Safireee skrev 2011-09-22 11:41:02 följande:
Välkommen Tinkalilla! Grattis till plusset!
Jag har också fått tre missfall och liksom tappat tron på att det ska gå bra. (men nu är jag i vecka 36 så uppenbarligen kan det gå bra). Det som hjälpte mig i början var att försöka få ett snabbt slut på katastroftankarna. T ex om man var nervös för blod på pappret när man gick på toa så tänkte jag STOPP och försökte frammana en positiv bild och känsla i kroppen. (t ex krama på bebisen). Om jag fick ångestattacker så gick jag undan och försökte fokusera på att ändra känslan i kroppen istället för att "tala tankarna till rätta". Visualisera fina stunder helt enkelt. Funkade bra på mig.
Men visst är det oroligt och nervöst och det jobbiga för mig (och många andra) var ju att det inte gick över efter vecka 13, det bara sänktes lite. Från vecka 20 började jag oroa mig för förtidig födsel istället och nu från vecka 30 är jag orolig över att barnet ska sluta sparka...

Men jag försöker dämpa oron. För varje dag som går så kommer man ju närmre förlossningen. (även fast många dagar känns evighetslåååånga!)
Håller tummarna för dig och att ni får se ett fint hjärta slå på VUL.
Tack snälla rara för att du delar med dig!
Precis som du skriver är det för mig också.... När jag äntligen passerade vecka 13 så slutade jag ju givetvis inte att oroa mig, då oroade jag mig istället till RUL, sen lovade jag att jag skulle sluta oroa mig! Men icke, då satte jag upp en ny "gräns", dvs vecka 24 då man faktiskt räddat så förtidigt födda barn, efter den gränsen fick jag för mig att jag nog skulle få havandeskapsförgiftning tidigt och förlösas i förtid. Nu blev jag förlöst akut i v 32 pga oklar kraftig anemi och buksmärtor.... Andra gången sprack min livmoder och jag förlöstes först akut då man inte visste om detta, men när man öppnad blev det katastrofförlossning och barnet som kom ut var helt svart i ansiktet.
Stort grattis till v 36, tänk- snart han/hon här!!
Nu ska jag efter en löprunda och stalltjänst unna mig en kebabpizza och en läsk!