Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Har tid för samtal/utredning på psykiatrin på Fredag. Jag är lite rädd. Min första kontakt med psykiatrin.

Tack! Det som gör mig lite rädd är också min mans orealistiska förväntningar på besöket. HAn tror att jag ska gå dit, bli utredd och få en mirakelmedicin som gör mig normalfungerande som i ett trollslag, vilket jag inte tror på. Vi har bestämt oss för att vi älskar varandra och ska leva ihop, men det är inte alltid så lätt. Jag har mina vredesutbrott och han har sina problem, som han tror bara är mina problem med mitt humör, men så enkelt är det ju inte. Det "krockar" ibland (ofta) eftersom jag dels kan tända till snabbt på ingenting men också har ett behov av att leva i en progressiv relation där man kan samtala kring problemen och ta till sig av konstruktiv kritik. Han är så defensiv att han alltid går i försvar vid minsta lilla, det leder till omedelbar konflikt eftersom jag då tänder till på alla cylindrar. Jag vet inte om jag gjort honom sådan genom mitt sätt att vara, eller om han alltid varit så (vilket jag tror), men jag kommer ju vilja kunna samtala med honom kring problemen vi har utan att han tar det som ett direkt angrepp.

Jag har jobbat ganska mycket på min kommunikation och att ge feedback. Jag är bra på att uttrycka mig och jag kan "ta" människor, alla utom min man, verkar det som, eftersom han också fått ta alla smällar när jag exploderar och vräker ur mig allt det hemskaste för att lindra min egen ångest. Med tanke på vad jag kan säga och ta till för tillfällig ångestlindring så kan man tro att det är Tourettes jag har. Jag säger hemskheter tvångsmässigt när jag mår skit, allt möjligt hemskt kommer ut. Sådant som jag vet är ruskigt fel och som krockar totalt med mina egentliga värderingar. Horunge, fitta, idiot osv...  Sorgligt som bara den.

Helt sant är att vi ju inte är onda, eller oempatiska, snarare tvärt om, men i stundens hetta lindrar vi vår ångest på destruktiva sätt. Jag vet att jag har väldigt lätt för att ta på mig skuldbördan i en relation, det tror jag många har. I sanning så stämmer uttrycket "kaka söker maka" och jag har haft en relation med en helt 100% normalfungerande kille och då fungerade jag också mycket bättre, vi triggade inte varandra. Tyvärr så var det för "tråkigt" för mig och jag lämnade. Jag har blivit dumpad en enda gång och jag har haft några relationer. Det var skitjobbigt, eftersom jag alltid sett till att jag är den som lämnar.
Min man är nästan helt "normal", men han har sina sidor och han är inte helt enkel. Jag har i vår relation tagit på mig för mycket skuld, den saken är klar.

Närhet ja, det är ju ett annan kapitel. Jag är asexuell i perioder, men inte rädd för närhet. Det är bättre nu när jag är trygg i min relation, så är det nog för de flesta, att man kanske aktar ryggen om man inte känner sig helt accepterad och älskad för den man är.

Känner igen mig!
Alla bråk är mitt fel, jag förstår inte, jag kan inte förklara, jag är dum, han är offret osv fast ibland har jag rätten på min sida.
Nu har vi problem att jag vill inte röra han och han får inte röra mig, får ångest av att ha han för nära, för rädd att släppa han nära och in i hjärtat för jag är så rädd han lämnar mig, men jag vet samtidigt att det här sättet gör att han lämnar mig, ångest, panik, men hur löser man det?!

Det var som idag, jag tänkte, det är jag som bestämmer och styr allt, vad barnet ska äta, vilka tider, vad det ska ha på sig, när blöjorna ska bytas osv, vad för mat som ska handlas hem, när vi gör det eller ska göra det, hur det ser ut hemma är jag som har bestämt.
Just för att jag är så dominant så känns inget som vårt eller att han finns, eller jo, en tvättkorg och en badrumshylla har han
Usch, förstår precis varför han kallar mig ibland för kontrollerande bitch...

Saken är den att han trivs, jag gör ju allt, men slutar att jag stressar sönder mig och allt faller och han undrar varför det är som det är.

Rubriken lyder hur fungerar ni i relationer?

