• MissLaila

    ADHD/Asperger, ärftlighet?

    Min sons halvbror, samma pappa, har fått diagnosen ADHD/Asperger..
    Pappan har själv koncentrationssvårigheter och har svårt att varva ner..
    Nu undrar jag hur stor risk det är att min son oxå får/har något?

    Jag vet inte om han är ett typsikt barn eller om det är något galet.
    Han blir 4 år i September och har jätte svårt att ta det lungt och varva ner.
    Sitter han och tittar på film så sitter han still max 5 min sen sitter han och leker med något annat.. När man busar med honom blir han jätte uppe i varv..
    Han är jätte duktig på att lägga pussel, pyssla osv.

    Ska jag vara orolig, eller låter det som något typiskt barn?

  • Svar på tråden ADHD/Asperger, ärftlighet?
  • SaramedM
    sweety88 skrev 2010-04-24 14:12:18 följande:
    Jag pratade om dom diagnoserna TS nämner ovan. Och varför jag vet detta är för jag själv har barn med misstänkta diagnoser. Dt är bara i EXTREMA fall man kan göra en diagnos tidigare. Och jag tycker ju absolut man ska dra igång dt i tid, dt är viktigt för barnens framtid.
    och det är inte bara i extrema fall man akn sätta tidigare diagnoser, förlåt men du har fel

    ADHD ja, det är ovanligt för 5-6( men inte extremt ovanligt) men autismdiagnoser är mycket vanligt att man försöker sätta tidigt
    Däremot så beror det mycket på om man som förälder blir tagen på allvar eller inte, vi hade tur och blev det när M var 3
    Jag vet andra som fått diagnos vi 1,5
  • lizagirl

    Orolig?
    det är ju ingen dödlig sjukdom... det är ett handikapp
    Vi mad Adhd är pftast roligare än "normala" människor...
    tycker jag! :)


    ♥ Julia & Alice & bebis i magen BF 14/9-10 ♥
  • Simsonen
    lizagirl skrev 2010-04-24 18:14:36 följande:
    Orolig?det är ju ingen dödlig sjukdom... det är ett handikapp Vi mad Adhd är pftast roligare än "normala" människor... tycker jag! :)
    Och jag kan tycka att det definitivt beror på hur man definerar rolig.
    Jag älskar min son över allt annat men jag kan säga att jag innerligt önskar att han sluppit ha ADHD.
  • MissLaila
    lizagirl skrev 2010-04-24 18:14:36 följande:
    Orolig? det är ju ingen dödlig sjukdom... det är ett handikapp Vi mad Adhd är pftast roligare än "normala" människor... tycker jag! :)
    Ja jag menar ju inte då att jag är rädd eller orolig för att det skulle vara nått "fel" på mitt barn.. Utan OM det skulle vara så att han oxå skulle ha något av det hans bror har kan han ju få medicin och hjälp i tex skolan mkt tidigare.. Skolan har varit ett helvete för hans bror, då alla bara såg honom som stökig.. Hade dom vetat tidigare så hade han kanske fått mer hjälp i skolan och kanske inte hade behövt gå om en klass, han va på gränsen till att få gå om ytterligare en klass innan han fick en utredning..
    Jag jobbar själv som p-ass vilket betyder att jag ser betydligt svårare handikapp än Asberger och ADHD.
  • cathil

    jag har läst någonstans eller hört att ärftligheten vad gäller ADHD från far till son ska vara ca 80% ... men jag kan inte säga att det är så...eftersom jag inte minns källan till informationen...

    min dotter har ADHD och blev diagnostiserad när hon var nästan sju år...

    jag tycker du ska prata med personalen på förskolan (om han går där) och be de observera och undersöka... de kanke har tillgång till en specialpedagog också...

    Lycka till!!!

  • SaramedM
    lizagirl skrev 2010-04-24 18:14:36 följande:
    Orolig?det är ju ingen dödlig sjukdom... det är ett handikapp Vi mad Adhd är pftast roligare än "normala" människor... tycker jag! :)
    det är möjligt men jag hade gärna sett att min dotter sluppit lida som hon gör till följd av sitt NPF
  • Trollet Ludenben
    lizagirl skrev 2010-04-24 18:14:36 följande:
    Orolig? det är ju ingen dödlig sjukdom... det är ett handikapp Vi mad Adhd är pftast roligare än "normala" människor... tycker jag! :)
    Roligare?? Tja, tycker man att det är roligt med agressionsutbrott där en människa skadar både sig själv, saker i sin omgivning och andra människor så kanske det är roligt. Tycker man det är roligt med sömnstörningar, svag impulskontroll, grava koncentrationsstörningar, svår hyperaktivitet så tycker man säkert det är jätteroligt med ADHD. Själv önskar jag att min son slapp det. Jag älskar honom precis för den han är men kan ju inte förneka att jag helst hade sluppit ha honom i specialklass, medicinera med tunga mediciner och att han skulle slippa omgivningens fördomar, slippa kämpa för sina rättigheter. ADHD kan vara en tillgåntg i livet i flera avseenden men det är ett jäkla kämpande innan man kommer dit. Så jag förstår TS oro även om det inte är en dödsdom att ha barn med ADHD.

