Vi med ångest/panikattacker och depressioner...

Maddisen - Aahh, just det. Det kommer jag ihåg att du skrev om förut ju.. 

Här är väl allt, tja, lagom deppigt - varken eller, ja, helt enkelt sådär. Jag hade tänkt mig ut i trädgården och börja vinterbona, men med tanke på regnet så blir det istället en omorganisation av garderoberna. Skoj. Men ack så behövligt. Så skulle jag vilja julpyssla också... Fast man SKA inte börja för tidigt.. (Å andra sidan - vem bestämmer det? Jag älskar ju julen, så det är väl bara bra att jag får njuta i sådär tre månader? :-P).

Musiclover - Det där är väl ganska "normala" grejer när man lider av en depression. Jag känner igen mig i väldigt mycket av det. Har depressions- och ångest diagnos (svår depression) sedan 2007 ungefär. Har du ökat dosen Fluoxetin? Alltså, har du diskuterat detta med en läkare - har du någon läkare och samtalskontakt någonstans? Ibland kan det ju funka med justeringen i medicinen för att det ska bli bättre. Sen kan det ju såklart också vara så att medicinen inte fungerar för dig, men det finns ju många andra sorters att testa i så fall. Det viktiga är ju att man ger det tid så att man verkligen märker om det gör någon skillnad (vilket det ju absolut verkar som om du har gjort). Försök att få en diskussion med en läkaren om inte annat, så kanske ni kan komma fram till något bra alternativ när det gäller medicineringen!

kass - Jag har sjukersättning, så jag är hemma på heltid. Min kontakt med FK har varit väldigt bra, jag har blivit väl bemött osv. Speciellt bra stöd fick jag nu vid årsskiftet när frågan var om jag skulle behöva gå ut i arbete eller få sjukersättning, så det var jättebra. Är läkaren som skrev ut medicinen din stadigvarande? Har du någon samtalskontakt? Jag tänker, om du kanske skulle vilja prata med någon och som kan hjälpa dig i kontakten med FK och när det gäller ev. sjukskrivning?

Sen ska jag också propagera lite för boendestöd, som ju jag har, vilket jag tycker är jättejättebra! Oavsett vad man gör tillsammans, om man pratar, går en promenad, åker och tränar eller vad som helst, så har man åtminstone någonting att gå upp för på morgonen, de dagar det är aktuellt. Naturligtvis kräver det att man kommer bra överens, men det brukar ju finnas fler än ett boendestöd, så fungerar det inte med den ena så finns det fler. Just när man är deprimerad så är det ju jättesvårt att lyfta sig, ta kontakt med olika ställen, komma iväg på möten osv. men har man någon som kan hjälpa, så är det jättebra. Jag tror det är bra också att det är någon som inte är nära anhörig, för då har man ett annat förhållningssätt till varandra, och det är ju också väldigt bra. Mitt boendestöd har hjälpt mig att få komma till sjukgymnast t.ex. och nu har vi åkt dit och tränat åtminstone en gång i veckan, tillsammans och för mig är det jätteviktigt att hon kommer och vi gör det, för jag hade aldrig kommit iväg annars!

Så till sist också jag själv - jag känner mig förvirrad. Jag vet inte riktigt någonting om allting, känns det som. Jag har hamnat i någon slags mellanläge på nåt sätt. I alla fall har jag idag varit ute på promenad i en timme (applåd) och det känns ju bra, även om jag inte orkade gå upp förrän efter lunch och hade ångest för det. Nu tycker jag ju, såklart, att jag borde göra femton nya saker, men fan, jag orkar inte riktigt. Jag är ju inte precis färdig med garderoben, så det borde jag verkligen fortsätta med, men, ja - tydligen inte. I morgon kommer vår hyresvärd och ska fixa med väggarna, det känns sådär kul, men vad fasen ska man göra - sist sov jag ju så att han inte kom in.. Det är så jobbigt att ha någon hemma som man inte är så bundis med. Vi får väl se, helt enkelt. Det blir som det blir och i morgon är det redan över vid den här tiden.  

