Bea: Du är väl sambo? Starkt jobbat... Hur fungerar det, är det svårt att bo ihop med dessa växlingar jämt?
Jag är i stort sett övertygad om att jag aldrig kommer att kunna bo sambo, även om jag vill....jag måste liksom ha min frizon och kunna dra mig undan när jag mår dåligt...hm...men så synd....
Grattis på födelsedagen!! :)
Hur mår ni idag?
Det blev mycket att läsa ikapp nu, ej hunnit fundera ut svar på alla inlägg här pga har tenta om några dagar och är rädd stressad.
Men anonym (En vän): Hur länge har ni varit vänner?
Ja, jag tycker också att det är ett tecken på respekt att hon kommer om hon lovat att komma till en fest. Man får ofta lära sig hos psykologen att "gå trots att du mår dåligt", för att man kan må sämre av att isolera sig.
Men detta som du skrev att hon kan skriva ett helt brev som bara handlar om henne, är det bara när hon mår dåligt eller är hon alltid så att hon enbart pratar om sig själv? Det finns inget i BD som ger symptomet att man inte visar omtanke och empati mot andra - dvs det kan hända att hon är så som person, och att det ej är kopplat till BD. Jag tycker det är viktigt att man åtminstone i perioder "får tillbaka" vänskap även från en sjuk vän, dvs att man känner att man betyder något för henne och att hon bryr sig om en.
Jag är ju väldigt sjuk egentligen på pappret, men jag får ofta höra att jag är enormt omtänksam och jag har lätt för att knyta nya kontakter just för att jag bryr mig om andra. Men kan det hända att hon ej märkt att hon blir så där? Har ni sagt t henne att ni känner att hon ej bryr sig om er?
Människor som är manodepressiva kan bli så där "glada" att de under en manisk period inte märker att de är de enda som pratar... Då är de väldigt uppåt.
Medans de kan bli självmordsbenägna när de är i en neråtperiod.
Ja, knepigt. Absolut är det svårt att vara vän om man ständigt måste agera terapeut, det ska ju vara en balansgång ju....får hon hjälp av vården?
Hej på er!
Inte skrivit på en månad, varit mycket här, puh...
Hur mår ni?
TS, ska läsa bakåt, men förstog jag rätt att du mått sämre? Beror det på nåt särskilt eller kom det bara så..?
Här rullar det...äter ju mina seroxat 30mg/dag och går hos samtalskontakten...ännu inte fått nån DBT dock....suck! Verkar ju hur svårt som helst??! Varför är det så svårt att få det?? Åtminstone i denna stad verkar det svårt..... :(
Jag är fortfarande "ihop" med killen sedan 6 månader, men med regelbundet kaos inom mig....det känns fruktansvärt att ena stunden hålla av en människa och nästa stund känna sig så less på han att man gör slut. Då känns "allt fel, fel, fel!!!"....blah....han känns främmande, konstig...jag får tankar om att detta är väl inte drömmannen? Och att jag ljuger för han om mina känslor, samt mig själv....ljuger. Då bekänner jag för han att jag inte vet vad jag känner, under gråt och förtvivlan... Någon timme senare förstår jag inte hur jag kunde säga de sakerna...så där håller jag på hela tiden, fram och tillbaka....är elak och trycker ner han, och ber sen om ursäkt.....fy.....
Jag behöver verkligen den där DBT:n nu....måste se om det går att få privat.... :(
Tack ts, vilka jättebra råd!!
Ja, det är dags att läsa om den boken, det var längesen jag läste den och skumläste bara den gången! Det behövs verkligen...
Just nu har jag så sällan tid och ork att läsa, vilket gör att jag funderar på att byta jobb....det suger mycket kraft, och är väldigt stressigt. Jag jobbar med försäljning. Är era jobb stressiga? Hur påverkar det er hälsa?
Jag tycker att jag skulle vilja ha tid och ork att läsa och umgås mycket mer men efter en dag på jobbet är jag död... Kanske borde man börja som timanställd någonstans istället....så att man inte har sån press på sig.... Hmmm...frågan är med vad.....
