Anonym (Hopp) skrev 2012-01-07 16:42:33 följande:
Jag känner igen det du skriver. Känner precis så i perioder. Fast mitt kan skifta ganska snabbt, nästan från dag till dag. Vad har du för diagnos om jag få fråga.
Kramar till dig!
Det brukar, vanligen, också skifta ganska så snabbt... Eller ja, det kan ibland skifta från en dag till nästa (eller från morgon till kväll osv), eller lite sådär upp och ner men nu har jag varit långt nere under väldigt lång tid och det var länge sen det var så. Jag har tidigare fått ECT men nu är det två år sen och det är ju något vi diskuterat lite löst nu innan jul, framförallt för att jag har blivit väldigt bra hjälpt av det tidigare, men samtidigt är det ju lite omständligt att hålla på med det. Jag har ingen diagnos dock, min samtalskontakt gillar inte att arbeta med diagnoser, men, det är ändå så att vi jobbar enligt behandling för bipoläraa.
Anonym (Molly) skrev 2012-01-07 14:07:47 följande:
Det är verkligen inget vidare att känna som du gör
Jag var väldigt nere och kunde inte glädjas åt något, inte göra ett smack, allt var svart och ångestfyllt
Tänkte också att det var ju inte att "LEVA"!! Och faktiskt så ligger det ju något i det, det är ju inte så man leva sitt liv... Det varade så länge att jag tappade hoppet ordentligt att det någonsin skulle vända trots att det hade gjort det förr även om det då inte hade varit under så lång tid.
Men jag kände hela tiden att vården inte tappade hoppet om mig även om jag gjorde det allt mer själv... Jag ville verkligen inte mer. Men deras hopp hjälpte mig nog på något vis ändå även om jag då alltid tänkte att det är bara som säger... Inte fasen säger de att tyvärr "Yvonne" det är kört för dig, lär dig leva i ditt mörkerfyllda ångesthål...
... Men det har vänt sakta för mig.... Lite ytterliggare justeringar i medicineringen och mycket stöd att psykolog, läkare och sjukgymnast och min familj förstås (inte alla, vissa hade verkligen gett upp mig, även vänner) .
Jag frågade ofta vad det fanns mer att göra...? Har ju för tusan testat halva fass redan!!!??? Min läkare sa att det fanns massor kvar att testa (han är verkligen en underbar läkare, där har jag haft en jädra tur...). Man ville testa Litium men det är min sista utväg känner jag. Har klarat mig utan hittills.
Nu är det verkligen påväg upp igen trots att jag aldrig trodde det... Jag vet att risken finns hela tiden att jag faller igennågon gång med tanke på min långa historia med djupa depressioner men jag ska verklien försöka ta hand om mig... På något vis....
Hjälper kanske inte alls dig att JAG är påväh upp...
Men jag vill verkligen försöka inge lite hopp att det faktiskt kan gå trots att det varit svårt länge...
All värme till dig
Jag tycker att det är bra att du skriver positivt! Och jag vet ju allt det där, det är ju inte som att det är första gången det ser ut såhär direkt, men som jag skrev ovan, det är väldigt länge sen jag hade det såhär under så lång tid. Jag har fullt förtroende för min prattant, jag vet att hon "hör" mig men samtidigt ogillar jag när hon pratar om min läkare och att han gillar att fixa och trixa med medicinerna, ta bort, lägga till, halvera, dubbla hit och dit. Visst, det är klart det är bra att man testar för man vet ju aldrig hur det blir, men samtidigt är man ju ingen testdocka heller. Tja, herregud, jag antar att man får se...
Jag är inte särskilt anonym där, men å andra sidan är det inte så många utöver vänner och familj som läser den, så det gör mig inget. Ofta kan jag ju inte prata om hur jag mår så då är det bra att jag kan skriva ner tankar osv. och de runt omkring mig förstår kanske lite mer.. 