Inga spermier..

Beror lite på om de gör en öppen (som en liten operation med lokalbedövning) eller en pesa/tesa ( då drar de ut snittbitar med en sprutnål också med lokalbedövning). Min sambo har gjort båda sorters och har behövt vara sjukskriven + ta citodon ett par dagar efter den öppna biopsin då han rör sig/ springer en del arbetstid och varit öm. Själva ingreppet har tagit ca 1-2 timmar om man räknar med tiden han fått vänta kvar efteråt.

Den andra varianten tog mindre än 20 minuter och han behövde bara ta Alvedon efteråt och inte vara sjukskriven men var det ändå en dag efteråt i fall han skulle bli öm.

Jag minns inte att han gjorde biopsin ens för jag var trött efter ÄP och lite groggy fortfarande. Så det är ingen större grej, till och med sambon erkänner det nu fast han är speuträdd! :O

det var han själv som kände det, vi frågade läkaren i förväg som när han hörde vilka arbetsuppgifter rekommenderade honom att vara hemma någon dag men det blev tre för han var så pass öm och lite svullen, men det gick över ganska snabbt.

Min sambo brukar helst inte vara sjukskriven heller och kanske inte hade varit det om hans jobb sett annorlunda ut, nu hade han just inget val. När jag tänker efter så har han gjort öppen biopsi två ggr och ena gången var han bara sjukskriven samma dag för då hade han andra arbetsuppgifter under en period.

Ja vi har varit öppna mot familjen och en del vänner, inte alla. Det har varit skönt eftersom vi inte behövt smyga och vi har också kunnat få förståelse och stöd av våra familjer. Dessutom har det ju varit så att min sambo hade och har fortfarande, cellförändringar och detta har ju gjort att vi kommer att få gå på kontroller lång tid framöver och det är svårt att dölja en sådan oro tycker jag.

och det är ingen fara du har inte tramat i något klaver, jag väljer ju själv vad jag ger för svar :)

Ja så är det och den dagen man eventuellt börjar med icsi ( eller donatorinsmination eller ivf eller vad man nu gör) så kanske man har många funderingar och man kan må rätt dåligt av hormoner och behandlingar osv... Det är rätt skönt att ha ett par vänner som vet som man kan orka må som man gör med.

Kan inte låta bli att fundera på hur det där med era två år på samma adress stämmer överens med vårdgarantin, har ni kollat upp det? Ingen har ens frågat oss hur länge vi levt tillsammans ( även om det var mer än 2 år ) så jaget ler ändå att det är märkligt. Hade kanske kunnat förstå det om ni slutligen stod inför donation men dit har ni ju inte kommit ännu.

Jag tror faktiskt inte du kan jobba efter ett äggplock, dels kan det ta lång tid så man är borta ganska många timmar för den sakens skull. Dessutom så får man morfon och citodon och man får ju inte precis köra bil efteråt så jag tror inte man ska jobba. Jag hade inte kunnat det. 1a ggn gjorde inte riktigt lika ont som andra efteråt, då var jag sjukskriven 3 dagar

2a ggn var jag sjuksriven 3 dagar men så var det helg efteråt också och det var jag tacksam över eftersom jag inte kände mig redo att jobba efter bra tre dagar. Under en av dagarna gjorde vi dessutom återinförsel av embryot så gick en dag bort.

Vad gäller vårdgarantin så började den gälla sommaren 2010 för ivf och icsi, men det är ju något man själv måste åberopa fr ingen annan gör det åt dig tyvärr :/

Vårdgarantin åberopar man genom vårdgarantiregistret. - jag föreslår att du googlar lite.

Var länge sedan jag var timvikarie men du får väl sjukskriva dig, du har ju rätt till ersättning så vitt jag vet om du är sjukskriven.

Lillatoran: nej aldrig tänkt tanken! Snuddat vid hypotetiskt visst, men detta mest för att vi diskuterade detta med att skaffa barn öht tidigt i förhållandet och jag ville inte leva med någon där barn var otänkbart. Men att lämna en person jag älskar för ev avsaknad av förmågan att skaffa barn är i mina ögon jävligt korkat!

Det är STOR skillnad på att inte kunna och på att inte vilja. Har man bekymmer löser man dem tillsammans när det handlar om kärlek. När man sätter saker i perspektiv tex "min sambo har testikelcancer och kan dö, eventuellt får vi heller inte genetiska barn" vilket tror du känns värst? Och tror du verkligen att tanken på genetiska barn är det viktigaste för alla ofrivilligt barnlösa? Hade det inte varit för att adoptiosptocessen är så enormt lång tung dyr och svår är jag övertygad om att det varit ett alternativ som man tänkt på före en del andra alternativ.

Lillatoran du har ju redan bestämt hur du vet att vi tänker så varför ens fråga?

Tycker nog dessutom att lillstoran kapat tråden för att diskutera något helt annat än det som var tanken med tråden från början.

Men det är ju grejen! Det för alla men sedan bearbetar man det och går vidare för man kan få barn ihop, men kanske inte genetiska och det är ju en stor sorg i sig att ha svårt att få barn tillsammans och sedan veta att det finns ett hinder här hos en av er är ytterligare en sorg. men man löser det tillsammans! En lösning är donation en annan är adoption och det finns fler men att ge upp sin relation som man haft med någon, där man tillsammans tagit det det största beslut man kan tillsammans ( att skaffa barn) det tror jag ärligt inte att man tänker över på allvar. Kanske som du själv och någon annan beskrev att man funderar om man redan från början vet och man ännu inte har dessa starka band, och absolut ja, om det handlar om viljan snarare än förmågan. Det har jag själv gjort men det är något annat!