Vi med ångest/panikattacker och depressioner...

Jag vill ju verkligen inte att detta ska gå ut över mina barn, imorgon ska jag ringa mellan 9-10.

USCH idag är ingen bra dag.

Jag fick en tid av min kurator till psykiatriker för ev sjukskrivning. Kom dit imorse och mådde hyfsat bra för ovanlgihetens skull. Efter 10 minuter säger han att jag är deprimerad med psykotiska inslag( Jag berättade att jag är rädd för att det är något fel på mina lungor) Alltså psykotiska inslagen skulle vara att jag är rädd jag har någon sjukdom.
Min största rädsla är ju att jag ska hamna i en psykos och bli nerdrogad och så ger han mig den diagnoesen. JAG ÄR HELT KNÄCKT.
Hela dagen har jag känt mig askonstig, inbillat mig(?) att jag är i en psykos och bara gråter. Rädd att mina barns liv är fördärvat för deras mamma är psykiskt sjuk.
Min kurator sa senast för några dagar sen att hon absolut inte tyckte jag var psykotisk men jag suger åt mig som en svamp.

Läkaren ville jag skulle börja med antidepp medicin och antipsykos medicin och lugnande.. Jag är helt confused...

Ja, det är ju bra. :) Han är väl en pappa också?

Mm förstår det, synd att det ska vara så svårt... Hatar när folk frågar om intressen/hobbies eller vad man vill göra, jag har ju ingen aning. Kan aldrig hålla fast vid något och har nog aldrig haft något jag verkligen brunnit för. Tröttnar alltid efter ett tag.

Svamla på!

hej på er allihopa!

har inte skrivit på ett tag då måendet inte varit på topp. Fick Lergigan comp utskrivet idag vid behov. vilket känns skönt då jag inte kunnat ta oxascand sedan jag plussade.
har någon erfarenhet av lergigan?
hoppas bara att det funkar. är så less på att ha denna ångest ständigt ocg har myclet funderinar på hur det ska gå när barnet kommer.
kommer jag klara av att ge ett bran allt den han/hon bejöver när jag mår så här?

Just nu känns det inte sådär jättebra. Maken är fortfarande iväg, idag är det dag 12 av 23 (mer än halvvägs jippi) och nu börjar det kännas jobbigt.
Jag missköter min mathållning, mitt vätskeintag och min medicinering. Så ikväll har jag inte bara ångestkänningar utan även en uppblåst mage av fel kost och ont i huvudet.

Jag önskar att min man kunde ringa hem och säga att han saknar mig. Det hade värmt väldigt mycket just nu.

Är själv livrädd, eller litar kanske inte till fullo på mig själv och mitt mående, nu har jag under grav. inte haft någon medicinering alls, och mitt humör är något fruktansvärt och depresion ångest och även social fobi kom tillbaka på köpet, vissa dagar bara orkar jag ingenting, har ingen lust, bara gråter, orkar inte ens gå upp ur sängen, blir som ett liutet barn och vill helst bli "omhändertagen" för att resa mig upp igen, jag vet att jag kommer få börja med medicinerna igen så fort min lilla är född och att jag är i behov av dessa fgör vardagen ska fungera, men jag är ändå osäkedr på mig själv, att jag inte ska klara det, även om jag längtar som bara den tills dess att hon kommer.

Lever även i en relation som är destruktiv, som jag inte riktigt tar mig ur, psykisk misshandel vilket inte är en hjälp på traven, men det handlar om  min rädsla att vara själv också, klarar inte av att somna på kvällarna själv och är rädd att vara ensam, men måste sluta med egotänkandet och komma ur det här.

Hur fixar ni era dagar som är mammor, äter ni någon medicin? Hur fungerar det när ni är trötta och tålamodet tryter? Tar ni mycket hjälp av familj och vänner?

Kämpa på Maia! Det blir nog bättre framåt dagen.. Du är så otroligt duktig som klarar av att vara en bra mamma mitt i alltihopa!
Själv lägger jag mig bara ner och överlämnar ALLT till min man när jag är låg. Är otroligt lyckligt lottad som ens har det valet!

Stor KRAM till dig!! Som alltid kommer med goda bra råd även när din egen vardag kan vara tuff och hård!

