AVA klinik i Riga

Förstår helt dina funderingar. Funderade mycket på detta innan ÄD och under graviditeten, då det snabbt blev aktuellt med ÄD o han blev till på första försöket. Berättade för bästa kompisen innan och för våra föräldrar under graviteten. Vi är båda brunhåriga och min sambo har även bruna ögon, vår son är inte lik mig, inte så lik någon av oss, är blond m blå ögon, men han är världens sötaste iaf:) Har även berättat för mina fastrar. Att vi inte har samma gener är inte något jag tänker på ofta nu när han börjar bli större (2 år) mer när han var liten och folk vill se likheter..... Vi har gjort 4 syskonförsök och det skulle kännas jättebra om han fick ett syskon fr samma donator, för hans skull. Men om det blir från en annan donator spelar ju egentligen ingen roll. Stort lycka till!

Hej igen en annan fråga jag har om du vill svara är om man får samma gravidsymptom vid ÄD? Vad jag förstår producerar man inte hcg som vid vanlig graviditet? Så vad tar man för gravtest?

Kände du själv att det lyckades tidigt? Hur va din graviditet?

Providence- Inte säkert att man får lika gravidsymtom vid ÄD som vid egen graviditet. För mig var det så, haft 5st egna naturliga graviditeter med massor med symptom tidigt, vid ÄD mycket mindre symptom. Kände mig rätt "ogravid" länge, senare kom illamåendet, men det var typ det enda symptomet jag fick. Så var det för mig iallafall.

Undrar hur vanligt det är att ÄD fungerar på 1a försöket?

Undrar hur vanligt det är att ÄD fungerar på 1a försöket?

Hej, vi lyckades på både första och andra försöket. Vi hade dock inga andra problem än att jag inte producerade några ägg. Så det är ju högst individuellt.

Vad gäller likheten så får jag varje dag kommentarer om hur lika mina barn och jag är (får dock frågor om min äldstas hårfärg då den är väldigt annorlunda än vår... )

Hej! För oss lyckades det på första, med en brasklapp f att vi bara är i v 9 ännu. Både jag o min man är väldigt öppna av oss, så de som vet om det vet att det är ÄD. En kompis i min ridgrupp fick reda på det och sa då: "Wow! Grattis! Antar att det inte var planerat??" (Hon vet ju att jag har en son på 19 år) Då blir det för mig helt naturligt att säga "Åh hjälp, det är nog så planerat det öht kan BLI!" och så kommer liksom hela historien spontant. Så det kommer nog bli lite som det blir. Likheter/olikheter... ja visst känns det nog en aning trist att inte kunna se något av sig själv i sitt barn, i ansiktsdrag etc. Men troligtvis "sätter jag spår" på andra sätt, det tror jag! Och kärleken är jag övertygad om kommer att vara lika stark som den jag känner för min genetiska son.