Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Hur går det för er andra? Själv ska jag separera. :/ För jävla tufft har det varit, men tagit mig ur den värsta chocken.

Tack! Jag ska inte låta detta sänka mig utan ta mig stärkt ur det.
Man är väl mest ledsen för sonens skull.

Jag behöver nog en stark man nästa gång som kan sätta gränserna direkt! Blivande exet var alldeles för snäll och sa inget förens flera år senare.

Usch ja, hoppas det ljusnar snart.

Och för att komplicera det ytterligare så är jag småförtjust i en jobbkollega....
Men det får vara vid endast det just nu, man vet ju inte vad känslorna spelar en för spratt just nu.
Men det har funnits nån attraktion sen länge.

Nu efter separationen har jag verkligen känt av borderlinen, slängde mig in i nått nytt och engagerade mig alldeles för mycket och det blev plattfall när jag blev dissad! :/
Måste verkligen lära mig ta det lugnt och finna ro i mig själv, hur man nu gör det!?
Men tyckte verkligen om den killen.
Kommer vara livrädd framöver att dejta på nytt!!!!

Ja det har du förvisso rätt i! Men ja mycket svårare att hantera besvikelsen efteråt.
Men man lär väl av sina misstag! Nu aktar jag mig för att involvera mig för mycket till en början.

Jag är trött på denna skiten nu, att må som gör etc! :/ Vill bara få må bra!

Ok nu har jag dejtat en kille ett slag som jag börjar tycka mer om för varje gång vi ses och i och med det känner jag även hur borderlinen gör sig påmind! Jag kan inte vara för på utan vill ju ta det lugnt, dejta ett bra tag och se vart det leder innan man börjar snacka bli tillsammans och sånt.
Men känner det är svårt!! Mina tankar messar med mig och jag får tvivel på om han inte vill se mig mer om det tar lång tid innan han svarar på ett sms etc! :S
Och jag vill ju inte bli nån stalker!!
Känner att jag undrar hur gör man egentligen!? Med exet var jag ihop 14 år med och vi blev mer eller mindre samman direkt! Hur länge ska man träffa nån då innan man ids säga att känslorna djupnar???

Ja guuuud jag blir galen på alla tankar jag får som jag vänder och vrider fram och tillbaka! Det kan vara så lite, sent svar på ett sms eller inget alls så drar tankarna igång! Nu vill han inte ses mer, nu har han tröttnat etc, etc.

Jag måste, måste jobba på detta och inte bli så fixerad! Blir ett eldprov att försöka ligga lite lågt nu och HAN får höra av sig! Wish me luck!  

Ja det tror jag med, verkligen! Måste ju kunna känna att man faktiskt har ett eget liv med och inte måste hänga upp mig i tankar på vad den andra kanske tycker eller tänker, utan förlita mig på att jag är bra som jag är.

Kommer berätta om hur jag funkar när vi setts lite mer. Lite rädd man skrämmer bort honom annars! =S 

(Så jävla fel) Jag känner igen detta så väl! Blir nåt man planerat hastigt omplanterat så blir jag full av olust och ångesten kommer krypande.
Är nu i ett nytt förhållande och det har funkat väldigt bra måste jag säga. Han kan förstå mig pga av sin tidigare historik, samt ser direkt när nåt är fel med mig.
Jag har även kunnat hantera de flesta svängningarna men märker ännu när nåt bli ändrat hur jobbigt det är. Kan gå från glad till tyst och inåtvänd på en handvändning.

Hur 17 tas man med separationsångest undrar jag?
Har haft killen hos mig i 4 veckor då han hade sin semester. Han bor just nu nästan 40 mil bort, han kommer flytta ned så småningom.
Men rasade helt då vi skildes åt i söndags. Blev så tomt och ensamt och panikångesten kom som ett brev på posten. Inte blev saken bättre av att sonen är hos sin pappa heller, annars hade det varit lättare.
Blir för snabb omställning. Känner mig orolig just nu och ett tryck över bröstet.
Ofrivillig ensamhet är det värsta jag vet! :(

Håller med ovanstående.
Jag trodde länge jag hade borderline, och när jag väl kom till psykolog där hon efter några gånger talar om att det finns inga dom helst borderlinedrag hos mig.
Varför? Dels för jag hade insikten och var fullt funktionabel i andra avseenden.
Däremot slog hon huvudet på spiken att det var min relation med min exman som triggat igång vissa destruktiva mönster.
Dels hur jag levt som medberoende till en man med alkoholproblem.
Hur snedvridet allt blir till slut.... Hur man tappar sig själv, blir kontrollerande osv.
Idag är jag sambo med en ny man och det finns inte ett spår kvar av hur jag känt innan. Nu när man lever i en sund relation där tillit och trygghet finns till fullo.
Blev körd i botten av mitt ex där jag på fullaste allvar trodde det var mig det var fel på....