Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Precis! Hur jobbigt det än är att leva med ett känslomässigt kaos, så är det inte genomdåligt. Vissa fördelar har vi också. Och de ska vi utnyttja. Egentligen förstår jag inte alls vad det är som folk ser i mig, men det spelar ingen roll. Huvudsaken är att de ser det.

That would do it!

Ibland tror jag att vi är FÖR öppna. Jag måste tvunget berätta om ALLT som finns i mina tankar. Tydligen fungerar inte normala så har jag fått höra när jag krävt att de skulle göra samma sak.

Jag är så trött på mitt psyke just nu. Varje vecka vill jag säga upp mig från jobbet för att jag är övertygad om att jag gör bort mig hela tiden. Att chefen tycker att jag är en idiot, att alla mina kollegor talar om mig bakom min rygg osv. Jag analyserar allt jag sagt och gjort, alla misstag jag gjort (jag är ny, så jag borde känna att det är ok att göra misstag ju!)... Alla såna tankar gör mig så ångestylld! Hatar att jag måste gå tillbaka dit på måndag.

Försök att få honom att ta det som en komplimang, att ju mer du tycker om honom desto svartsjukare blir du. Jag är inte alls svartsjuk om jag inte har känslor för killen. Min senaste kille lyckades jag få till att tänka att det var för att han var speciell.

Jag är så fruktansvärt irriterad idag. Det känns som att vissa använder min diagnos emot mig. Att pga min diagnos så har jag ALLTID fel när jag blir irriterad eller upprörd enligt andra. Jag vet också att jag överdriver ibland eller tolkar saker skevt, men ibland har jag faktiskt rätt! Jag har en person i min omgivning som verkligen utnyttjar detta till max. Varje gång jag blir upprörd så blir det automatiskt "du vet att du alltid överdriver och tolkar saker på ditt eget sätt". Så han vinner ju alltid, det är alltid självklart att han är ängeln som aldrig gör fel medan jag är bitchen. Vill bara slå till personen just nu!

Vad bra skrivet! Du har så rätt! Det är ju inte bara själva grejen att något som görs är rätt eller fel, men att det t.o.m dras till den nivån att någons känslor är fel. Din text klargjorde mycket för mig nu. Jag är så van vid att backa och be om ursäkt för mina känsloutbrott, och säger ofta "jag känner så, men jag vet att det är fel". Så jag har egentligen gett honom den makten själv. Men jag tänker inte göra det mer. Känslor kan inte vara fel, de är bara känslor!

När jag blir arg så föredrar jag ofta att skriva det i mail istället för face to face eftersom jag vet att jag kan flippa ut ordentligt annars och skrika och kasta saker. I ett mail så är det bara mina känslor som kommer fram. Och han har gång på gång idiotförklarat mina känslor när jag skrivit om något som sårat mig. Och varje gång har jag svalt det och bett om ursäkt bara för att ens ha ventilerat mina tankar och känslor.

Har även försökt vara övertydlig med att säga att det är så jag känner och uppfattar saken, men att det kanske inte är så han har menat. Men ändå är det fel att säga de tankarna, då är jag jobbig och galen. Jag kan aldrig säga något om mina känslor inför vår relation för då får man kommentaren "here we go again" och så rullar han med ögonen. Förra veckan så sa han även att han kanske skulle flytta och jag sa att det var ju tråkigt och att vi då kanske bara har kontakt över mail (han ogillar att prata i tele). Han svarar "jag tror att du har gjort ditt på internet nu faktiskt". Och syftade då på alla mina "galna" mail om hur jag mådde dåligt av vår relation eller att jag mådde dåligt för att jag kände mig missförstådd osv.

Blir ännu mer arg ju mer jag skriver om honom, men för en gång skull så känner jag inget behov av att ventilera dessa känslor inför honom. Jag har sagt allt jag ville ha sagt, och jag backade inte. Det ger mig ro i själen. För jag ångrade inte det jag skrev dagen efter, och det brukar vara ett bevis för mig att min reaktion var ok i förhållande till saken det handlade om.

Hatar den sidan hos mig själv, att jag måste berätta alla känslor för personen ifråga. Det blir väldigt mycket känslosnack för en person som inte själv är sådan.

Du verkar lära dig jättemycket i terapin. Väldigt nyttiga saker för oss alla att ta del av. Det du skriver i sista stycket är lite dubbelt för mig. Jag kan framstå som bossig och ego (kan även själv uppleva mig som sådan), men samtidigt gör jag samma som du, lägger mig platt och låter alla andra utplåna mig. Jag vet inte riktigt hur det går ihop. Jag vill stå upp mer för mig själv men har nog svårt att veta var gränsen går mellan det och att vara självisk.

Jag känner samma sak större delen av tiden. Jag är trött på ensamheten, men är samtidigt så trött på att misslyckas med relationer. Jag är livrädd för att släppa in någon i mitt liv, hoppas på att det ska bli bra och sen rasar allt igen.

Mediciner kan vara en hjälp på vägen. Det kan göra att man får en bättre förmåga att kontrollera sina känslostormar, men det löser ju inte grundproblemet. Man behöver hjälp av vården, men jag tror också att man kan hjälpa sig själv en del. Läs litteratur om borderline och hur man brukar behandla borderline. Kanske får du några tips på hur du kan må lite bättre iallafall. Det har jag gjort, och använder det jag har lärt mig hela tiden. Det har gjort att jag trots allt gjort stora framsteg.

Och du är inte värdelös. Som vi diskuterat tidigare i tråden så har borderlinepersoner ofta andra positiva, unika drag som gör att folk dras till en. Man har inte bara dåliga sidor. Du måste våga visa de bra sidor du har.

Har du fått några tips på hur man hanterar detta föraktet som kan uppstå mot människor som kommer en för nära? Det är det som jag lider mest av. Vill så gärna kunna vara lyckligt kär men jag vet att det inte går så länge jag inte vet hur jag ska hantera den biten.

Fortsätt skriva in allt ni lär er i terapin, era erfarenheter därifrån är ovärderliga.