Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

hehe jo. ilsknar ju till direkt när jag ser något som enligt mig är "korkat" hahaha. 
vass tunga, något som ingår i borderline? dock fungerar den inte vid alla tillfällen. TYVÄRR. 
du skriver ju att man kan göra framsteg tex. men denna cressjy vill bara undvika bordelinerare som pesten. då tycker jag denne kan göra mig en tjänst och försvinna med sina "likar". 

Tack för ditt stöd! Nej han är aldrig helt normal har jag förstått, men han har depressioner i perioder. Det är inte så konstigt med tanke på att han inte alls lever sitt liv enligt vad han säger är hans värderingar (och jag tror honom).
 Det är så lätt att känna att det är hat och manipulation som driver honom, otroheterna har ofta följt mig där jag varit i livet (arbete, yrke, hobby) så jag har inget kvar som inte har förpestats. Men jag tror inte det är ondska. Det måste vara något annat. Trots vad han gjort mig är han världens snällaste och finaste, också.

Det är så svårt att förstå vad ni går igenom! Jag kan ju välja bort sånt som jag vet jag inte mår bra av, jag kan välja att leva enligt mina värderingar. Jag känner i alla fall en djup medkänsla inför vad ni går igenom och jag är imponerad av ert mod!

jo jag vet. tänkr också så att klart man har en självbevarelsedrift att få må bra och undvika "dåliga människor". men att bara sålla ur såna määniskor ur ens liv är inte snällt. medvetet se på en om denne har borderline och dra. avskyr bara att detta är fakta.
men vi har väl också rätt till ett kärleksfullt liv?! cressjy får gärna bo under en sten tycker jag. men jag vill ha some love i mitt liv. med någon som accepterar mig! 
nu är det för sent på kvällen för mig att fungera.  godnatt!

Han säger bara att han är dum i huvudet och ska ta livet av sig eller de han har legat med alternativt slår han sönder något och sticker. Det hade hjälpt så mycket och han i alla fall kunnat prata med mig! Jag förstår att det är mycket jag itne vet, allt jag vet är sånt jag snokat reda å så jag förstår att det är mycket som jag inte råkat snubbla över. Men det hade hjälpt så om han bara hade kunnat prata om det jag vet! Eller om hur han fungerar!

En diagnos (eller en personlighetstyp med ett namn på) är ingen ursäkt att såra andra människor, eller förstöra en annan människas liv.  Det är inte det det handlar om och det är inte vad det innebär att leva med borderline.

Alla får ta ansvar för sina egna val. Den som lever med borderline har lättare för att göra dåliga val, som kan såra andra, men de flesta tar fullt ansvar för sina handlingar och lär så länge dom lever. För många blir ångesten och skuldkänslorna ett problem, då man gjort val som sårat andra. Man kanske har sagt mycket hemskt, gjort en höna av en fjäder, vänt upp och ner på hela livet, efter sådana skov är det svårt att ta sig tillbaka och en förståelse för den egna sjukdomen och problematiken är verktyg att använda sig av, till slut kan man lära sig slå i nödbromsen.

Att någon skulle vilja undvika människor som oss kan jag både förstå och inte alls förstå. Bland oss finner man dom mest karismatiska, charmfulla, fantasifulla, kärleksfulla galningar man kan tänka sig. Med oss är livet fyllt av kärlek, action och passion. Med oss blir livet ett äventyr och resan må vara skumpigare, men hå och hej vilken åktur!  Det är det som är det farliga, men också det som attraherar andra människor till oss. Man ska inte välja att leva med mig om man inte står ut med rollen som stabilisator. Man ska inte leva med mig om man inte kan förlåta oförrätter. Men ska inte leva med mig om man vill leva ett tillbakadraget, lugnt och stilla liv utan plötsliga vändningar och överraskningar. Annars är jag rätt ok som livskamrat, trots mina stora fel och brister.

