delifi2 och
Cissi7006
Har pratat med honom om att han iaf kan ringa och prata med sin pappa i telefonen, att iaf säga hej, men han vägrar.
Till saken hör oxå att han är otroligt envis, så har han bestämt sig så har han, oavsett VAD, därav min oro, att han i sin "tjurskallighet" säger en sak, men egentligen vill en annan.....
Vi pratar inte så mycket om det hela längre, vill inte "tjöta hål i hövvet" på honom, men vill ju samtidigt att han ska veta att det ÄR oki om han VILL träffa pappa,
att jag står bakom honom oavsett vad han vill, å samtidigt kan jag ju inte låta en 11,5 åring själv bestämma något sådant....han är inte tillräkligt stor för det, även om HAN tror det.
Blir TOKIG på de...samtidigt VET jag att hans pappa INTE är en hemsk person, bara dum nog tydligen att använda näven där orden inte räcker till, och det är ABSOUT inte OKI, det vet jag....men en pappa är bättre än ingen....eller?
Han pratade med sambon häromdagen, och frågade om han fick kalla han för pappa....Det skar i hjärtat, och samtidigt blev jag ju oerhört glad över att han gillar sambon till den graden...å samtidigt vet jag ju inte om han frågade för att han VERKLIGEN menade det, ELLER för att det här har hänt??!! Grrrrrr*
Hur jag än vänder mig har jag röven bak.....
Sambon blev inte helt paff, han har tydigen fått frågan förut av sonen,( för något år sedan) å han har sagt att det ÄR oki, men BARA om det känns bra för sonen...
JAG har däremot hajjat till de gånger nu som han sagt pappa....känns väldigt konstigt, fel, men ändå rätt så att säga....