Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Anonym (hej) skrev 2010-08-24 21:06:58 följande:

Hmm... i början, första två månaderna.... åååå vad jag störde mig på honom!!! Haha Men det handlade nog mest om att jag tyckte att han inte var tillräckligt smart och att han var så lugn. "Ööö va tråkig du är! Fan va dum/korkad/långsam du är!" Riktigt elak var jag Ang sexighet.... alltså, ja jag kände ju mig attraherad (inte sådär jättemycket i början men det fanns iallafall en attraktion) men visst, när jag var på mitt "störa-mig-på-honom-humör" så ville jag inte ens ta i honom med tång haha, och det blev ju inte bättre av att han var väldigt "på" på mig när det gällde sex, då blev jag ännu mer off. Nu, efter ett år, har vi dock kunnat anpassa oss lite mer när det gäller sex. Jag har lust lite oftare och han har lust lite mer sällan. Men ja, han har blivit mycket sexigare med tiden och efter ca 8 mån tror jag, så såg jag honom som sexig hela tiden. Men ja, i början växlade det mycket....

Men stanna kvar. Gör inte slut direkt. Är han snäll, så why not? Det skadar inte att fortsätta träffas, kanske bli mer seriös osv. Om han är beredd på det vill säga Du måste ha en kille som har ett starkt psyke. Som inte känner sig hotad, kränkt eller meddragen i dina "fenomen" (fint ord va!)

Jag frågar gång på gång min man VARFÖR han är tillsammans med mig, HUR orkar han, han kan få någon MYCKET bättre osv osv. Jag är så rädd för att jag gör honom ledsen varje dag. Men han säger bara att han älskar mig, han vet hur jag är EGENTLIGEN och vad som är "borderline-skit"/ "lilla-linda" och det viktigaste av allt... han säger att han känner sig mycket starkare än mig psykiskt och att han inte känner sig så påverkad av det jag gör. Han säger att jag mest gör mig själv ledsen. Och det känns faktiskt tryggt, att han säger att han är starkare än mig (även om det kan kännas jävligt osannorlikt ibland, de stunder jag känner mig såååååå mycket bättre än alla andra haha), men då slipper jag lite skuldkänslor iallafall.

För att knyta ihop säcken så vill jag fråga dig om ert sex är bra? När du har lust för sex och ni har det, är du då nöjd med det? Såklart är det viktigt. Sen om ditt humör skiftar och likaså dina känslor för honom är skitsamma, thats life för oss Men sexet ska vara bra... om man ska få en bra framtid tillsammans.

Väldigt fint inlägg, mkt kloka ord!

Jag är också så där impulsiv på vissa områden, förr sa jag upp mig från arbeten helt utan förvarning bara för att jag t.ex. blivit osams med nån - kaos. För att inte tala om alla stackars killar man gjort slut med, hemskt! Pga att man bara börjat må dåligt och inte vetat vad göra av all ångest.

Jag är också väldigt otålig, jag vill ha allt gjort här och nu, och står inte ut med "väntan".

Jag har haft enorma problem pga detta.

Jag har funderat på att byta arbete igen, har varit på detta jobb i 4 år snart. Men jag vet inte vilket jobb jag skulle klara av??

Har ni vanliga heltidsjobb? Jag skulle helst vilja vara timanställd igen pga det ger minst stress i form av krav på närvaro....men vart? Jag jobbar inom en 8-17- bransch just nu, då måste jag byta helt men vet inte till vad.

Hej på er! Inte orkat skriva på ett tag....

Har en ny relation sen i somras, han är jättesnäll och trygg.....det jag böver allra mest OCH klarar allra minst! Fy f-n vilket he-vete det blir i skallen...regelbundet. Helt plötsligt kan jag bli rasande på honom, och tycka att han är skit! Och att jag är skit som är med honom! Stackarn.... hemskt. Tagit upp detta med psykologen nu, men hon är psykodynamisk terapeut så har ej ännu fått redskap för att hantera det.

Jag skulle gärna vilja gå med i ett BD-nätverk eller en grupp för oss BD-are....känns som att man behöver prata om detta ofta och spegla sig i andra ytterligare mer än på nätet. Nån som vet nån sån grupp?

Just nu har jag stor oro över om relationen är fel för att jag får dessa utbrott på han....mina känslor går ju upp och ner hela tiden, hur i all sin dar ska man veta om nåt är rätt???? Usch....

Tack tjejer!

Ni vet hur det är när tankarna tar över...man vet inte vad som är sant och vad som är borderline.... Min irritation har blivit värre och värre ju längre tid jag varit i relationen, jag vet exakt hur det är; jag håller traditionen uppe och känner mig inlåst i mitt eget skinn av att vara i en relation.

Känner stress och oro, livrädd för att lura mig själv, lura han, inte ha de rätta känslorna - om vartannat kommer tomheten och det gör ju inte saken bättre. Hur i all sin dar ska man klara att bena ut vad som är vad när skallen är som ett enda brus, som myror på tv:n när den lägger av....bara surr....puh.

Kloka ord ovan, tack TS. Du har helt rätt, det är närheten som ger panik! Ska läsa om ditt inlägg flera gånger, behöver det nu.... Försöka vara i nuet..huh.