När jag var yngre gjorde jag mycket dumt, destruktivt och faktiskt rent farligt. Jag var otrogen i mina första förhållanden, men när jag skaffade mig riktiga, långvariga, mogna relationer upphörde det och jag har varit trogen sedan dess. Jag har använt droger och jag har sårat människor jag älskar genom riktigt korkade handlingar-men jag har också senaste åren landat i mig själv och jag kan hantera och värdera kärleken jag känner för min man och min familj. Det riktigt destruktiva är borta. Jag har mina "psykbryt" och det är jobbigt, men jag mår bra. Jag bjuder mig själv på ett sunt leverne och jag hatar inte mig själv.

Hej! Jag har inte läsat varenda inlägg i denna tråd. Men ville bara säga vad glad jag blir över det tankesättet du beskriver. Jag har själv denna störningen, och precis som du säger så går det inte att bearbeta den när man är singel, samma problem uppstår vid varje ny relation oavsett hur bra det gått emellnåt. 

Idag är mitt liv stabilare, eldtestet är avklarat mer eller mindre både för mig själv och min sambo. Första åren var ju rena kaoset, från min sida. Gjorde slut konstant, kränkte, slogs, skrek, panikångest, svartsjuka, kontrollbehov, depression, martyrskap, offerinställningen...u name it. Han stod kvar då och nu. För han levde på de fina stunderna, den äkta kärleken som alltid sker parallelt i sådan relation. Han tyckte fördelarna övervägde nackdelarna, jag själv förstår ju att jag var så negativ och självdestruktiv att jag inte kunde förstå hur han ville vara kvar. Men att se helheten, är viktigt när man är i en relation med en person med en sådan störning.

Om du vill veta olika triggers så kan jag ge dig mina: Stress, från andra delar av ens liv, skola eller jobb etc. Att du håller det du lovar! Oväntade vändningar från det som planeras, stressar upp ens psyke. Att du faktistk hjälper till att ta beslut. Jag har svårt för velighet, då blir jag stressad. Att du inte är konflikträdd!! Bli inte tyst och tro att det ska göra saken bättre! Tro inte att du gör saken bättre genom att låta allt passera. Tror mina värsta utbrott blir av när jag känner mig nonchalerad, då höjer jag rösten mer och mer, börjar hyperventilera sen bryter helvetet ut. Men du behöver inte gå in i samma elände och skrika och slåss, utan se till att vara närvarande och lyssna, även om du kommer få olika bud varje minut,  tyvärr. Om du väljer att slå dövörat till...då kommer det bli värre är min erfarenhet. Människor utan denna störningen lugnar ju oftast ned sig, när man lixom lägger ned. Men inte borderline. När det gäller närhet och sånt, så kan jag säga att jag hatar dig, tänker lämna dig, kom inte nära mig, packar väskor redo för att dra....men menar inget av detta. Jag menar egentligen helt tvärtom...min sambo har fattat det. Vilket i sig inte är så bra..om jag faktiskt måste göra det nån gång...och ja, man blir tagen förgiven med alla dessa tomma hot...men vad ska man göra...men låtsas som att du tror på det varje gång. Gå aldrig din väg... efter ett stort tjaffs.

Sen kan jag säga att åldern hjälpt mig. Ju äldre jag blir, desto enklare att kontrollera. Det finns även kännetecken som visar på när jag är på väg in i en jobbig period. Antidepressiva har hjälpt mig när det är som värst, samtal etc. Men inget går att jämföra med att ha en partner som verkligen älskar mig för den jag är. 

Även en graviditet, har fått mina hormoner och serotoninhalter whatever att stabilisera sig ehhe...häftigt. Nästan som att naturen hjälper till, en moder ska vara lugn och fin för att kunna ta emot sitt barn.

Hej alla fina människor här inne.

