Vi med ångest/panikattacker och depressioner...
Svara här från andra trådens inlägg.
Liona, hoppas det går bra för din bror.
Det kan absolut vara så att kroppen reagerar fast du känner dig psykiskt ok.
Varma kramar.
Inlägg från: Maia
|
-
-
Maddisen,
Det är både skönt och synd på samma ggn att man inte är ensam om det. Sambon har börjat ställa krav på mig som att han vill se mig som en "frisk" person nu. Han har börjat göra förändringar med sig själv, motionerar och har nu äntligen fått jobb. Detta verkar innebära att det ger honom rätt att tycka att ja ska köra på i samma takt. Jag har börjat motionera lite nu, springer och gör situps, försöker att häva mitt hetsätande på kvällarna men, tydligen inte i den takt som han tycker..
Kramar till dig, vi skiter i deras dumma kommentarer! -
När var det? Har det slutat nu eller har du ff känningar?Modgun skrev 2010-07-05 09:11:39 följande:Vet inte om jag "platsar" hit men skrive rendå.
Jag mår visserligen inte dåligt nu, men i samband med att jag ammade lillan så mådde jag fruktansvärt eftersom att amningen inte fungerade. Fick panikångest attacker flera gånger om dagen och var knappt kapabel till att vara själv med lillan.
Välkommna alla nya! (stammis från förra tråden)
-
Åh, vad jobbigt att dottern har fått den diagnosen. Har det själv och det är ofta ett rent helvete. Inte lätt heller om du själv inte är i balans, att dessutom tänka på din dotter. Hoppas hon får den hjälp hon behöver från psyk.Anonym (skitliv) skrev 2010-07-05 12:03:19 följande:hej skrev lite i förra tråden men det är ett tag sen. Slutade med min medicin förut men nu har jag börjat med en ny cymbalta har ätit den en månad nu. Händer bara skit hela tiden. Min äldsta dotter har nu fått diagnosen borderline. Alltid något eller någon som man ska oroa sig för hela tiden.
-
Du bör nog ta upp en eventuell inläggning. Du mår för dåligt och om du har de tankarna så är du inte "pålitlig" för dig själv.Maddisen80 skrev 2010-07-05 15:46:57 följande:Jag mår sämre vill ta mitt liv har sån ångest den vill inte släppa. Halsen jag har halsfluss.Var de trevligt hos dina föräldrar? Jag ska till mina föräldrar igen i december.
Hoppas du står ut tills torsdag, annars ska du ringa akut-psyk. Så är det och jag vill inte höra nåt annat. Håll fast vid dig själv, som vi vill ha dig här. Du är viktig för oss/mig och jag vet att du kämpar hårt nu. Fortsätt med det! Du är stark och klarar/har klarat mycket.
Massa styrke kramar! -
Det är nog skit jobbigt att som förälder hålla ihop och att inte ge upp om sitt barn, hur gamla de än är. Jag är 32 och min mamma har funnits där i vått och torrt. Jag har ju 2 diagnoser . Är ju inte alltid i sån obalans som jag kan vara i men när jag är det så finns alltid mamma för mig. Jag märker även på henne, efteråt, hur det har tagit styggt på henne att alltid vara på sin vakt och oroa sig, vara beredd att slänga sig i bilen om det behövs osv och hon mår ju inte dåligt själv, som du gör. Hon är en "frisk" mamma.Anonym (skitliv) skrev 2010-07-05 17:23:34 följande:Dottern fick diagnosen förra veckan så det har inte hänt nå. Jag sa åt hennes psykolog att han skulle se till att få iväg remiss för dbt innan han tog semester. Tyvärr så får han inte säga nå åt mig eftersom hon är myndig. Det har varit ett evigt passande på dottern pga hennes självmordsförsök. Hon har bott hos min syster men nu är dem osams och hon vill inte bo där nå mer. Så jag kan aldrig slappna av. Så fort det ringer i telefonen eller på dörren så är jag rädd att det är polisen som ska komma med dödsbeskedet. Känner att det börjar bli nog nu. Alla säger att jag ska släppa taget eftersom hon är vuxen men hur fasiken ska jag kunna göra det. Miste min äldsta pojke i höstas i suicid så nej tänker inte släppa taget.