Jag har ett förhållande på 18 år bakom mig, som avslutades för drygt ett år sen. Det var en enda lång cirkus.

För fem månader sen träffade jag vad jag trodde, och fortfarande tror, var min livs stora kärlek.
För nio timmar sen, igår kväll, så bestämde vi att gå skilda vägar, på hennes initiativ.
Enda egentliga anledningen att jag inte försökte övertala henne, vilket jag tror jag hae lyckats med, är att jag inte vill utsätta henne mer för mig.

Jag orkar inte prata om det nu, men tänker skriva igen i den här tråden ikväll, för just nu känner jag mig så tom, övergiven och vedervärdig.

Stackar människa. Hon har ett hjärta av guld. Hon beskriver mig som den första man hon var kär i på riktigt.
Det hon varit med om på den korta tiden med mig, ska det få prägla hur hon ser på hur det är att vara kär.

Och jag, min arma jävel. Hur ska jag nånsin våga släppa in någon i mitt allra innersta igen?
Inte för min egen skull, utan för hennes. Ska fler behöva vara med om samma förbannade jävla helvete?

Känner mig så tom, så tom, så tom. Nåt så otroligt tom. Orkar inte gråta, inte skratta. Det tragiska är att den värsta ångesten försvann när hon ville bryta. Kvar finns fortfarande en ångest, men mer på en hanterbar nivå. En molande känsla i magen, och ett lätt illamående som går och kommer. Allt är så sjukt så det går inte uttrycka skiten i ord.

Jag tycker inte synd om mig själv. Inte det minsta. Jag tycker synd om henne. Denna underbara flicka, med en ängels vita vingar. Vad hade hon gjort för ont för att hennes väg skulle korsas med min?

Fick man välja så avstod jag kärlek resten av livet. Klarar inte samma sak en gång till.
Att gå igenom den här korta förälskelsen kan jämföras med att öppna upp skallbenet, stoppa ner en elvisp och köra på högsta effekt oavbrutet.

Var lite skönt att få skriva av sig lite. Men gud i himlen vad jag saknar henne. Nu är tårarna väldigt nära.
Stackars flicka, och behövt få detta som sin första 'riktiga' förälskelse.

Nu orkar jag inte skriva mer. Ska försöka gå in på detaljer ikväll, och beskriva hur jag, min patetiska jävel, fungerar i relationer. Har en precis färskt i minnet som jag kan återberätta sen. Fy fan!!

Jag har läst en hel del i den här tråden.

och jag undrar, hur aktar man sig för att hamna i ett förhållande med någon som har borderline? Kan man känna igen någon som har borderline innan man går in i en sån relation. För jag gissar på att den är svår att ta sig ur.

Finns det tecken på att den här personen har borderline håll dig borta?

ja för då kan ju alla med borderline dö ensamma i en grotta... toppen! då slipper man fler människor med sån här skräpig personlighet ifall det är genetiskt!
alla perfekta människor kan leva i sin skyddsbubbla och tro att de minsann är felfria..

Förlåt om jag skriver i tråden trots att den inte är för anhöriga. Min man har fått diagnosen. Efter 15 år tillsammans inser jag att han levt sitt liv utanför vår relation, och att det varit mycket lögner och svek från hans sida. Hur har ni det när det gäller ärlighet och trohet?
Som ni beskriver det känner jag mig som anhörig helt krossad. Det finns inget kvar av den jag var. Jag har ingen tillit kvar till andra människor och jag har inga framtidsdrömmar. Jag känner mig så korkad, värdelös och förbrukad.
Vad är borderline i hans beteende och vad är annat? Det verkar som sveken mest varit när vi "haft det bra". Jag har inte anat något för han har alltid behandlat mig samma, även om han haft svackor. De svackor jag sett har mer varit destruktivitet med mat, hot om självmord, vårdslöshet i trafik, spelmissbruk, arbetsoförmåga och svårigheter att lita på vänner och familj. Jag upplever det som att han varit fixerad vid mig, men ändå sysslat med allt annat vid sidan av. Det svåraste att begripa är alla lögner. Hur orkar man hålla igång dem? När jag läser vad  ni skriver känner jag inte alls igen det med osanningar, ni verkar vara mycket ärliga i era relationer?
Tacksam om någon orkar svara.