Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag känner verkligen igen och förstår det du skriver. 

Söker ibland efter någon att skälla på för detta. Inbillar mig att det är lättare att ha en somatisk sjukdom. Nåt som inte fuckar up ens personlighet. 

Just i ilskan ser man ingen annan än sig själv. De förstår ju inte. Först ett dygn senare kan jag ta in att jag kanske inte förstod dem heller.  Sen drar jag mig undan i skammen och tycker att ingen ser eller hör av sig. Kan fortfarande inte förlåta mig själv för en sak jag gjorde 4 år sedan.  Mitt livs misstag. 

Jag tror att jag ibland är negativ i ren trots. Samtidigt så är jag så trött på att må skit. Varför  tar det aldrig slut?! Trött på att dra hela lasset själv. Jag vill bara ha lugn och ro...

Känner så igen mig i det du säger. Kanske inte är så speciell som jag trodde 

För mig handlar det inte bara om det jobbiga, utan nån att prata med om dagen. Nån som snarkar och låter. Att bara sitta i varsitt hörn på en söndag och ta det lungt.  Nu är jag själv från torsdag kväll till måndag lunch. Ingen skulle märka om jag försvann. Alltså har mitt liv inget syfte...

Jag vill ju vara en viktig del av deras liv..

Vad konstigt att du säger så. En stor källa till min stress över att livet står still handlar om att jag är övertygad om att jag kommer dö innan jag fyller 30. Har alltid varit övertygad om det. Sedan sen tonåren har det varit ett fakta för mig.n

Antingen skulle jag dö i en olycka eller ta mitt eget liv. Det kanske är en sån "sanning" man ska ifrågasätta. Hur skulle jag tänka och må om jag visste att jag har 50 år kvar att uppleva allt jag vill uppleva? Konstig tanke.

Jag har nog mest varit inne på en partner. Har så svårt att tro att jag skulle bli en bra mamma. Då kommer jag att behöva sätta någon annan främst.  Scary.

 

Jag måste bara skriva, ni är så värdefulla och jag inser hur betydelsefullt det är att få läsa om era liv. Önskar jag kunde vara med i "gänget" för jag vet att ni har så mycket kvar att ge men tyvärr är jag för gammal. Ta hand om er och var rädda om varandra.

Oj...Jag hoppas jag inte stör eller bryter mot någon regel nu, men herregud vilken käftsmäll det var att läsa om borderline och hur ni fungerar allihopa. Ett riktigt uppvaknande.

Jag har nämligen precis kommit ut ett helvetiskt förhållande med en tjej som har haft mycket problem i sitt liv.

Hon har sen unga år lidit mycket av depressioner och ångest, samt (utan vidare framgång) sökt hjälp för det. Hon började träffa killar tidigt, och har konstant sen tidiga tonåren antingen haft fasta relationer eller träffat killar emellan dem.
Hon klarade skolan rätt så bra, men något jobb har det inte vart att tala om, praktik och timjobb har aldrig hållt länge. Om hon inte var ute och festade (hon klarar inte att inte dricka om ni förstår vad jag menar, finns det alkohol dricker hon tills det tar slut), så låg hon hemma i sängen och gjorde inte så mycket. Hon bodde hemma hos sina föräldrar då, ett par år över 20 var hon då.

När hon och jag träffades hade jag svårt att komma till ro först och att satsa helhjärtat på förhållande, hon hade inte vart så snäll alltid mot tidigare pojkvänner och hon rusade alltid huvudet först in i ett nytt förhållande. Men hon övertygade mig om att hon inte ville vara sån längre, hon ville ha ett seriöst förhållande och komma loss ur sina svårigheter. Jag tyckte mycket om henne och beslutade mig för att hon verkade så ärlig och uppriktig.

Svårigheterna började nästan med en gång, hon ville umgås konstant, och hade väldigt svår separationsångest (jag var själv arbetslös så vi umgicks tyvärr kanske lite för mycket, men jag visste ju inte från början exakt hur det var) så fort vi inte kunde tillbringa en dag tillsammans.
Hon var väldigt kontrollerande och svartsjuk, samtidigt som hon inte kände av personliga gränser och sociala koder över huvud taget i många fall. Hon påpekade jämt hur bra vi passade ihop och tidigt började hon prata om att hon ville gifta sig och skaffa barn med mig (något jag då tog med en nypa salt, men visst blev jag glad!)

