Första barnet, i Göteborg?

Hej! 

Va roligt att ni hittat hit  Grattis till era pluss!

Alla mina symptom har försvunnit så nu mår jag precis som vanligt (kanske något tröttare). Har haft så ont i brösten att jag knappt kunnat duscha ens, och nu känns de inte mer än vid en vanlig menstruation.

Illamåendet är också borta, även om jag inte hade så jättemycket av den varan innan heller.
Lite växtvärk emellanåt bara.

Var på ett tidigt ultraljud för en vecka sedan och fick se en liten bebis och ett hjärta som tickade på alldeles perfekt, så jag vet ju att det är någon där. Men ändå...man börjar nästan undra nu.

Hur mår ni? Vart i Göteborg befinner ni er? Har ni varit på mvc och skrivit in er ännu? 

Ja kanske det, inte hört talas om den - spökperioden. Men det hoppas vi ju då. 
Innan ultraljudet hade jag bf 27 dec, så då hade jag varit halvvägs in i vecka 11 nu. Men eftersom jag fick bf framflyttat till 30 dec så går jag inte in i vecka 11 förrän i morgon. Kändes lite sådär att behöva backa, men det är tydligen vanligt.

Nej ingen bebismage syns ännu, även om jag blir svullen om magen framåt kvällen och efter att jag ätit.

Jag är en (lillgammal) 24-åring  som bor med min fästman i Kallebäck. Det är som sagt vårt första barn och det är mycket efterlängtat, även om det blev på första försöket. Jag var helt säker på att det skulle ta tid för oss eftersom vi ville ha barn så väldigt gärna, men istället blev vi nästan chockade över hur fort det gick. 

Jag har också suttit och drömt mig bort till nästa sommar när man kan vara ute med vagnen och ligga och mysa på en filt  Ååhh, vad man längtar!

Törstig har jag varit hela tiden med. Vatten är ju bara sååå gott helt plötsligt 
Frusen har jag dock inte varit, snarare tvärtom. Min kroppstemperatur är högre än den brukar tror jag, för jag brukar alltid vara lite småfrusen annars. Min sambo säger sig ha märkt det för annars brukar jag ligga väldigt nära honom på natten (han är som ett element) och nu ligger jag en bit i från (även om jag har handen på honom )

Haha ja, det är lite komiskt hur stolt sambon verkar vara för det faktum att det tog sig direkt. Jag var helt säker på att det åtminstone skulle ta de där 6 standardmånaderna. 
Men vi åkte bort och bodde på Gullmarstrands Hotell i fiskebäckskil över påsk och det var nog då det hände, kanske det var vinet och distraktionen som gjorde det  

Det är förresten därför vår lilla skatt fick arbetsnamnet Lillebäck. Kändisar brukar ju döpa sina barn efter var de blev gjorda, och antingen så gjordes vår lilla bebis i fiskebäckskil eller i kallebäck - och då blev det Lillebäck  

Huvudvärk har jag också haft, ihop med lite yrsel och illamående. Men det är borta nu som tur är.

Vilket mvc har ni tänkt gå till? Jag håller till på kungshöjd där jag fått en jättesöt bm som heter Linda Burefors (tror att efternamnet var så). Har en ul tid inbokad på måndag men ska nog flytta fram den i alla fall en vecka, eftersom jag blev framflyttad vid det förra ultraljudet.

Längtar efter att få se bebisen när den är lite större och rör sig lite mer. Den var 23 mm när vi kollade sist och vinkade och nickade till sina föräldrar. Men den var ju verkligen pytteliten så det hade varit kul att få se den i vecka 12-13 med. Det är ju så lång tid tills den 29 juli - då vi får göra det "stora" ultraljudet.
Åååhh...längtar!

Vi har förresten tänkt ta reda på om det är en pojke eller en flicka, mest bara för att det känns som att man kommer ännu ett steg närmre bebisen då. När man vet vad det är  
Hur vill ni göra?  

Välkommen hit Englastar och grattis till plusset! 

Fler än jag som springer och kissar var och varannan timme förresten? Undrar när man ska få sova en hel natt ostört igen. Ha ha ha...

Ja, jag blev så orolig så vi bokade in ett ultraljud två veckor innan det redan inbokade tidiga ultraljudet. 
Alla som fått veta att vi ska ha barn håller ju på och berättar om folk de känner som fått MF, MA och barn med diverse sjukdomar, döfödda barn osv. Jag blev helt förstörd! SÅ då åkte vi för att kolla att det åtminstone inte var MA och för att veta risken för MF.

Jag hade kollat på internet hur det skulle se ut på ultraljudet om det är MA och då är det ju bara en svart ring typ. Och när jag kom in på Mama Mia var jag sååå nervös, jag hade inte sovit på hela natten. Kunde inte ens sitta ner i väntrummet utan bara gick omrking och tittade på allt.
När vi väl kom in och jag fick hoppa upp på britsen så slutade jag nog andas. Hon satte ner ultraljuds-"musen" och träffade just på min urinblåsa - vilken var jättefull. Och kan ni gissa hur det såg ut? Jajjemänsan, en stor, helt svart ring.

Jag tror allt mitt blod försvann ner i skorna innan hon sekunden senare sa "här ser jag någonting!" och vi fick se den lilla vars hjärta slog så fort och tydligt. Då kom tårarna. De bara rann ner för kinderna på mig.
Har aldrig känt mig så stolt någon gång. Min fina bebis som klarar allt! (Ja, skitlöjligt jag vet, den har ju inte gjort någonting extraordinärt...men ändå, den vann av alla de där miljonerna och sen har den till och med lyckats hålla sig kvar och fixa igång hjärtat och allt!)  

Låter som en bra deal

Alltså de allra flesta graviditeter går ju ändå bra. Antagligen är det andra människors egna rädslor de måste berätta om när de hör att man väntar barn. Som min svärmor som fick två missfall i vecka 11, det var ju det första hon berättade om när vi berättade att vi skulle få en liten. Och det var en väldigt detaljerad berättelse...Om man säger som så här; klart man vet om att det kan bli missfall, men inte fasen har man funderat kring hur det faktiskt går till. Det var inte så trevligt att höra det.

Jag har skrivit ner i boken jag skriver till Lillebäck att jag baskemig inte ska sitta och dra skräckhistorier för mina barn och deras respektive när det blir dags för barnbarn längre fram i tiden. Usch! 

Ja, jag köpte en dagbok dagen efter att vi fick reda på att Lillebäck fanns. Sen började jag skriva, på gott och ont. Däri finns alla rädslor, alla funderingar, gratulationer och all kärlek. Tanken är att Lillebäck ska få de böckerna (för jag ska verkligen försöka att fortsätta skriva genom åren) när h*n är tonåring. Då livet känns tufft och jobbigt och ingen förstår en. Då kanske de kan förstå vilken otrolig kärlek det faktiskt finns och att de saker man säger inte sägs för att göra dom illa. (Haha, mitt hemliga vapen med andra ord  )