narcissist

Skulle inte vilja kalla det "kleti och pleti" när det handlar om  ens egen man som man levt med i flera år.
Ni två har förmodligen aldrig varit i en misshandelsrelation för då skulle ni inte uttala er på det sätt ni gör.

Visst, man inte säga att folk är narcissister/psykopater hur som helst. Men efter ett tag börjar man desperat leta på anledningar till varför person i fråga betér sig på ett sätt som för en själv är helt orimligt och svårt att ta in.
Det kan vara ett första steg ut ur skiten. Så istället för att skriva nedlåtande så hylla istället.
Kanske kan dessa kvinnor snart få det liv de förtjänar.

Det är också väääldigt tjatigt med folk som saknar empati och förmåga att sätta sig in i andras situation.

OM det nu är så att ni lever med en narcissist är tyvärr den krassa verkligeheten: det blir aldrig bättre. Aldrig.
Mata in det och ha det som ramsa när ni börjar sväva iväg i tankar som "kanske om jag gör såhär" lägger fram det såhär" inte gör så här etc. Nej, aldrig! Ni kan vända ut och in på er själva tusen ggr om men saker och ting kommer inte förbättras.

Som folk redan skrivit, de kommer aldrig se sitt eget ansvar och kan därför inte heller utvecklas och "bli bättre"

Det sköna är dock att de lätt kan få en att tro att de fattat galoppen och att allt ska bli bra. Men så fort de fått vad de vill (bekräftelse,sex,pengar,beundran) ja då är ni tillbaka på ruta ett igen och undrar vad fasen som hände med mannen som nyss verkade så vettig.
Manipulativ är bara förnamnet.

Förstår att man gärna vill ha en diagnos och förstå det orimiliga beteendet. Mitt tips är att ta hjälp av terapeut istället för att grotta runt i det själv. Ta hjälp av ett proffs utifrån som hjälper er med självkänslan, först då kommer ni se det absurda i männens beteende.

Man blir väldigt lätt medberoende i ett dåligt förhållande och ser då inte verkligeheten för vad den är. Allt blir snevridet och man skuldbelägger sig själv. Det ä'r ju lättare att ändra på sig själv och därför lägga ansvaret där, eller hur?

Vare sig ni lever med en narcissist eller ej så kan ni inte fortsätta lägga värdefull tid av ea liv på män som behandlar er illa. Svik inte er själva på det sättet. Alla förtjänar kärlek och det finns kärlek för alla men om ni har med narcissister att göra kommer ni aldrig uppleva den äkta varan.

Ser att något tipsat om "men jag då" ett annat boktips är "energitjuvar".

Lycka till!

Många kramar

Jag har just insett att mitt ex som jag just valt att lämna, stämmer in på varje punkt till pricka. Nej jag tror inte man klarar av att leva med en människa som är för mycket narcissistisk. 

levde med en narcissistisk kvinna.

var körd i botten

lyckades få hjälp, stöd och insikt både under det att jag lämnade henne och efter att jag lämnat henne

hon kom efter ett år och ville ha en fortsättning på oss - jag rörde inte en min eller svarade inte ens

hon plågade mig i två år efter separationen - det är riktigt bra i perioder bara jag är ointressant för henne.

jag har en underbar dotter med henne - kommer alltid att få dras med denna sjuka kvinna.

det blir aldrig bättre - barnen är så stora att de förstår att hon har problem

Jag levde i tretton år med en man med som jag senare insåg hade narcissistiska drag. Faktum är att jag i efterhand håller med om "puss" krassa "är man inte lycklig i relationen så drar man. /.../ är han inte en bra man, välj en bättre då. skit samma vad det beror på. Jag vände ut och in på mig med olika förhållningssätt under våra år och separerade (smet, rent ut sagt, och höll mig borta, då jag visste att han kunde snacka omkull mig som han gjort förr, mot mitt bättre vetande och trots att jag visste att han höll harem om han fick en chans och inbillade dem han vänsrade med också att hon var kvinnan i hans hjärta varpå han grät och bad de gånger jag fick nog). Jag stod ut med att vara totalt avhängig hans hugskott och att jag till slut bröt upp var inte egentligen för att han var som han var utan när jag insåg att jag inte gillade den person jag *själv* blivit i relationen.