Jo, sant ts, vännerna förstår inte alltid fullt ut detta med borderline, de som ej har det själva kan absolut inte referera...de tycker ju så klart man har "fel känslor" för han om man får såna växlingar.... Jag ska försöka läsa mer om borderline med, skulle vilja lära mig mer om DBT....
Nu sova!
Nattinatt på er :)
Ja, det där med alla hjärtans dag är mest stress, jag tycker alltid det är så spänt med sånt och att man "bör" komma ihåg osv. Han kanske visar kärlek på annat sätt?
Jag har för mig att Adhd ofta finns tillsammans med någon annan ångeståkomma, men jag minns inte vilken? Jag hörde det av en väninna, hennes terapeut hade sagt det. Minns ej om det var borderline....någon annan kanske vet?
Ja, ibland är det jobbigt, har du fått hjälp mot din adhd inlägg 716?
Hej tjejer!
Hur mår ni? Hur har det varit på senaste?
Hur har era semestrar varit?
Är det nån gång borderlinen blir tydlig så är det nog när man umgås på tu man hand under semstern, under en lång period.
Kan ni känna er irriterade på er partner? Hacka på småsaker? Jag har irriterat mig hemskt mycket på han stundvis, och folk brukar väl säga att då är känslorna slut.... Jag som aldrig vet vad som är bak och fram blev livrädd av detta... Stundvis kände jag värme för honom, men därefter också irritation....tänk att det ska växla så!
Sen har jag liksom så sällan sexlust, kanske påverkar medicinen....men det gör mig också rädd att vi kanske inte är rätt för varandra? Kan ni känna tvivel? Jag har alltid varit kraftigt förvirrad när det kommer till både yrkesval och val i kärlek....(har även ocd)... Han är ju enormt snäll och omtänksam, och med min problematik behöver jag en trygg kille...han är även söt, trogen, ordnad och mycket annat bra. Ändå kommer dessa tankar; "har jag rätt känslor?"
Känner ni er kära i er partner? Jag vet inte om jag någonsin varit kär på det sättet att jag varken behövt äta eller sova....jag har mer känt att han är enormt bra att umgås med och skänker mig både trygghet och glädje ofta....i början tyckte jag även han var sexig....vi har vart ihop 1 år. Men nu har jag liksom inte känt så mycket, vilket gör mig rädd.......
Puh, nu har jag skrivit TVÅ långa inlägg, men båda har försvunnit!!
Måste vila lite, återkommer! *dumma datorer* 
Butterflower: Har du någon gång gjort en psykiatrisk utredning? Jag trodde jag var "normal" tills jag gjorde den och fick svar med fem personlighetsstörningar.... Man behöver inte vara särskilt udda för att ha dem faktiskt. Jag har många vänner, arbetar, har studerat tre år på högskolan, sköter mina plikter i samhället - allt beror på GRADEN av den störningen.... Dvs om den påverkar dig mycket eller lite....
Min psykolog viftade bort det och sa att "alla har sånt" men de har inte testat sig.... När man har utrett det får man veta vad man har för problematik, och kan börja ge akt på den och förstå sig själv bättre. Det finns så klart dem som är sjukpensionärer pga delvis borderline, men det beror som sagt på GRADEN av sjukdom....
Dryas: Man kan inte se länken.... :) Men min är gul..... Den är superbra!!!
Ja, alltså så här: Är man medveten om sin problematik och arbetar på den, tror jag att man kan bli en bra förälder. Min mor hade borderline och raserade mycket av min barndom med sina eviga utbrott, hot, intriger och straff.... Så ALLA med borderline är inte villiga att arbeta med sig själva... Men det är väl samma sak som med andra psykiska besvär; om man tar emot hjälp och är ödmjuk och villig att förändras, tror jag absolut att man blir en bra förälder!
Annars skulle ju som sagt alla med diabetes, hjärtbesvär m.m. också vara "farliga föräldrar".
Så det beror på HUR sjuk man är och HUR ödmjuk man är samt hur mycket man arbetar på att utvecklas. Går inte att dra alla över en kam...