Hon var/är väldigt empatisk mot andra, men när hon själv vart inblandad var det vara hon som gällde, även om det var omedvetet. Hon trampar ofta andra på tårna på det sättet, samt att när hon väl kommer till insikt om något som gäller henne själv, projicerar hon det på andra med liknande problem fast bakgrunderna kan vara helt annorlunda.

Men vi kämpade på, jag uppmuntrade henne så mycket jag kunde och gjorde allt för henne, och det som gav mig en extra kick att kämpa var att hennes familj, inte bara dom närmaste utan även andra släktingar, tog mig ofta åt sidan (nästan varje gång vi såg dom) och berättade hur kul dom tyckte det var att hon hade träffat en "riktig" kille och hur mycket hon ändrades till det bättre. Först tyckte jag det var smickrande, sen blev jag faktiskt lite besvärad över det och undrade vad det var för tjej jag hade hamnat med egentligen! Men sedan gick det över till stolthet och målmedvetenhet.

I alla fall, tiden gick och vi slet och stretade. Hon hade ofta humörsvängningar och det var nästan dagligen som hon blev arg på något, skrek, slängde saker, blev ledsen, grät. Men om jag vid något betydligt mer sällsynt tillfälle hade en dålig dag eller bara blev arg/irriterad på något tog hon alltid illa vid sig och trodde varje gång att jag egentligen var sur på henne.

Jag uppmuntrade henne att komma upp ur sängen och göra saker, söka jobb, studera, vad som helst. Allt för ofta pallade hon inte ens att gå upp för att borsta tänderna. Till slut (genom soc) flyttade hon till ett eget ställe, och saker och ting började verka bättre än någonsin.

Tyvärr hade vi andra problem också, jag hade svårt att hantera allt som hände, det gick så fort och jag hade bara erfarenhet av ganska "vaniljiga" förhållanden innan det, så när hon agerade utåt, blev svartsjuk utan orsak, blev okontaktbar i fyllan och slog mig så tappade jag behärskningen också. Det kämpade jag länge med och tog till sist kontakt med en mansjour och det hjälpte mig mycket.

De första veckorna skötte hon lägenheten felfritt, men det dröjde inte särskilt länge innan hon började tappa orken och energin att göra saker. Hennes mamma skötte tvätten, disken kunde bli stående väldigt länge och städningen rent allmänt blev lidande. Om inte jag eller hennes mamma kom och hjälpte till det vill säga.

Det lustiga var ju att om hon inte fick hjälp av någon orsak så gick ju allt käpprätt ner i källaren, om man inte hade tid eller ork att köpa cigaretter eller läsk åt henne var det gråt och färde som gällde. Men å andra sidan, om man hjälpte till, kände hon sig dålig för det, att hon inte gjorde det själv.

Hennes självbild var också otroligt dålig oftast, det spelade inte så stor roll vad jag sa och tyckte (vilket var, och faktiskt fortfarande är, att hon är den mest attraktiva kvinna jag har träffat). Men om en lagom främmande tjej eller kille gav henne en komplimang var det solsken resten av dagen.

Till slut gick våra fyllebråksproblem överstyr och vi gick isär. Hade vi avslutat på ett sådant sätt, att vi försökte men det blev för mycket för att bara förlåta och kämpa vidare, hade jag åtminstone kunnat känna att man gjorde sitt bästa. Hon hade ändrats så mycket och hade mål med livet. Men sista gången vi pratade sa hon att hon saknade den hon var tidigare, och att hon redan hade träffat en ny kille.
Det fick hela min värld att rasa, allt vi har kämpat för, så mycket vi har gått igenom, för att inte tala om att hon självmant svor dyrt och heligt att vad som än hände ville hon inte tillbaka till den hon var förr...Borta.
Hon behandlade mig i slutändan som hon har gjort mot sina tidigare pojkvänner. Det har ju slutat med att jag har (för första gången i mitt liv) känt mig utnyttjad, sviken och väldigt besviken. Och framför allt väldigt, väldigt tömd på energi.