Bea, tack! Letat lite på den sidan. Ja, jag tänkte helt enkelt att det kanske vore nyttigt att även träffa andra borderliners i verkligheten nån gång...känner ni fler som är som ni?

Bea: Att börja äta medicin är det bästa beslutet jag tagit i hela mitt liv! Sant. Beror så klart på vart man befinner sig innan, men jag hade det riktigt jobbigt. Jag har ocd också och även dystymi (som depp) vilket gjorde att jag egentligen aldrig fick chans att må bra. Ovanpå det väldigt svår pms/pmd. Så efter 10 dagars pms och 7 dagars mens i månaden hade jag bara 13 dagar på mig att hinna börja må bra tills nästa pms var på g. Detta kombinerat skapade ett helvete och jag vägrade medicin in i det sista.

När jag till sist tog emot medicin var det egentligen alldeles, alldeles för sent. Jag hade då varit sjukskriven för djup depression redan 1 år ( och ätit johannesört och gått i samtalsterapi strax innan).  Jag hade inte lämnat lägenheten på hela den tiden utan bodde i min säng... SÅ långt hade det inte behövt gå om jag hade varit lite mer modig och tagit emot medicin i TID.

Nu har jag ätit medicinen i 5 år och jag ÄLSKAR den. Det är som att få en syrgasmask - plötsligt går det att ta sig igenom livet enklare. Jag klarar av saker som jag hade enormt svårt för tidigare, nu kan jag jobba trots pms och jag blir inte lika nedstämd. Jag får inte lika lätt panikångest och ocd:n ligger inte så nära.... Det är en fantastisk uppfinning, medicinen.

Haha, jag vet inte om jag besvarade frågan, ursäkta lite snurrig.

JA, det var helt klart värt biverkningarna i början. För de var just främst de första 3 veckorna ungefär, en enorm trötthet och allmänt lite sämre. Jag låg mest och sov och hade oro..

Men nu känner jag inte av några biverkningar alls, utan det var mest första veckorna. Så för min del var det absolut värt det

Men hudavfall är väl bara livshotande om man har vissa sjukdomar...? :)  Läst det någonstans, men minns inte vart. Jag känner igen den medicinen, tror att någon bekant äter den men nu står det stilla i huvet... :)

Jag ska försöka läsa ovan om vad du skrev mer om varför du fick den, inte hunnit läsa bakåt men jag har hört att medicinen är bra. :)

Läst lite nu, åh men Lamictal låter ju bra!   Varför har jag inte fått det tro? Nu vill jag också ha.... Är det inte ssri alltså...intressant!!

Ja, de flesta av mina "friska" vänner säger alltid att "ja, men så där är ju alla, det är normalt - jag är också så!". MEN hur vet de nivån på min ångest? När jag säger "ångest" så är det oro för dem. Men i mitt liv är ångest riktig ångest; att jag skakar, svettas, får panik, går runt som ett djur i en bur... Precis som ni skriver så använder folk orden "deppig", "panik" och "ångest" ganska lättvindigt. Den riktiga innebörden i orden är dock fruktansvärd.

Sen säger de att de också kan få panik i relationer, likväl är de gifta och bor ihop! De grälar kanske en gång per halvår! Min panik är konstant däremot! En konstant kamp i hjärnan, det är som att 2-3 personer pratar, argument åt alla håll; vad känner jag för han, vad känner han för mig, är han inte rätt störande, är han pålitlig?? Tankarna går isär hela tiden, åsikterna är liksom dubbla. Det är verkligen snurrigt! Ena stunden är jag rädd att han ska lämna mig, nästa stund är jag livrädd att jag inte har syskonkänslor för honom???!!! Hur ska man hitta en röd tråd i detta liksom, när det hela tiden växlar! Påminner mig om en amerikansk bok som har titeln "I hate you, don't leave me!". En talande titel om hur otroligt snurrigt det kan va. Har ni läst den?

För mig är hösten lite deppig men våren nästan värre, pga alla krav på att man då måste vara kär, smal och lycklig....vet inte vad som är värst hahahah....

Inlägg 470: Hej och välkommen! Jo, en konstant oro runt att bli lämnad är typiskt för BD. Har du berättat om detta för han? Vet han att du är livrädd? Det är svårt för andra att förstå ibland, precis som vi kanske inte förstår andra "besvär" fullt ut, t.ex. att människor kan va rädda för spindlar, eller har torgskräck eller annat. Det är lätt att inbilla sig att personer vill lämna en, och det känns lika verkligt varje gång!

För 3 dar sen svarade inte min pojkvän (känns dubbelt att skriva pojkvän med! Haha!) på sms på 25 min. Jag fick panik på riktigt! Helt otroligt hur en vuxen människa kan freaka ur så, men jag blev helt tom i huvet av skräck och ringde han 4 ggr och skickade 3 sms till på de 25 minutrarna. Paniken tog över mig helt! Va säker på att han skitit i mig. MEN han var ute i skogen och joggade och hade ej mobilen med sig, stackars människa. Haha... Så när han väl ringde var jag så upp och ner att jag iskallt sa att jag hatade honom och aldrig skulle förlåta honom...freaked out eller vad liksom??!! Hahhaah.....