Vi med ångest/panikattacker och depressioner...

Ah - jag var "en jag" i den tidigare tråden, men nu tänkte jag att jag skulle vara lite våghalsig och öppen. Har ju varit till och från i tråden...

Maddisen - Det är bra att du har något att fokusera på längre fram i tiden om än bara en vecka. Då blir det inte riktigt lika oöverkomligt.. Jag och min man planerar en längre resa nästa sommar och det får vara min motivation till att fortsätta leva det kommande året, på något sätt..

Apropå vikt osv. Är det någon här som käkar Lamotrigin och ökat i vikt? För det har jag, och det känns verkligen inte bra.. Samtidigt orkar jag inte engagera mig i träning heller (och det är en kostnad som faktiskt inte är helt okännbar när man inte har så mycket pengar). Dock har jag fått boendestöd nu under våren, så där har jag någon som kan stötta och pusha lite grann. Jag kommer också, eventuellt, få komma till ett litet gym hos en sjukgymnast och träna pga nack- och axelsmärtor. Hursomhelst - hur är det med viktnedgång när man käkar just Lamotriginet (el. motsvarande)? Blir det svårare då?

Ta hand om er allihopa! 

Att ha ett djur är ju jättebra tycker jag! Vi har två katter och de tycker ju om en även när man mår som sämst och tycker att man är sämst i världen.. Jag läste en artikel om hur betydelsefullt ett djur kan vara i DN idag (fast artikeln var nog ifrån söndags) kolla på nätet och under rubriken "Insidan". 

Maddisen - tycker som många andra att du ska diskutera en inläggning på torsdag. Om din sambo inte pallar det så är det (faktiskt) inte ditt problem, det är hans! Och om han inte klarar av att du mår dåligt så har du kanske det bättre utan honom. Jag fattar ju såklart att det här är mycket lättare i teorin än in praktiken, men jag har för mig att du skrivit liknande saker tidigare? Men faktum är ju ändå att du är värd precis lika mycket oavsett om du mår dåligt eller ej, du är DU alltid även om du mår dåligt och förhoppningsvis är det ju inte så att du för all framtid ska må som du gör nu. Att din sambo mår dåligt kan jag också förstå, det måste ju vara fruktansvärt att veta att ens sambo mår så dåligt att hon har suicidtankar. Kan inte han få någon typ av stödsamtal? Min man fick det, jag tror det var sådär fem gånger och han upplevde att det var väldigt bra. Har man en relation så blir ju alltid den andra parten  lidande, oavsett vilken sjukdom det handlar om. Det betyder inte att det är enkelt, men det är så det är. Jag tror på dig, du är en väldigt viktig människa, du är väldigt viktig för många i den här tråden och många människor utanför tråden också även om det inte känns så.. 

Safira - Jag brukar tänka lite som du, att man åtminstone har fått livserfarenhet.. I och för sig mer än det kanske behövs, men ändå. Jag har varit sjukskriven sen 2007 och nu har jag sjukersättning. Jag har försökt plugga och försökt jobba men ingenting har fungerat. Man vill ju så gärna, så gärna ha det som "alla andra", volvo, villa och vovve liksom, men det har man inte och de självdestruktiva tankarna blir än mer påtagliga tycker jag. Värdelös och meningslös och gör ingen nytta och är bara till last för alla andra osv.  Hade det varit en vän, eller för den delen alla ni här i tråden, så hade jag inte tyckt att någon var värdelös och dålig, men när det gäller en själv.. 

Ta hand om er allihopa! 

Maddisen - vad bra att du i alla fall klarar av att vänta tills imorgon. Fast den där tanten som du talade med verkar ju inte ha h-ästarna i stallet direkt.. Ibland undrar man verkligen vad det är för människor som jobbar på sådan ställen. Jag var och fick underhållsECT ett tag i höstas och under vintern och ett par gånger mådde jag verkligen verkligen dåligt. Ena gången hade jag blivit inlagd om jag själv velat, men jag ville vara hemma såklart så då fick jag det, mot ett löfte om att komma in så fort jag kunde om jag kände att det blev ännu värre. Den andra gången sa en av sköterskorna att hon skulle hämta den andra sköterskan som var ansvarig för ECTn och han sa ungefär att "ja, det är ju inte bra att du mår så dåligt. Så ska det ju inte vara" och sen var det ungefär det.. Då känner man sig verkligen viktig.. Knäppt. En annan läkare som jag träffade en gång efter ett riktigt panikångestanfall gånger en miljon sa "ja, vad vill du vi ska hjälpa dig med?" varpå jag svarade/nästan skrek "hjälpa mig att klara av livet, att överleva, så att jag inte skadar mig själv!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!" Då sa han någonting i stil med (jag minns inte riktigt exakt för allt var ganska luddigt) "ja, men panikångest är inte farligt. Du får prata med din vanliga läkare och berätta om hur dåligt du faktiskt mår, så att han förstår det" (Ja, jag vet att panikångest inte är farligt, men när man är så dålig och liksom står på en kant och stjälper över så är det inte precis det man behöver). Min man var skitförbannad och frågade om läkaren tog på sitt ansvar att släppa hem mig.. Gissa vad han sa? "Men det är inte mitt ansvar. Hon gör det hon gör och det kan inte jag göra någonting åt". Han var så jädra nonchalant! Uäh. Får rysningar bara av att tänka på honom...