Hallå tråden, jag ber om ursäkt redan nu för att inte orkar scrolla upp och ner för att komma ihåg vem som frågade vad.. 

Atarax har jag, vid behov mot ångest. Den tycker jag hjälper ibland, jag får ta upp till sex tabletter per dag (25 mg) och jag kan ta dem på en gång, men det är ju inte så snajdigt eftersom jag då inte kan ta några fler den dagen. I vilket fall, så tycker jag ändå de är bra och jag blir inte särskilt trött av dem. I kombination med Theralen som jag tar på kvällen för att sova, så blir det såklart så att jag blir trött, men också lugn och det är därför jag gör så - de gånger jag är stressad eller inte kan sova osv. Du kan ju testa i alla fall, och se, jag vet de som inte märkt något, de som blivit trötta och de som tycker att det fungerar jättebra, så jag tror det är svårt att säga sådär rakt av.

Jag såg att någon frågade om Cipralex (det har jag sett tidigare också men inte reagerat) som jag faktiskt har haft också.. För mig fungerade det inte alls. Jag märkte inga biverkningar. Det som är svårt är ju att man inte vet hur det hade varit utan dem. Men återigen, alla är ju olika och det beror ju helt på vad man har för problem också. 

Musiclover (titta, jag minns ett namn): Jag tror också att din distriktsläkare tar dig på allvar, men som sagt, det ÄR svårt att komma till psykiatriska mottagningar (vilket naturligtvis är synd, för det borde verkligen inte vara så, det är ju bra om man får kompetent hjälp, så slipper man kanske långa tider där man inte kommer någonstans). Om han har skickat en remiss så kan du ju ringa och höra hur långt den har kommit och om du kan få veta någonting om hur de tänker osv.

TS - Jag bor i gränsområdet mellan Småland och Östergötland, närmare bestämt utanför Tranås.

Idag är jag stressad. Jag kom igång bra med boendestödet och vi var ute på en promenad, sen var jag ute i trädgården och pysslade lite, det börjar ju bli dags att höststäda och jag tänkte det var bäst att passa på. Nu har jag råångest över att jag inte gjort mer, att jag inte gör mer, jag måste, måste, måste göra massor av mer saker. Jag vet att det är just då jag ska säga stopp, men det är sjukt vad jobbigt det är. Varför måste det vara antingen eller som gäller, det vore bra om det kunde vara lite lagom mittemellan.. Frustrerad, arg och ledsen är vad man blir!

Maia - Du vet jag ju är bipolär, så därför frågar jag dig - men givetvis får vem som helst svara - har du det såhär också? Alltså, när du är inne i en manisk period, är den så att du gör saker hela tiden eller kan det variera lite över tiden? Hur lång tid varar en manisk period och finns det något mellanting om man kan säga så? Jag fattar att det är svårt att svara på och du behöver absolut inte, men jag undrar bara.. Hoppas att du blir friskare i fysiken snart i alla fall! Bättre än inget...  

lojs - Det var min samtalskontakt på psyköppenvården som hjälpte mig. De finns i kommunen. Nu bor ja i en väldigt liten kommun, så det gick fort att få det hela, men det varierar ju säkerligen. Det gick till så att min samtalskontakt ringde den ansvariga på socialkontoret och sen kom hon hem till mig och vi pratade lite om hur jag mår, vad jag har behov av för sorts kontakt, vad jag vill ha hjälp med och hur mycket osv. Sen tog det några dagar så ringde hon och frågade om hon kunde komma med en tjej som arbetar som boendestöd. Allt gick på bara några veckor.. Om du har social fobi kan jag tänka mig att det skulle vara jättebra, men det är ju som du skriver också att det kanske inte är lätt att hitta rätt. Kanske, just på grund av din problematik att ni kan börja med lite tid i taget, typ som en inskolning. Sen, om det är en större kommun, så finns det ju flera boendestödjare och då kan man ju byta lite om det inte funkar.. 

