälsa! Det är det sista man ska ha! Varför kan man inte lära sig vad sund kärlek är....och leva ett lugnt liv?
Hur visste ni att ni skulle satsa på era killar, ni som har relationer? Visste ni att ni var kära? -
Hihi, va fint inlägg! :)Anonym (hej) skrev 2010-08-24 14:11:09 följande:Ojojoj.... jag har också alltid varit med elaka killar. Min nuvarande man (vi har varit tillsammans i lite mer än 1 år och gifta i 1 månad) var det jättesvårt med i början.... jag tvekade MYCKET på mina känslor de första 3 månaderna. Undrade om jag var kär? Jag kände inte så mycket direkt..... förutom att jag tyckte han var en bra kille. Men jag beslöt mig för att ge det en chans. Det har ju inte funkat med tidigare killar (då jag varit dökär) så det kanske fungerar på det här sättet.... jag har en dotter sedan tidigare och har "lekt av mig" så jag önskar mig bara en stabil relation med någon att trivas med och som behandlar mig bra. Någon man kan gå igenom hela livet med. Någon som förstår mig och "tar ned mig från molnen" när jag svävar iväg till det mörka.
Det är egentligen först nu (efter 1 år alltså) som jag känner mig helt säker. Eller jag har iallafall känt mig säker i mer än en månad (har inte försökt göra slut). Så det känns riktigt bra! Och nu när jag lyckats vara snäll ett tag så vågar han visa mer känslor för mig och vågar vara lite mer spontan
Men ge inte upp! Har du hittat en bra kille, som du är attraherad av, som behandlar dig bra, som förstår dig, som du PRAKTISKT kan tänka dig en framtid med, STANNA MED HONOM!
LUGNA killar, det är just vad vi behöver tror jag.... ibland kommer tankarna om någon annan mer spännande kille osv, men jag lyckas hantera dom bättre nu. För jag har förstått att jag är väldigt lyckligt lottad med en sån bra man! Han är lugn, dricker inte, röker inte, festar inte, är bra med min dotter, är snäll, omtänksam, sexig, stark sexlust, kan laga mat & städa, stöttar mig, hjälper mig ekonomiskt, ser mig för den jag är, är snygg, tycker om samma saker som mig (hälsa på vänner, kolla på film, lyssna på musik, gå ut och hitta på saker, resa).
Är det en bra kille du har, så ge det en chans. Se vart det leder. GRÄSET ÄR INTE GRÖNARE PÅ ANDRA SIDAN. Vi måste sluta fly. VI ÄR VÄRDA bra killar! Vi är inte värda skit! Och skiten gör oss bara sämre i välbefinnandet. SÅ vi måste ta ansvar för vår hälsa, och det betyder TRÅKIG, SNÄLL, SEXIG och FÖRSTÅENDE kille
Lycka till alla, go with the flow. Ta en och två och tre andetag innan ni agerar. Träna på det. Varje dag!
Ja, så tänker jag med. Jag har varit med så många skitkillar så jag VÄGRAR bli behandlad som något katten släpat in mer!! Min psykiska ohälsa är bräcklig nog!! :(
MEN kunde du tvivla i början på om du tyckte han var tillräckligt sexig? Jag är livrädd i dessa lägen... Han är hur rar som helst, smart och omtänksam, lugn. När jag mår bra tycker jag han är sexig och snygg. MEN när jag mår dåligt tycker jag han är osexig och stör mig bara på honom - hur ska jag bli klok på dessa känslor???? Hur kan dom växla så??? Inte konstigt man lättare freakar ut än simmar igenom det...
Men jag vill ju inte freaka ut mer, jag har gjort det i varje relation. Jag har förstört varje relation med att bli galen på killen. Jag vill ju verkligen hantera detta!!! Hur gjorde du??