Det är så tomt

TS...

Jag har inga bra ord - vem har det när man står inför en förälders oerhörda sorg ?! - men jag kan säga att jag har ett visst hum om vad du går igenom. Vår lille Ronan föddes också för tidigt, tillsammans med hans tvillingsyster Selma, och vi låg inne en månad på neo. När vi kom hem så var bägge barnen i perfekt skick och utvecklades precis som de skulle.

Men fem veckor senare så vaknade han inte efter att ha sovit middag. Han hade somnat in för alltid i plötslig spädbarnsdöd.

Kvar var vi med våra två andra levande barn och den oerhörda sorgen efter vår lilleman som ryckts ifrån oss precis när vi vågade tro på att allt skulle gå bra. Många drog sig undan, undvek oss, ryggade tillbaka, andra kom med extremt klumpiga kommentarer, och ytterligare andra visade sig vara riktiga pärlor.

Men ensamheten och känslan av att vara pestsmittad, den satt i länge.

Det är svårt, men sålla bland familj och vänner ! De som inte orkar finnas där på ett bra sätt är ändå inte värda att lägga sin energi på. Ta emot de andra, även de ytligt bekanta som först nu visar sitt värde, och låt dig vila i deras styrka.

Värme !