Undrande - Är det mig du frågar - jag gissar det - eftersom det inte stod något namn, men det var ju under mitt inlägg     Jag lider alltså av svår depression och ångest sen har jag medicin mot "affektiva svängningar" som väl är någon snitsig term för att humöret går upp och ner. Tidigare har jag också behandlats för ätstörningar, som väl ligger "latent" eller vad man ska säga. Tankar finns där, och ibland även handlingar (kompensationstänket framförallt), men det är ändå ganska lite. Hur har du det, när det gäller medicin osv.? Jobbar du eller är du sjukskriven eller pluggar eller, ja, hur funkar den biten för dig? 

Maia - Alltså, när du beskriver det sådär så känner jag verkligen igen mig Idéer som måste göras, idéer som måste göra och om jag inte gör det kommer jag dö (okej, kanske inte riktigt så radikalt men du fattar), saker går inte tillräckligt fort, jag kan också bli sådär väldigt inne på en sak, t.ex. ubåtar och då vill jag bara läsa allt om ubåtar (det hela började en gång när vi var på en kryssning och såg en ubåt som låg i torrdocka) och jag är helt fokuserad på det. Impulsiv är jag absolut. Tidigare hade jag ju väldigt kraftiga svängningar över dagen, men nu med Lamotriginet så har det blivit mycket bättre.. 

Kramar till er alla! Ni är guld värda! 

Svart humor är också humor - även om man kanske måste vara lite svart i sinnet själv  

Maddisen - Usch - tror du att det finns någon möjlighet att låna pengar av någon? Jag menar alltså, om du mår så dåligt, så borde du ju försöka komma till någonstans där du får hjälp. Alltså, jag fattar ju att det inte är så lätt att be om pengar, det är det aldrig, men för din egen skull. Din sambo kanske?  Eller dina föräldrar, även om de bor långt bort så kan de ju föra över pengar via banken.. Hoppas att det blir bättre snart!

Maia - Jag kan inte låta bli att tycka du är lite rolig, "oj, förlåt, hoppas det är ok ändå" moahahahahaaa.. Det är verkligen en bra beskrivning på hur det känns. Idag har jag byggt upp femtiotusen planer ungefär, jag ska ju bara göra tre, det är min "terapi" så självklart blir jag jättestressad och nu har jag knappt gjort en sak. Slängt i en tvätt, sen ska jag diska och sen elda och så vill jag ut på en promenad och sen vill jag göra det och det och det och det. Jag sov så länge i morse, jag gissar att den här energin man får när man planerar gör att man blir så trött, var ungefär lika speedat i drömmarna också. Så tröttheten kan ju vara logisk..
Jag har lamotrigin och Venlafaxin (efexor) i kombination. Har du bara lamotrigin? (Alltså, jag vet ju att du skrivit om dina mediciner, men fasen, minnet är som en fiskmås's). Kul med shopping!

Nu ska jag skriva en liten blogg och sen ska jag diska!! 

Maddisen - Men har du ingen mat??? Hur ska du klara dig då?? Du måste ju äta!!! Vill du att jag ska skicka mina bullar till dig? Jag gör gärna det - bättre bullar än ingenting liksom (och de håller ju en transport tänker jag, ett korvpaket kan vara svårare..

Maia - Igår kom jag på värsta idéen när jag var ute på promenad och kände mig sjukt spänstig: Jag ska åka Vasaloppet! Eftersom jag är en jordnära människa, insåg jag ändå att jag kanske ska börja med Tjejvasan, skidåkning är liksom inte något jag sysslat med på sådär 20 år och min kondis ska vi ju inte ens prata om, så realistiskt sett kan vi snacka om tjejvasan år 2012 eller så, Vasaloppet tänkte jag ta året därefter.. Men fatta alltså - hur är man funtad? Varför kan man inte vara lagom? Det är ju helt galet. Mitt boendestöd skrattade åt mig när jag berättade om min plan, hon sa "du kanske ska börja med att ha en bra period en lång tid framöver, då kanske du kan börja tänka så, men just nu: FÖRSÖK att bara göra tre saker per dag OCH MINST en timmes vila". Jag vet att hon har rätt, men liksom, vila i en timme när man har en miljon idéer - t.o.m att skriva det här tar för lång tid.. Min blogg hittar du här: bloggenimittliv.blogspot.com (den finns på min presentation här också, men, ja, där är adressen).

