ADHD/Asperger, ärftlighet?

För att skolans personal bör ha kunskap att fåna upp barn med problem
Föräldrarna blir lätt hemmablinda

Det är många barn som visar tydligare symptom i skola/förskola. Dels är det större grupp än hemma med mer stoj, stim och intryck. Och dels är kraven högre i skolmiljö än hemma. Det är mycket mer lyssna, koncentrera, fokusera, samspela och vänta på sin tur i skolan än hemma och det är det som brukar vara som svårast vid dessa diagnoser. Beroende på grav av ADHD/ADD är det inte alls säkert att problemen är de samma överallt. Min son är samma men hans ADHD är grav.
Skolans personal bör ha erfarenhet av barn och skulle slå larm om de upptäcker att en elev uppvisar svårigheter till den grad att det blir ett problem. Dessutom är det lätt som förälder att bli hemmablind.

Tycker inte att du skuldbelägger. Snarare så finner jag att du ifrågasätter varför jag inte tog tag i saken och vände mig exempelvis BUP, för att ta reda på vad som var fel med min son.
Jag kan bara svara på att jag fick utstå en roll som en "sämre ensamstående mamma" i skolans ögon. Snarare för att hjälpa oss, stjälpte de istället och krävde att jag skulle vara en extraresurs för min son och hans hjälp med läxläsning. Ingenting jag på något sätt satte på emot, för självklart så hjälpte jag honom gladeligen med läxorna. Vad de inte hade var extraresurs för honom i skolan. Det fanns inga resurser hette det.

Vad jag gjorde i detta fallet när min resurser började ta slut, var att vända mig till socialtjänsten, för stöd och hjälp och denna person kom att betyda väldigt mycket för mig och min son. Hon var med på de flesta elevkonferenserna och hon ansåg att skolans sätt att hjälpa var bedrövlig.
Min son fick även träffa skolsyster samt skolpsykolog under en tid, men inte de reagerade på något annat...

Jag kan även säga nu så här i efterhand att jag inte trodde att något fattades min son, och han egentligen bara mådde dåligt i avsaknad av sin far samt att jag inte var så insatt i vad ADHD var för något. Som någon nämnde  - hemmablind. Jag gjorde vad jag kunde för min son, och gudarna ska veta att jag har slitit mitt anletes svett med min son, där samtal och givande och tagande har varit prio nummer ett i vårt liv. Han är en underbar ung man och har fina förutsättningar till ett bra liv!

Vad som kan kännas beklämmande är att det fanns så många med profession i skolan, men ingen gjorde något utan stämplade oss direkt.

Nu när han har fått sin diagnos, drog vi en lättnades suck, både han och jag. Han har äntligen fått upprättelse och tog även mod till sig att e-maila den rektorn som arbetade på den skolan han gick i under låg- och mellanstadiet, där han tackade för praktiskt taget ingenting.

Visst, det är alltid lätt att skylla på andra, men vi ska även komma ihåg att vi dock ändå är människor med brister och fel som alla andra. Vi gör så gott vi kan, utifrån de förutsättningar vi har.

Men om man vet att barnet anses som problembarn bör man väl som förälder ta reda på orsaken?
Jag kan tycka att allt för mycket skuld och ansvar läggs på dagis och skolpersonal när det främst är föräldrarnas sak att agera.

Nej det är inte ett ifrågasättande heller. Det är mer en allmän åsikt, hur det generellt är. Inte personligen för just dig utan rent generellt i samhället så tycker jag att föräldrar lägger allt mer ansvar för sina barn på andra och kritiserar dem när något går emot barnet.
I en annan tråd är det en mamma som är arg för att någon sagt åt hennes barn att inte röra leksakerna i affären trots att hon inte själv lagt någon energi på att uppfostra barnet.

Det kan man tycka som utomstående men när man är i situationen är inte saker så glasklara som andra som inte är med i historien vill ha det till. Jag tog det initiativet att få min son utredd när han var 4 år. Jag var den som var drivande. Men alla barn har inte lika tydlig problematik som min son.
Ett barn kan vara problembarn utan att ha diagnos. Problem kan ha roten i många orsaker och det kan vara svårt att som förälder veta vad som är vad. Och som sagt så kan det skilja mycket på ett barns beteende i hemmiljö där kraven och intrycken är mindre än i skolan som kräver mer.

Jag kan hålla med dig om att det rent generellt ställs stora krav på skola, barnomsorg etc från föräldrar som förväntar sig att personal ska se till att deras barn får sina behov tillgodosedda men som många gånger inte helt kan leva upp till sin föräldrarrroll och tillgodose detta även på hemmaplan.
Vi får inte glömma bort att vara realistiska och se till att det måste till ett ömsesidigt samarbete mellan föräldrar och skolans olika verksamhet, för det är ju där barnen också får lära sig etik och moral, likväl som hemma.
Kritik ska ges, men den ska ges konstruktivt, åt bägge håll för att man som förälder, personal, ska få en chans till förbättring inom sitt område.

Detta är min generella syn på ett få till ett bättre samhälle för oss och våra barn att leva och verka i.

Jag antar att min generella poäng inte riktigt går in så vi kan lika gärna avsluta med de orden. Det är bara min personliga åsikt att föräldrarna har det yttersta ansvaret för barnens välmående och den behöver inte delas av andra.

Fast det räcker liksom inte som argument till att lägga hela ansvaret för barnets välmående på skolan.
Skolan har inte tagit beslutet att sätta barnet till värden och fostra det, det har föräldern gjort och man kan inte skylla på skolan att inte barnet fått någon diagnos.

Ja, föräldrarna har det yttersta ansvaret eftersom de är vårdnadshavare. Men verkligheten är inte alltid så glasklar som den borde vara. Min poäng går inte heller in så jag håller med om att det är bra att avsluta den diskussionen.