Anonym (n) skrev 2011-10-15 14:51:37 följande:
Om man försöker undvika det man känner, eller försöker tom mota bort det -(och det är per se omöljligt) så kommer all energi gå åt att fösöka detta. Det är dessutom så att lidandet uppstår när vi inte vill känna det vi känner - sorg är ju smärta, men att undertrycka sorgen leder till lidande. Det du inte vill skall drabba dig (t ex sorg, skam) kommer att drabba dig med full kraft om du inte accepterar känslan.
Man kan uttrycka acceptansen som att man är beredd att ta emot sig själv precis som man är, med alla tankar känslor minnen impulser osv. Om man intar en accepterande förhållning ökar chanserna för att få en förändring till stånd. Det är inte lätt att accpetera sig själv med allt vad det innebär, men det finns ju vinster med det. Istället för att försöka mota bort hemska minnen eller ge efter för destruktiva impulser kan man notera att de finns där, man kan vara här och nu och göra det man ville och behöver.
Fascinerande är att acceptans är en antingen eller grej - man kan inte göra det litet grann, typ jag kan känna sorgen bara det inte gör för ont Ja eller nej -inget annat. Däremot kan man sätta en tidsgräns för hur länge man låter känslan komma, och så behöver man ju inte försöka sig på den svåraste känslan på en gång.
Det blev lite kortfattat, för på något sätt är det så svårt att beskriva vad acceptansen är. Jag hoppas att du fick svar på din fråga, annars kan jag kanske förklara ngn specifik sak. :)
Anonym (n) skrev 2011-10-15 14:51:37 följande:
Om man försöker undvika det man känner, eller försöker tom mota bort det -(och det är per se omöljligt) så kommer all energi gå åt att fösöka detta. Det är dessutom så att lidandet uppstår när vi inte vill känna det vi känner - sorg är ju smärta, men att undertrycka sorgen leder till lidande. Det du inte vill skall drabba dig (t ex sorg, skam) kommer att drabba dig med full kraft om du inte accepterar känslan.
Man kan uttrycka acceptansen som att man är beredd att ta emot sig själv precis som man är, med alla tankar känslor minnen impulser osv. Om man intar en accepterande förhållning ökar chanserna för att få en förändring till stånd. Det är inte lätt att accpetera sig själv med allt vad det innebär, men det finns ju vinster med det. Istället för att försöka mota bort hemska minnen eller ge efter för destruktiva impulser kan man notera att de finns där, man kan vara här och nu och göra det man ville och behöver.
Fascinerande är att acceptans är en antingen eller grej - man kan inte göra det litet grann, typ jag kan känna sorgen bara det inte gör för ont Ja eller nej -inget annat. Däremot kan man sätta en tidsgräns för hur länge man låter känslan komma, och så behöver man ju inte försöka sig på den svåraste känslan på en gång.
Det blev lite kortfattat, för på något sätt är det så svårt att beskriva vad acceptansen är. Jag hoppas att du fick svar på din fråga, annars kan jag kanske förklara ngn specifik sak. :)
Tack, det var ett jättebra svar. Jag har problem med att jag förtränger känslor, så ibland känns det som att jag tvingar mig själv i att möta en specifik känsla bara för inte bli totalt avstäng och sen bara stå där med explosiva känslor. Men det tar nog sin lilla tid. Jag vill så gärna kunna känna sorg t.ex, men det är en sådan sak som jag har tappat bort. Så nu tar jag en stund då och då, tittar på foton på personen jag förlorat och bara fokuserar på denna en stund. Och då kan det komma känslor i den stunden och det kan bli jättejobbigt. Jag tror det är så jag måste göra för jag har så mycket lagrat, och fortsätter att lagra mer och mer.
Men jag är stolt över att jag sa ifrån, sa rakt ut vad jag kände. Innan hade jag inte sagt något alls utan hållt god min och sedan raderat hans nummer utan att förklara varför. 
Jag har ingen diagnos eller liknande utan mår bara exakt som er. Jag pendlar mkt upp och ner och min största ångest ligger ju i att be om hjälp. Så jag härdar ut tills de rinner över.