Jag väljer att vara anonym för just nu, jag är välidgt osäker på om jag hör hemma här. Jag tänkte att ni kanske kunde hjälpa mig att finna någon klarhet i detta.
Jag har haft en strulig uppväxt med komplexa relationer till familjen. I tonåren började jag mår väldigt dåligt och har gjort väldigt mycket korkade saker. Många har under årens lopp försökt hjälpa mig, från det att jag var ca 15 år. Bup, skolpersonal, psykologer osv osv. De har hjälpt mig till viss del, men oftast drar jag mig ur. Jag har inte gått till någon under en längre tid.
I tonåren var jag väldigt destruktiv, med alkohol och självskadebeteende. Jag var väldigt impulsiv och stormig. Jag var väldigt omtyckt och populär och var alltid där det hände. Massor av vänner och många "friare". Jag har nästan alltid pojkvän, men även i de relationerna är jag väldigt stormig. När jag inte har pojkvän händer det mer ofta än sällan att jag "råkar" ligga med någon på fester (osv) fastän jag knappt vill det själv. Jag har inte varit bra i skolan på högstadiet & gymnasiet då jag inte gick dit, men fick ändå bra betyg. Jag jobbade i några år och det gick väldigt bra. Pluggar nu igen på universitet, och får väldigt bra betyg.

Det är just relations-biten i den här tråden som fått mig extra att fundera på om jag kanske också har någon form av borderline.. Jag känner igen mig i så mycket som ni skriver!
Jag har alltid varit så jävla uppochner. Både i mig själv, men också i förhållanden. Jag kan vara världens bästa flickvän ena sekunden, världens värsta andra. Jag kan göra slut ena dagen, för att höja den andra till skyarna nästa. Jag är skitosäker och tror att han ska lämna mig ena dagen (vilket oftast leder till bråk), medan jag andra dagar tycker att jag är bäst i världen och det finns ju inte en chans i världen att han skulle hitta någon som är bättre än mig.
Jag har haft panikångest och lider av PTS efter ett väldigt desturktivt förhållande.

Tillochfrån det att jag hörde talas om bordeline när jag runt 16 så har jag funderat på om detta är något jag har. Jag blockar det väldigt ofta, men tänker då och då att jag kanske borde inse. Jag har gjort en del sånnadär test på internet och har då fått väldigt höga resultat. Är det någon av er som vet något test som är "säkert"?
Jag har lärt mig att försöka kontrollera mig i mina självskadebeteenden, men jag är fortfarande vädligt impulsiv i mina känslor och har svårt att vara stabil. Jag ser oftast i svart/vitt. Jag försöker lära mig att tänka efter innan jag fattar beslut, men det slutar oftast med att jag följer min första känsla, vilket oftast leder till korkade situationer.. Jag kan känna mig helt full av liv i ena sekunden, och helt fruktansvärt tom i nästa. Jag byter ofta riktining i livet, och bryter gärna upp mitt liv för något nytt (vilket jag gjort otaliga gånger) Jag har en stor rädsla för övergivenhet, när jag var 18 klarade jag knappt av att min pojkvän gjorde slut och tänkte ta mitt liv (som tur var fanns en vän som stoppade det hela).
Min nuvarande pojkvän kallar mitt beteende för "schizofrent", och påpekade ofta i början hur framochtillbaka jag var med allting hela tiden.

Kan bordeline vara starkare och svagare i perioder, eller är det konstant?
Vad får ni för hjälp (psykiskt/fysiskt)? Äter ni några mediciner? Är det någon av er som lever helt utan hjälp utifrån? Jag har många gånger fått antidepp och sömntabletter utskriva, men aldrig hämtat ut det pga att jag inte vill äta sånt (vilket i sin tur leder till självmedicinering av andra slag..)
Hur gör man för att kontrollera de stora upp och ner gångarna?
Hur gör man för att försöka förbättra sitt sätt att förhålla sig till sin partner?

Hoppas ni inte tycker jag åker alltförmycket utanför vad som är menat att diskuteras i den här tråden, men jag tänkte att ni om några borde ju kunna hjälpa mig att reda ut min gröt av tankar.

Har varit på mitt första besök idag och redan efter det sa psykologen att hon ogärna sätter diagnoser på folk, men att jag visar tydligt på borderline problematik. Och att jag ej är så långt ut på skalan att allt är endera svart eller vitt. Att jag iaf har självinsikt.
Ska jobba med verktyg så jag kan lära mig hantera de jobbigaste bitarna samt komma in till kärnan av vad det jobbiga är.