hopplöst - Du är INTE i vägen!! Du har precis samma rätt till vård som alla andra! Försök att tänka så, du kanske kan börja med att bara tänka tanken och sen arbeta därifrån.. Man ska ju kanske inte börja bestiga Mount Everest utan ta Kebenekaise först - om du förstår liknelsen. Sen kan jag också hålla med om det Maia (?) skrev - bara gör det. Ibland kan det vara lättare att bara göra, utan att tänka innan, när man väl är igång så är det lättare att slutföra det. T.ex. bara lyft telefonen slå numret och säg det som faller dig in när de svarar. Jag hatar, verkligen hatar, att ringa såna där samtal, så jag brukar använda mig av den metoden och ofta fungerar det ganska bra. 

Här är det, som ni kanske märker, ungefär som när Tom i Tom och Jerry har dynamit i arslet - full fart. Jag har varit och tränat (duktigt) och sen ska jag på samtal och slutligen apoteket (bara det är ju tre saker - vad hände med att sy ett sofföverdrag, en klänning, fixa fler julkort, sticka en basker, klippa sönder kläder för att göra garner - lite annorlunda material - och dessutom slippa ångest över för små kläder, slipa och måla kökssoffan och, ja, ni fattar? Denna gnagande ångest över att man måste och borde göra alla saker och det ska göras nununununuNU. Som skrivet - vad hände med lagom?? 

kass - men inte behöver du tala om alla dina problem när du ska söka ett jobb? Eller har du ett sen innan kanske, som du ska tillbaka till? I övrigt så känner jag precis igen mig i det du beskriver ang. brödet. Jag har också apsvårt att ta beslut! Det behöver inte vara något speciellt egentligen, men du vet, vilken mat man ska ha när man är ute och käkar, fikar eller liknande. Om jag ska köpa godis, så kan jag stå i flera timmar (eller i alla fall i säkert minst 10 minuter) och får ångest av att behöva ta ett beslut osvosvosv. Det är så jädra drygt - hur svårt kan det vara liksom??

Maia - Vaddå, tror du inte på att jag kan åka Vasaloppet e l l e r??? :-P Återigen känner jag igen mig i det du beskriver.. Man önskar ju att det inte var så, samtidigt tycker jag det är jätteskönt att någon annan känner likadant (och framförallt, kan sätta ord på det) för då vet man att det bara är man själv som är helt galen (eller ja, typ).

Idag har jag bestämt mig för att inte göra någonting speciellt. Att försöka att bara göra det som faller mig in. Så jag käkade lunch och läste alla sidor som jag skulle läsa på nätet för att spara lite tid.. HERREGUD! Härnäst ska jag ta tag i garderoben, och så tänkte jag försöka ta ett beslut när det gäller valet också, jag tycker verkligen politik är jätteintressant, men det här valet är fasen svårare än någonsin, och ju  mer jag läser och ju mer insatt jag blir, ju svårare är det ju. (Apropå beslutsångest). Jag kommer få hyra ett sånt där bås över hela söndagen.  

kass - nej, jag förstår hur du menar. Har funderat många gånger på det där - vad ska man egentligen säga. X antal år bara borta.. Sen tror jag också att Stesolid är starkare än oxascand, tycker att jag blev mer "bedövad" av stesolid än av oxascand (fast jag tror bara jag har fått Stesolid en gång), medan oxascanden mer bara lugnar men i övrigt är jag som vanligt. Fast det är såklart olika från person till person..

Maia - Jag ser redan fram emot målgången, det är allt jag har att säga om den saken. Kanske kommer jag då bli inbjuden till ett rymdskepp!! Ofta känner jag mig som den deprimerade roboten i "Liftarens guide till galaxen" "Life. Don't talk to me about life". Det är äkta kärlek det.

