Varför sätter hon sig på bordet?

Ja, men så länge man förklarar hur reglerna ser ut som så är det okej. Det är ju så de lär sig vad som gäller.

Äta glass före maten = inte okej
Äta glass efter maten = okej
Äta godis på lördagar = okej
Äte godis på tisdagar = inte okej

Det som inte är bra är ju om man har de här reglerna, men hela tiden frångår dem. Dvs om barnet tjatar om godis på en tisdag, då ska det konsekvent vara "nej, bara på lördagar". Om man nu har valt att ha den regeln att det bara är godis på lördagar förstås. Det är så det funkar bäst och blir minst tjat. Klara, tydliga, uttalade regler och att konsekvent hålla sig till dem utan undantag.

Kan bara nicka instämmande!

Inte alltid så lätt men man vinner på det i längden. Det är viktigt att tänka efter innan, när man säger nej, så att man verkligen menar nej och inte börjar svaja efter en stund. Det är något jag själv jobbar hårt med.

Fast min dotter förstår inte alls när det är lördag och när det är tisdag. Och när hon inte vill göra något säger hon "vi gör det imorgon" (- precis som jag iof ) Nu har vi förvisso inte lördagsgodis än. Men många i hennes ålder verkar ändå ha börjat med det. Är hon inte för liten för så konsekventa regler? Förstår hon verkligen det?

Japp. Eller rättare sagt; ibland säger jag inget utan ignorerar det.

Det här tycker jag är en intressant vinkel om man googlar på "sätta gränser". Jag håller med om att det är viktigt att sätta gränser runt sig själv, snarare än att sätta det runt barnet.

Och de gångerna menar du att det är helt ok att hon sätter sig på bordet?

Då förstår jag precis varför hon sätter sig på bordet...

Men om hon gör det för att testa HUR arg jag blir så stämmer det ju inte?

Det som jag vet stämmer är att om du är konsekvent med att det är totalt förbjudet att sitta på bordet varje gång (alltid, alltid, alltid!) så kommer hon till sist sluta sätta sig där.

Det är säkert sant.

Det är väldigt sant.
Det är som att uppfostra en hund, likheterna är slående.
Man lär en hund att INTE hoppas upp i soffan (exempelvis). Säger man nej hela tiden så lär den sej det till slut. Skulle man sen tillåta det en gång "Ja OK då, du får ligga i soffan DEN HÄR gången". Då är det kört! Då är amn tillbaka på 0 igen och får börja om och tillrätta visa att det inte är OK.
Det är i stort sett likadant för ett barn. Man sätter en gräns att det här får du inte göra. Sen tillåter man det en enstaka gång, ja då är man tillbaka på ruta 1 igen.
Då kan de börja fundera: "Ja men jag fick ju göra det i går gånge, varför får jag det helt plötsligt inte nu?"

Man ska vara konsekvent. Vill man inte att barnet ska vara på bordet så ska det ALDRIG få vara på ordet heller, oavsett. Kanske man säger att ja men OK du får väl sitta där den här gången då för jag ORKAR inte bråka med dej nu, då får man skylla sej själv.

Jag har slutat säga åt min dotter nu när hon är på bordet och leker med lampan, jag tar bara ner henne från bordet och säger att hon inte får vara där, men inte argt. Ibland accepterar hon det och ibland blir hon arg.
Blir hon väldigt väldigt arg på mej så får hon gå ut från rummet till hon lugnat ner sej.

Ack så sant! Och om jag hade varit intresserad av dressera mitt barn så hade jag nog applicerat det mesta av de metoder på henne som jag gjort på min hund.

Jo men som jag skrev så finns det likheter, ett exempel bara.
Du ska ju inte träna ditt barn att gå fint i koppel, utan nu gällde det bara om att ha en hund i soffan så får man säga nej och mena det JÄMT, inte ge efter.
Samma sak med ett barn... Vill man inte att barnet ska sitta på ett bord så är det nej ALLTID.
Man ska vara konsekvent om man vill få utedelning av det man gör.
Man ska inte ge efter... Ett nej är ett nej.

Petar barnet u ett vägguttag och du säger nej, så menar du nej hela tiden... Du ger inte med dej. Du vet attdte är farligt, och barnet måste lära sej det.
Samma sak är väl om du inte vill ha ditt barn på bordet... Säg nej och mena det, ALLTID.

TS: helt rätt! Varför lära henne att det mamma säger gäller? Då är det bättre att hon lär sig att mamma menar inte vad hon säger och att man med fördel kan göra precis som man vill... *ironi*

Fast jag tycker nog det är en sak att vara konsekvent och en annan att vara auktoritär. 

Hej Ilsa.
Jag tror din dotter gör sådär för att hon är i trotsåldern. Det är sunt och naturligt att trotsa då, en del av utvecklingen som ska passeras. Din uppgift är att behålla lugnet och meddela hur man beter sig varje gång. (man sitter på stolen när man äter, i det här fallet)
Jag tycker man kan se den typen av trotsande som en fråga. När du svarat tillräckligt bra kommer barnet att bli nöjt.
Att gå bort om du blir för arg tycker jag är bra. Mycket bättre än att få ett utbrott. Lugna dig och sen kan du komma åter med mer konstruktiva saker än att bli väldigt arg. Man brukar ha lättare att inte bli arg om man har annat att ta till, som funkar.

Apropå senare inlägg:
Jag tycker inte alls att man måste vara så konsekvent att barn aldrig får vara på bordet. Mina begriper mycket väl skillnaden mellan ett vingligt bord och ett stadigt, mellan ett dukat och ett odukat, mellan andras bord och våra. Vissa kan det gå att sitta på, andra inte. Inget problem med detta.
däremot tror jag man ska vara försiktig med att låta sig ge efter för gnäll, tjat och skrik. Det finns en fälla i det.

Tack för ett klokt inlägg. Jag håller ju med, och är ju egentligen också enig med många ovanstående som säger att hon "testar" etc. Men jag tror att det ofta ligger mer och andra saker bakom än bara test och trots. Fast ibland kanske det också är allt det är. Vi har ännu inte nått stadiet av panikslagen desperation här hemma, utan än så länge ser jag det mest som ett intressant fenomen - när jag väl får distans vill säga; när jag är mitt upp i tappar jag det tyvärr ganska ofta