Tack för ditt otroligt fina stöd och att du delar med dig om barnalivet:) Det kan tyckas jag gjorde ett dåligt val av far, jag vet, men allt har uppmärksammats nu när vi flyttat i hop o skulle ha barn, men han har injte bidragit med någonting, han lever i princip sitt liv, ljuger om vasrt pengar går osv bidrar inte mycket till hemmet och gör inga ansträngningar , joo han söker jobb men han söker inte tillräckligt med bidrag och då tycker han jag ska stå för det mesta för jag har mer pengar, medan när han får sina lever han för dagen, inte en pryl har han bidragit med till barnet, han blir sur o grinig över att jag är långsam och inte orkar, han tycker jag ska bekräftsa honom i allt han gör, han tycker han inte får tillräcklig uppskattning osv, jag läste lite och jag har fått tanken att han har väldigt narcissistiska drag. Han kan inte ta ansvar och det har jag mer uppmärksammat nu när barnet är på väg och man själv måste se till att ha ordning omkring sig, han kan skrika och gapa här, man får absolut inte säga emot honom och verkligen passa sina ord. Det som bekymrar mig är att jag snart ska föda och att det kommer bli tvist om barnet, men jag hoppas jag kan kämpa för enskild vårdnad, det är jag som har fast inkomst, lägenheten står i mitt namn osv...han har en missbrukarbakgrund men inte aktiv nu men det är ändå 6 punkter han blivit åtalad för så jagf antar att jag har enklöare att kunna få ta ansvaret! Jag vet att jag komnmer fungera bra när jag kan börja med min medicinering, nu har graviditeten vart jobbig med mycket ångest och deppression och hemmiljön gör ju inte saken bättre, men jag har bestämt mig för att vara stark och jag ska fixa det här, har borderlineproblematik på det hela, och därav min sep.ångest, men som sagt måste tänka på barnet och har bra stöttning runt i kring, det är bara att han är en svår person och det känns inte lätt att bli av med han, jag bara orkaaaar inter, försdöker hålla mig undan, sköter hushållet och boar inför lilltjejjen kommer<:)
Men du gumman, jag tror det är bra att gå undan i bland, det ska man inte ha dåligt samvete för det sa min barnmorska med, hellre undan en stund o lugna sina nerver så att man sedan orkar, jag tycker du verkar kämpa på bra, får man fråga är du ensam eller lever du i en relation? Tack för allt stöd med vad du skrev, det var vettigt tack tack

Vad glad jag blev att du svarade . Allt började med att jag genomgick en livskris och hade humörsväningar med ca en veckas intervall. En vecka uppe i varv..svårt att sova..uppe tidigt..ner i vikt. Sedan nästintill apatisk när det var som värst..svår ångest..vill bara sova...deppig alltså.

Jag vet att detta låter som klockren bipolär. Men jag hade dels en kurator som guidade mig igenom min livskris och jag hamnade vid ett tillfälle hos öppenpsykiatrin som utredde det hela, gjorde tester och kom fram till att jag vid den tiden var utmattningsdeprimerad. Har aldrig tagit medicin men skulle verkligen behöva det mellan varven och framförallt då när jag hade min livskris. Detta var i 20 års åldern.

Jag misstänker, efter att ha läst på om Bipolär sjukdom, att jag fastnat i ett förstadie till denna sjukdom alternativt tillhör kategorin rapid cycles. Mitt dilemma är att om jag söker hjälp blir jag stämplad..min omgivning kommer att se på mig som antingen manisk eller deppad och det är inte så kul. För som jag förstått det är tex rapid cycles den absolut svårast formen av bipolär att medicinera. Det säger ju sig självt, sinnestillståndet är så snabbt skiftande att medicinen inte hinner med att verka förrän humöret ändrats igen...

Så jag ser ingen anledning till att söka vård. Jag tar mig igenom mina skov och har redan satt min diangos själv..och eftersom den.. om jag har rätt i vad det är jag lider av..är så svårmedicinerad så ser jag ingen anledning till att gå ut med att jag är sjuk.

JAg har läst att för att det är när man inte klarar av vardagen som man får en diagnos som tex psykisk sjuk. JAg klarar av att leva såhär, även utan backup från min man som jag nyligen berättat för hur jag mår. Däremot så lider jag något så fruktansvärt att inte själv kunna bestämma vad jag gör. Eftersom depressionen gör mig förlamad och "manin" eller vad det nu är...gör mig handlingskraftig och utmattad. Ibland känns det som att jag är normal också.

Under mina "uppåt" perioder gör jag inget särskilt häpnadsväckande, jag ruinerar oss abslut inte, storhandlar inte heller men shoppar något mer än normalt det ska jag erkänna. Jag är irritabel till slut, men det är jag även som deprimerad.