Nu, några veckor senare, snubblade jag på den här tråden och allt bara faller på plats. Jag kan mycket väl ha fel, jag är inte på något sätt utbildad inom ämnet. Faktum är att jag visste inte mycket alls om borderline innan. Men hon passar in på så gott som alla punkter som beskriver symptomen, och att hälften av inläggen här hade kunnat skrivits av henne, eller från någon som kände henne.

Jag känner fortfarande att jag har slösat två år av tid, energi, känslor och massor av stöttande helt och totalt i onödan, att jag är en sämre person nu än jag var innan tack vare att jag var helt oförberedd på vad som komma skulle. Mina skuldkänslor för det jag har gjort fel kommer jag tyvärr dras med långt efter mina känslor för henne är borta. Men en liten del av mig finner viss ro i om det jag misstänker är sant. Då kan jag åtminstone vara glad för att det inte gick längre, för även om jag är övertygad att hon kommer klara av sina studier, tvivlar jag starkt på att hon kommer klara av att ha ett heltidsjobb. Jag tror att om vi hade fått barn tillsammans, hade jag fått dra nästan hela lasset själv. Faktum är att nu känner jag mest att jag, vid nästa relation när den nu kommer, bara vill vara en pojkvän. Inte någon hobbypsykolog, inte behöva vara som en extra förälder eller en psykisk stressboll.

Behöver jag förresten tillägga att seriefiguren Nemi är hennes favorit? För er som inte är bekanta med denne kan jag lite snabbt beskriva det som en stark självständig kvinnlig player som hatar allt som har med jobb, räkningar och vuxenliv att göra. Dricka, röka, äta godis, sex och spela spel samt leva delvis i en fantasivärld är hennes grej.

Det här var bara en väldigt väldigt kort, sammanfattad version, och jag tog inte upp exempel på alla punkter som stämmer överens om borderline. Men det hade tagit upp många sidor och jag känner redan att jag har skrivit lite för mycket, jag behövde nog bara få ur mig lite om jag ska vara ärlig.

Men jag har fått väldigt mycket förståelse och insikt genom era inlägg. Tack ska ni ha för att ni delat med er, och jag önskar er allihopa lycka till.

Och det är ju själva kärnan i att ha borderline. Att inte kunna hantera känslor. Och nej andra slipper inte undan, deras känslor väcks bara inte så lätt, de är heller inte lika kraftiga och de sitter inte i lika länge - men dom har dom också.

Det är den grundläggande acceptansen (som just för tillfället INTE infinner sig för mig själv...) som krävs för att på ett för en själv funktionellt sätt hantera känslor och livet. Det du och jag begär, det är i klass med att solen inte skall gå upp varje morgon, att varje dag följs av natt - och tänk efter - det är inte möjligt. Det vi protesterar mot går inte att ändra på- eller hur ändrar man solens bana? Och ändå när man  en inre önskan att så vore fallet. Jag brukar kalla det för ett trollspö som tar bort det onda -och sanningen är att det inte finns. För att jag skall kunna hantera situationer i livet så behöver jag färdigheter och inte en längtan efter trollspöet.

Jag skriver mkt här om hur bra DBT är, och det är det, ändå funderar jag på att ta en paus från det. Jag känner mig så dålig just nu, befinner mig i en livskris där jag inte vet ut eller in.  Tänk dig själv bo på en sunkig ort i främmande land,40+,  inga vänner och nästa månad blir jag utförsäkrad och ingen framtid har jag.  Jag ser ingen poäng -allt tar för mycket av mig. Orkar/kan /vill inte göra färdigheter? Och hur vet man vad som är vad?

Det värsta är - det är att om jag inte fullföljer DBT:n så har jag inget liv, då kommer jag att bli en bulemisk alkoholist och mina barn tas ifrån mig? Är det inte incitament nog- nej för mig med borderline kommer överlevnad först och främst -jag gör det jag måste för att överleva i stunden. 

Jag känner igen eran ständiga frustration över att ha ett överkänsligt känsloliv. Inlägg 1244 beskriver så väl varför jag ofta tycker att andra är känslokalla och andra tycker att jag överdriver.

Och det är så jäkla jobbig med alla dessa känslostormar. Jag blir helt utmattad! Fast det som nog är värst är att jag i mina klara ögonblick lovar mig själv att "aldrig mer" reagera så starkt igen.