Hursom helst Maddisen - Du ger så många så bra svar och hjälper mycket för du bryr dig. Jag önskar att du kunde vara lika snäll och varm mot dig själv som du är mot oss!

Ang. sömnproblem så är jag också en av er som har svårt att sova. Eller. Jag har egenltigen inte svårt att sova eller somna in, men jag drömmer massor och på senare tid har jag börjat slå och sparka i sömnen (stackars min make säger jag bara) och det har jag aldrig gjort (vad jag märkt) förut och nu märker jag av det mer. Sen har jag svårt att veta vad som är dröm och vad som har hänt, det tycker jag är jätteläskigt för då blir jag ännu mer förvirrad än vad jag redan är. Jag trodde att det var ECT-behandlingen som gjort att mitt närminne blivit sämre, men tydligen så (säger min läkare) att det också kan vara min medicin som gör det. Jag äter Venaflaxin (efexor), Lamotrigin, Theralen för natten och Atarax och Oxsascand vid behov mot ångest. Theralen tycker jag har varit jättebra att sova på, men nu vet jag ingenting - det känns ju som om huvudet aldrig får vila!

I övrigt så har jag just nu en ganska bra period. Jag tror att det beror på att jag är förkyld. En fysisk sjukdom är lättare att hantera  och just innan det så var jag på väg ner. Men, det är liksom lättare att låta sig vila i det som är, när man är förkyld (eller någon annan sjukdom) upplever jag det som - då är man ju faktiskt sjuk. Även om man ju är det annars också men det är ju inte alls lika lätt att acceptera. Ett tag trodde jag faktiskt att jag accepterat det, men jag inser att jag verkligen inte har gjort det..

Imorgon ska jag på konsert med maken - min Gud Lars Winnerbäck med följe - kanske fler här som ska på den konserten (inte just imorgon iofs) och jag hoppas det blir bra och att min förkylda skapelse orkar sitta upprätt åtminstone..  

Sömnproblem -  Jag hade Propavan innan jag fick Theralen. Ett tag hade jag båda, men sen fick jag en ny (bättre) läkare som undrade varför jag hade båda, när de liksom var samma sak egentligen. Tårta på tårta liksom. Hursomhelst hade jag jätteproblem med myrkrypningar när jag tog Propavan och nu, med Theralenet så har jag inte det. Men samtidigt är det ju så olika för olika människor, men testa dig fram. Det är ju inte heller beroendeframkallande. 

Angående ECT så måste jag säga att det har hjälpt mig väldigt mycket ändå. Jag har verkligen blivit bättre av det. Det är ju oftast närminnet som kan bli lidande men det är också ett övergående problem, det försvinner efter ett tag. Min läkare anser ju att det är mina mediciner som gör att jag blivit lite mer glömsk, inte ECTn. (Kanske åldern också - jag har ju ändå blivit 31 i år :-P). Ett problem med ECT är ju dock att det har en ganska kortvarig effekt - å andra sidan så kan man ju ha möjlighet att arbeta med sig själv under den tiden man mår bra så att det i längden faktiskt gör att man mår bättre och orkar mer, om ni förstår hur jag menar. 

Maddisen - Vad bra ändå att du ska träffa henne två gånger per vecka, det måste ju kännas som en stor trygghet ändå. Då har man någonting att hänga upp tiden på, litegrann.

Vad "roligt" att så många nya hittar hit - även om man såklart skulle önska att det inte var så - men det är ju alltid bra med människor som förstår vad man menar och pratar om, som inte bara säger "jaha, vad jobbigt det låter". Inte för att det är mindre värt, men det är jobbigt att förklara liksom... 

Jag hade tänkt att jag skulle läsa igen i tråden eftersom det är ett tag sen jag var inne, men idag har jag en riktigt dålig dag. 

Det är som om jag är på väg in i en jättebetongvägg och jag har ju sjukersättning så det är inte som om att jag har någonting att vara utmattad för. Visst skulle man kunna tänka att det liksom inte behövs eftersom jag just har sjukersättning vilket ju betyder att det är fel på mig, men det känns ändå inte bra precis. Man vill ju vara stark. Jag vill bara lägga mig ner och dö.

Till helgen ska vi på bröllop. Det känns hemskt - inte att det är bröllop såklart, för det är ju roligt, men att jag känner mig så dålig. Har dock lovat mig själv att jag ska gå på vigseln, så får vi se hur det känns sen hur det känns. Pressen minskar ju åtminstone lite på det sättet, och vännen som ska gifta sig vet hur det är, så jag vet att hon inte kommer att döma mig om jag inte skulle palla.. Men man känner ju sig som en dålig människa ändå.  

Först ska jag säga: Ni är ALLA så gulliga här i tråden - mot alla som kommer in och ja, väldigt väldigt snälla! Det blir man tacksam för, tycker jag. Ingen dömer någon utan alla accepterar alla och ger alltid bra tips och råd. Fantastiskt att det finns så många bra människor Synd bara att vi (nästan alla) inte ger oss själva den omtanken och värmen som vi ger de andra här i tråden. 