    Min son fick diagnos när han var 4 år. Så att någon som skrev att det göra bara i undantagsfall diagnossättning tidigare än skolåldern stämmer inte. Det var så förr men nu vill man sätta innan skolåldern helst för att ju tidigare man kan sätta in hjälp, desto större är förutsättningarna. Det är hur många som helst som jag vet som fått vid 4 år.
    Älskade ungar
  • nanah

    Min son som är 20 år, diagnostiserades med ADHD (ADD), förra fredagen.
    När vi var hos psykologen, uttryckte jag min sorg och mitt dåliga samvete över varför jag inte hade reagerat tidigare och kanske förstått att det var något speciellt med min son. Hon svarade att jag inte skulle ha dåligt samvete, utan det skulle  lärare, skolsjuksyster, rektor mfl ha på den skola min son gick i under 6 år, då han ansågs som ett problembarn.

    Kan tillägga att min son tog steget själv, och jag är så glad att han gjorde det!

    Jag funderar just i dessa banor över vart han kan ha fått det? Å andra sidan så spelar det ingen större roll - han är den han är och vi tar det som det är och som det kommer.

  • Simsonen
    nanah skrev 2010-04-28 21:21:05 följande:
    Min son som är 20 år, diagnostiserades med ADHD (ADD), förra fredagen.När vi var hos psykologen, uttryckte jag min sorg och mitt dåliga samvete över varför jag inte hade reagerat tidigare och kanske förstått att det var något speciellt med min son. Hon svarade att jag inte skulle ha dåligt samvete, utan det skulle  lärare, skolsjuksyster, rektor mfl ha på den skola min son gick i under 6 år, då han ansågs som ett problembarn.Kan tillägga att min son tog steget själv, och jag är så glad att han gjorde det!Jag funderar just i dessa banor över vart han kan ha fått det? Å andra sidan så spelar det ingen större roll - han är den han är och vi tar det som det är och som det kommer.
    Inte för att skuldbelägga, för det är ingens fel men jag reagerar lite över psykologens ord. Varför skulle skolans personal och inte föräldern vara de som upptäckte detta? Det låter så konstigt då jag alltid ansett att föräldern har det yttersta ansvaret för sina barns välfärd.
    'Om han alltid ansetts som problembarn, borde då självklart skolan reagerat men inte du och tagit tag i saken?
  • Little Ms Chatterbox
    Simsonen skrev 2010-04-29 07:26:41 följande:
    Inte för att skuldbelägga, för det är ingens fel men jag reagerar lite över psykologens ord. Varför skulle skolans personal och inte föräldern vara de som upptäckte detta? Det låter så konstigt då jag alltid ansett att föräldern har det yttersta ansvaret för sina barns välfärd. 'Om han alltid ansetts som problembarn, borde då självklart skolan reagerat men inte du och tagit tag i saken?
    Man kan ju alltid hoppas att de personer runt ett skolbarn har någon som helst utbildning och igenkännande om sådana saker som NPF. Som förälder kämpar man för att försöka orka, orka, orka och orka lite till.
    Man har själv skapat denna underbara människa som en avbild av sig själv, försökt föra över det goda, omsorg över andra och en bra människa i samhället. Man gör allt vad man orkar ändå är det inte nog. Om man inte råkar veta att det finns en annan väg att kämpa på är det svårt att söka sig dit också. Får man ingen hjälp från de som man litar på finns runt barnet att de gör vad de kan så är det inte alltid det lättaste att klara allt själv. Hade man blivit styrd och någon kunnig hade visat vägen så hade man kanske lagt lika mycket energi på att orka där, om man hade vetat att den vägen fanns.

    nanah--> Jag tror man får sådana känslor även om man har sett signalerna tidigt. Vi förstod att det var något annorlunda med vår son redan när han var 3 år, vi kämpade på och trodde det var vi som inte gjorde rätt. Det kändes som ett misslyckande när vi kontaktade bup när han var 5 år. Då fick vi inte så mycket stöd och respons. Senare när både vi föräldrar och skolan kontaktade bup igen när han var 6 år så fick vi medhåll. Han fick diagnosen ADHD och Atypisk Autism i somras när han var 7 år. Men ändå kände jag att jag borde ha gjort mer, att jag hade missat att se signaler osv men jag har förstått nu i efterhand att vi gjorde vad vi kunde och vi har inte gjort något fel. Sen att diagnosen dröjde lite pga köer inom vården kan man ju inte påverka riktigt så mycket.
    En diagnos är en process  att acceptera, det tar lite tid och är en sorg som man måste gå igenom. Tänk på det. Man ska igenom alla stegen. Vi finns här på FL för dig
Svar på tråden ADHD/Asperger, ärftlighet?