Man *kan* inte ändra på folk, det kan bara de själva göra. Och då talar jag "normala" människor. Narcissister har vad jag förstår dålig (obefintlig?) prognos att kunna ändra sig.

Så jag fortsätter på den krassa linjen: Vad du har är vad du får, oavsett vad du säger eller göra. Kan du acceptera det med glatt hjärta, och utan att hemmavarande barn blir lidande, stanna då. Annars dra.

Låter som min snart 21 åriga dotter......Hon är otroligt krävande.....Orkar faktiskt inte med henne längre...

Beteendet är dock i viss mån normalt för tonåringar, en anledning till att diagnosen, liksom borderlinedito, inte sätts förrän i vuxen ålder  Förhoppningsvis är hon bara sent utvecklad (och bortskämd?).

Ja hon är sent utvecklad (tycker jag då...) psykiskt. Allt hon vill göra fixar hon med och ALLT bara löser sig. Men det hon inte vill struntar hon i fullständigt. Sen är det här med att hon är så tyken o otrevlig att klockorna stannar...

Tror hon tar mej förgivet, och ja,hon är säkert bortskämd med att man hjälpt henne med mycket, fixat o donat, både med saker hon bett om och inte... Lät bara som om just den diagnosen passade på henne.

Hon är ju faktiskt ingen tonåring längre. Hon beter sig vuxet ibland o ibland inte. beror helt på vad hon tycker är viktigt o inte. Jobbigt....

Min oro nu efter separationen är hur hans beteende ska påverka vår gemensamma dotter. Jag vill att de ska ha en bra relation, men frågan är om det är möjligt med en sådan här person. Någon med erfarenhet av detta? Just nu träffar han henne varannan helg då hon sover där fre-sön. Han är inte intresserad av mer umgänge.

Det är klart att barnen påverkas, att leva som ett barn till en narcissist är kanske som att leva som ett barn till alkoholister eller andra inte fungerande föräldrar.

Barnen ser och förstår och klarar det bara du och andra vuxna ger dem stöd och kärlek.

Barnen har rätt till sin andra förälder - så länge inte barnen far illa och missköts.

Mitt ex som uppenbarligen har stora problem i sin vardag sköter sin föräldraroll med stort ansvar nu för tiden och jag har låtit dem flytta och bryta upp från den ort vi alla bodde i. Inte så långt, men tillräckligt för att inte varannan vecka ska funka och det har gett mig ett andrum som jag verkligen behövde. Dessutom har deras flytt fått mamman att må bättre och det gynnar naturligtvis barnen.

Barnens relation med sin mamma vill jag göra så bra som möjlig - om barnen stannat här med mig så skulle mamman bråkat och gjort barnens vardag till ett helvete, dessutom är barnen så sunda och tydliga att de berättar fritt vad de vill och vad de känner. De är fria att flytta tillbaks om det inte funkar.

Självklart har vi fått hjälp från familjeenheten på soc i samtalen runt det här och jag har varit tydlig och de vet allt om det helvete vi levde i tidigare. Att mamman var en dålig partner pga sina problem betyder inte att hion är en lika dålig förälder - dessutom har hon mognat och fått insikter som hon inte hade innan vi träffades. Barnen och ansvaret i vardagen har hjälpt henne att komma ner på en verkligare nivå.

I alla fall just nu. Om hon inte sköter det så ringer jag soc och ber om deras hjälp. Men det tar jag då det behövs. Just nu unnar jag barnen att rå om deras mamma då hon fungerar.

Barnen har mitt stöd, de har mammans familjs stöd och andra vuxna nära sig. Snart har jag dessutom flyttat efter.