Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag märker hur jag sakta men säkert är på väg åt fel håll. Jag börjar bli rejält deprimerad. Jag är trött på detta. Jag är trött på att jag aldrig fått veta hur det känns för vanliga människor när de har livslust. Jag vill också veta hur livslust känns, för i mina öron så låter det för bra för att vara sant. Jag vill inte ens leva, jag orkar inte bry mig. Men den tiden som jag måste vara här, den tiden måste jag gå och jobba. Det får ju inte mig att vilja leva mer direkt. Så less!

Urk, samma lika här!

Jag mår som dig ts, har ingen diagnos eller nåt men slits dagligen med att ta tag i detta till att härda ut och tänka att det går över. Har en kille nu sedan 7 månader tillbaka och (kors i taket) så är vi fortfarande tillsammans. Men jag börjar mer och mer försöka skapa bråka, få fram ngt så att jag kan skälla på honom så att jag i sin tur kan få honom att tycka jag är konstig som i sin tur leder till att det är synd om stackars mig och jag är hemsk. Helt sjukt hur man tänker egentligen. Men jag älskar verkligen honom och han är den första jag verkligen vill kämpa för efter en separation som jag gått igenom för några år sedan. 

Funderar på att ta kontakt med vården nu för jag har bara två veckor kvar på min semester och sen är det tillbaks till den fina, lyckliga vardagen igen (iaf utåt).