Mad as snow skrev 2010-06-10 13:48:44 följande:
Den utspelar sig i Italien under andra världskriget, och fyra fascistiska "Herrar" som är så kallade Libertiner samlar ett gäng flickor och ett gäng pojkar på ett slott. De kontrollerar samtliga för att se att de är perfekta, och till hjälp har de fyra prostituerade äldre kvinnor. Alla blir uppskrivna i en bok om de vägrar att göra olika saker och de samlas i en stor sal där de prostituerade kvinnorna berättar erotiska historier som herrarna blir upphetsade av.
Jag rekommenderar att googla en del på nätet och läsa om Pasolinis grundtankar med filmen, innan man ser den. För då blir den till och med förståelig och nästan vacker på sina håll. Markis de Sade som skrev boken den grundar sig på var ju bara en pervers galenpanna och hade knappast samma gruntankar som Pasolini, angående kapitalism och människans värde osv.
Men de äter bajs i två (?) scener tror jag och det är en del tortyr och annat, men den är gjord för så länge sedan att det med dagens mått mätt är en baggis tycker jag. De enda scener jag mådde dåligt av var när det blev känslomässigt, när jag upplevde att ungdomarnas inre blev nedlusat av herrarna, när det som är gott och vackert i världen så tydligt blev förstört. För att förklara mina tankar extremt förenklat och dåligt.
Men jag är fortfarande helt stum över den här jävla tusenfotingsfilmen. Varför ställer man upp på en sådan film? Varför görs den? Mina tankar går ju osökt till att sådana här saker faktiskt existerar/har existerat, med tortyr och mänskliga experiment (om än inte såhär jäkla vridet). Jag kan inte se på sådana filmer utan att tänka på det. Det gör mig otroligt illa berörd. Jag vågar inte ens trycka på länken ju!
Tack!
Du sätter ord på mina tankar. Jag blir inte heller illa berörd av själva filmen men precis som du mår jag otroligt illa av tanken på att människor faktiskt har blivit och blir utsatta för så vidriga saker att jag inte klarar av att tänka på det. Jag reagerar på ett personligt plan eftersom jag sätter mig in i det. Samma sak hände när jag såg back to cold mountain. Soldaterna binder fast en mamma vid någon påle eller något och lägger hennes sjuka spädbarn framför henne på den iskalla marken och låter henne stå där och skrika hjälplöst i panik att de ska ta upp barnet som skriker och fryser och är sjukt. Jag blev helt känslomässigt fördärvad eftersom jag verkligen kände paniken på ett personligt plan. Jag gick omkring hur länge som helst och tänkte mig in i att behöva se mitt spädbarn ligga på det viset utan att kunna hjälpa. Jag är kanske osund men jag kan inte hjälpa det.