Tror inte det går att bara släppa taget, hur gamla barnen än är. Å andra sidan tycker jag att det är där det brister inom vården. Familj ska kunna stötta men inte vara vårdare och klara sånt som andra har utbildning för. Psykvården ska ta hand om din dotter och sen ska du bara behöva stötta om du orkar det.
Varma kramar! -
Hej och välkommen!Anonym (borderline) skrev 2010-07-05 23:14:59 följande:Hey! Jag är en tjej på 21 år snart 22 och har en liten skrutt på 1 år.
Jag har en diagnos som heter Borderline. .
När jag var ca 16-år hade jag depression och ångest.
Men kunde ändå leva ett normalt liv utan att någon märkte något.
Jag är sjukt bra på att dölja mina känslor och verka glad och posetiv.
När jag var 19 år bröt jag ihop och klarade inte mera hade så mycket inom mej.
Förstod inte vad det var för fel på mej :/ Utan ville ta en enkel väg ut.
Och man fick inte riktigt den hjälpen man borde få, att låsa in någon i ett litet vitt rum och proppa i en med mediciner är det verkligen en bra lösning?
Sen hamnade jag mellan stolarna och fick ingen hjälp alls :S
Men efter 1 år insåg dom att jag behövde mer hjälp än en "vanlig" mottagning där folk mår dåligt.
När jag blev gravid insåg jag att livet har en mening nu är min dotter allt jag har och lever för henne å hunden.
Visst e det jobbigt ibland men känner mej bättre.
Nu har min föräldrarpenning tagit slut och jag har inte gått på enheten på över ett halvår och nu vet inte jag hur jag ska få sjukskrivning fort :S
Känner mej alls inte redo att börja jobba..
Har stressat så mkt och skit att jag nu har magkatarr :/
Killen å jag har gjort slut fast vi bor ihop pga lillans skull å vi bara bråkar..
Men efter regn kommer sol va?
Jag har också borderline. Hur gammal är din dotter? Jag lever och andas också nu pga sonen. Han är 19 månader.
Tråkigt att förhållandet tog slut men ibland är det bäst så men, är det verkligen värt att han bor kvar pga dottern om ni fortsätter att bara bråka? Det har dottern ingen nytta av. (förlåt min rättframhet ). Hoppas du kan få en sjukskrivning.
Efter regn kommer sol, helt rätt. ;) -
(Borderline), såg ju nu hur gammal hon är. :)
-
Småland, Det var visst en bra idé att starta ny tråd.
Oj, vad många nya som hittat hit. Jättekul, fast naturligtvis inte kul att så många mår dåligt.
Välkomna alla nya! -
Maddisen, raring. Vilken press din sambo sätter på dig! Du måste (!) tänka på dig själv. Mår han dåligt så borde han ju förstå att även du mår dåligt.. Ta upp en ev. inskrivning, tror du behöver det. Få vara ifred lite och bara tänka på dig själv och få rätt typ av stöd. Att inte tänka på vad din sambo säger för, hur kommer det sluta? Har du sagt till honom om de tankar du har? Vet han detta men ändå är så oförstående över allvaret? Tänk på DIG nu!
Min sambo har sagt liknande men det pga sonen. Varken han eller jag skulle vilja att lillen får genomgå förra året igen. Men har man ine barn så behöver det ju inte bli samma stora ansvar för partnern att sköta allt själv för de behöver ju bara täka på sig själva om tex du eller jag blev inlagda igen. Orkar inte din sambo så är det tyvärr inte mycket att göra. Det måste vara hans val och du behöver trygghet och stöd, inte ultimatum och kränkningar. Skulle jag bli så dålig igen så vet jag vad som väntar (förmodligen) och har redan accepterat det. Låter kanske lite konstigt men...
Jag vill inte att du ska må så dåligt. Önskar jag kunde ta bort det. Hoppas du inte tar illa upp av vad jag skrivit ganska hårt nu, vill inte såra eller pressa dig åt andra hållet. Vill dig bara väl, det hoppas jag att du vet vid det här laget.
Varma kramar!