Ikväll ska jag börja virka en mössa och lite kastanjer, spännande kombo, eller hur? JAG KANSKE KAN GÖRA EN HEL MÖSSA SOM JAG DEKORERAR MED KASTANJER!!!! Då kan vi alla i tråden ha varsin!! Till det ska jag sitta klistrad vid slutdebatten med alla partiledare.  

Förlåt min galenskap. I totally see your point... 

lojs, brutetben och olycklig1 - jag vill också krama om er, så här kommer massor av varma kramar! Ni är inte ensamma, vi finns alltid här i tråden! För varandra och för oss själva - kräks ut allt vad ni orkar här, få ut allting! 

Här är det idag en, ptja, ganska bra dag. Jag gick upp i tid, vi har varit på Skördemarknad och kollat lite, ikväll ska vi till min pappa och käka surströmming. Det ska väl bli sådär roligt, man hade ju kunnat göra annat (typ fortsätta med garderoben, ändra om och flytta saker till bättre ställen. Här kommer nu en tanke som jag har tänkt, lite till och från ett tag, jag är inte säker på att jag alltid vill bo där vi bor. Alltså, jag älskar huset och jag älskar trädgården osv. men vi är på landet, ingenting händer och jag har ingen möjlighet att ta mig härifrån på dagtid eftersom mannen har bilen och ja, två bilar är ju inte att tänka på direkt. Jag skulle vilja bo inne i staden - inte jordens häftigaste stad i och för sig, men ändå, det händer saker och man kan gå ut och möta andra människor och ja, ni fattar. Samtidigt så har vi ju flyttat ungefär en miljon gånger, så man borde ju vara nöjd, men njae.. Speciellt tänker jag på en lägenhet där vi bodde i staden förut, den är så fin och jag trivdes så bra där. Ibland känns det också som att det kunde vara jävligt gött att inte behöva bekymra sig för om det finns varmvatten nog för att både diska och ta en dusch... Usch. Jag hatar mig själv.
 

Maddisen - Du får förlåta mig och jag förstår att du älskar din sambo, men jag tycker inte att han verkar vara den skarpaste kniven i lådan, det känns som om han (ibland i alla fall) arbetar mot dig, snarare än med dig. Det är för faro klart att du inte mår bra om du vill ta livet av dig - säger du det till henne? Och i så fall - vad säger hon då?? En tidigare samtalskontakt jag hade sa (efter att jag legat inne en hel sommar efter ett s-försök) att hon inte fattat att jag menat så allvarligt när jag berättade om att jag försökt överdosera (gången innan detta försök, då hände i stort sett ingenting), för henne. Nehej. Förtroende för henne? INTE direkt. Hursomhelst, nog om mig, jag tycker du ska ta upp det igen, säg det du skriver här, eller kopiera och ta med dig det du skriver här - hon måste ju förstå!!!

Idag har jag varit och röstat! (Ni har väl inte glömt att rösta?!?!?!). Nu känner jag mig helt slut, jag har haft värsta ångesten inför detta val. Jag höll (alltså, jag skämtar inte, det är helt knäppt, jag inser det, men lik förbannat är det sant) bryta ihop totalt, för att jag inte visste vad jag skulle rösta på. Nu är jag helt slut och vill bara gråta hela tiden. Jag har ju varit på topp i nästan två veckor, och så helt plötsligt så sjunker alltihop för att jag ska rösta? VARFÖR i H-VETE är det så jobbigt och svårt och hemskt att man gör helt normala saker? Det är ju något fel på mig! (Jo, jag vet - jag har ju piller så det är klart att något är fel). Nu vill jag mest bara dö. (Jag skulle gissa att mycket handlar om prestation och min ångest inför att göra fel och att om jag gör det så kommer alla att hata mig för att jag är så dum i huvudet. Ingen kommer vilja vara min vän och ja, ni förstår ju själva vart det är på väg). Det är ju liksom inte så att hela valet står och faller på en röst (min), och jag fattar det och jag förstår och inser vikten av att rösta på det man själv tror på - men ändå. Det är ju helt ologiskt? Jag är ju dum i huvudet!

För övrigt vill jag fortfarande flytta. Muähh. Det är fan bättre att försvinna ju.