J*vla haggor som bara lägger sig i

I takt med att man blir äldre och får livserfarenhet lär man sig att hantera sådana här situationer på ett bra sätt. Man kanske tar diskussionen med tanten, dvs talar om att man inte bett om goda råd och att det känns kränkande att bli ifrågasatt som mamma av anledningen att man är ung. Och så struntar man i tanten sen och går vidare utan bitterhet och fortsätter vara den bra förälder man anser man är.

Ang. 'respekt mot ungas' rader om att dottern hade 'vunnit' om hon fått gått från bordet utan att säga tack så undrar jag verkligen om en förälder- barn- relation verkligen ska jämföras med en tävling där någon vinner och någon förlorar. Jag anser att den vuxne här faktiskt är den som skapar hela den onödiga maktkampen. Det är beklagligt.

Ts och ni andra. Jag köper inte alls argumentet att det skulle sitta i åldern.
Jag tror ni intalar er själva det för att känna er lite bättre till mods.
Det kan ju faktiskt vara så att det låg något i kritiken där, oavsett om den andra kvinnan var 45 eller 25?
Och hur tror ni att andra människor kan bedöma er ålder och varför tror ni ATT de bryr sig om er ålder?
Ni har bestämt er för att ta på er offerkoftan. Då får ni till slut bestämma er för att ta av den f-n också!

men herrgud man måste kunna säga till sitt barn utan att andra lägger sig i...bra gjort TS

Jag fick många mothugg då jag skrev vad jag skrivit. Men som många tyker att jag är en dålig mamma, inte har nån kärlek, respekt eller dylikt till mitt barn.

Alla uppfostrar sina barn på olika sätt och jag tror inte att man skall ge sig i en strid med ett barn, ingen skillnad av ålder. Är då barnet 1 1/2 eller 4 då de börjar trotsa så bör man inte bara för att barnet är litet och inte borde förstå vid den åldern, låta det göra som det vill.

Jag valde att inte låta henne stiga upp från bordet och gå. Jag hadde sakt att hon skulle säga tack för maten, hon sa det inte. Det var inte ordet tack i sig själv som var problemet. Problemet vara att hon måste lära sig att göra som man säger. Om ni tror att hon satt på en stol i köket själv och stirrade tror ni fel. Jag satt bredvid henne hela tiden och pratade med henne. Med jämna mellanrum frågade jag om hon var berädd att säga tack ännu. Det tog 1 1/2 timme innan hon konstaterade att hon måste säga tack.

Jag behöver sällan säga nej åt henne idag. Då jag säger det vet hon att det betyder nej.
Kan ta som exempel då man kör båt om hon är på väg att kliva över kankten på båten kan det vara livsviktigt att hon hör på och förstår att ett nej är ett nej. Eller om jag säger att man inte får klä av sig flytvästen under båtfärden. Jag kan inte om jag är ensam försöka stoppa henne då, det tar en liten stund innan man har fått stannat båten osv.

Från en sak till en annan, så ni får nått annat att fundera på än min uppfostran av mitt barn, fundera på er egen uppfostran till era barn:
Hur många av er har haft barn som har skrikit i en butik för att de vill ha godis eller dylikt? hur taklar ni det? Har sätt så många olika varianter i mitt arbete. Kom ihåg att vara uppriktiga!!!!! Alla får inte tyst på sina barn med att säga att de skall vara tysta. Hur gör ni? Har de skrikit flera gånger? Diskutera det en stund nu så har ni nått annat att fundera på än hur jag uppfostrar mitt barn. Ni är alla sådana som tillrättavisar andra om hur man skall göra har ni tänkt på det.