Maia - det där om att tankarna rusar runt i huvudet utan att man får grepp om dom känner jag verkligen igen! Jag tycker det är så hela tiden, alltid alltid massor av tankar på både det ena och det andra. Jag kan liksom inte läsa en bok utan att tänka på tusen saker samtidigt och jag FÖRSÖKER verkligen att koncentrera mig.. Jag har vissa bipolära drag, har jag fått höra, så det kanske ligger i det facket också..

Det är fortfarande inte alls bra här. Jag är så trött. Men man kan ju förstå att det kan bli så om hjärnan aldrig vilar. Inför bröllopet är det ju bara hemskt - jag är så glad över att de ska gifta sig, och samtidigt börjar jag gråta bara för att jag känner som jag gör. Men  jag vägrar ge mig, jag ska åka dit och se vigseln, det ska jag. Det kan ju hända att det är en jättebra dag i morgon, det vet jag ju inte.. 

Hej tråden!

Nu har jag varit borta härifrån en vecka ungefär, så jag har inte hängt med alls.. Vi är hos svärisarna nu. Det är skönt att slippa tänka på att hålla rent, tvätta och städa och laga mat, men ibland tröttnar man ju såklart på deras evinnerliga tjafsande " nej, du sa att det var till vänster" "nej, det gjorde jag inte jag sa blablabla" "nej, det gjorde du inte alls" osvosvosvosv. Det är inte så att de är sura eller sådär och grälar, det är bara gnabbande men ibland kan jag känna att de ändå borde vara lite positivare. (Look who's talking!).

Jag vet inte om ni kommer ihåg, men jag skulle på ett bröllop som jag hade råångest över - jag gick dock! På vigseln - underbart vackert, och klänningen var fantastisk! Efter det bröt jag totalt ihop och kunde inte sluta gråta, men i alla fall, jag var där!

De senaste dagarna har dock varit riktigt, riktigt jobbiga och jag har knaprat piller i ett, atarax och oxascand. Dessutom starka självskadetankar (och genomförande) och självmordstankar. Jag vill helst inte bli lämnad själv, för då vet jag att det kommer skita sig på ett eller annat sätt - oavsett om jag tar mediciner eller ej.. Ska till prattanten på tisdag dock, så då får jag se vad hon säger om det hela.

anonym natten - jag förstår precis vad du menar med att vara rädd att de ska ta kontrollen! Så känner jag också många gånger. Om jag berättar det här - vad händer då, vad kommer de säga att jag ska göra istället och vad händer om jag inte gör det, jag vill ju göra såhär och såhär för det är bäst men det kommer de inte tycka osvosvosv. Det kanske inte är precis som du tänker såklart, men just det där att förlora kontrollen har jag väldigt svårt för. Jag avskyr att andra (för det är ju framför allt när andra gör saker som man inte kan kontrollera det) ska göra saker som jag inte kan vara med på t.ex. när maken åker iväg. Jag vill helst vara med och se så att han inte krockar eller någonting annat. Han måste alltid höra av sig för att jag ska behålla lugnet, annars får jag panik på en gång. Oftast tänker jag också att "det är bäst jag gör allting själv för då blir det precis rätt" - och om det inte blir det så är det mitt fel och ingen annans. Fast å andra sidan, när jag inte gör någonting och det ändå skiter sig så är det också mitt fel.... 

Förlåt, nu blev det sådär långt igen, men ni får stå ut.  

natten - jag känner precis igen mig i det du skriver. Det kunde vara jag som skrivit! Ibland tänker jag att det kanske hade varit bra att vara inlagd ett tag, speciellt som jag har svårt att bli lämnad själv utan att försöka göra mig själv illa, men sen tänker jag att det finns många som mår mycket sämre än vad jag gör och som bättre behöver den platsen. Jag har ju en samtalskontakt och jag ska till henne på tisdag, så då får vi väl se vad som vi ska hitta på. Att det behöver hittas på någonting är ju uppenbart, känner jag, men vad är frågan. Min läkare är såklart på semester också, så det kanske blir någon av de inhoppande läkarna ska besluta det ena eller andra.

Det är ju jobbigt att berätta om hur man verkligen, verkligen mår, men ibland kan det också vara bra - de kan få lite förståelse för varför man beter sig på ett eller annat sätt. När det gäller anhöriga som t.ex. partnern är det verkligen skitjobbigt - jag vet ju att min man inte vill att jag ska må dåligt och skada mig själv, men jag orkar inte med det här "gulligull, kram, hur mår du osvosvosv" för det känns som om jag säger samma sak varje gång och han kan ändå inte göra någonting.

Maia - du är verkligen en toppentjej! Alltid kommer du med något klokt ord! Jag ska verkligen försöka berätta hur det varit den senaste veckan/orna för samtalskontakten... Vi har en bra kontakt överlag, så jag vet ju att det är en bra människa som känner mig väl osv. och det är bra.

Det där med kontrollen kan ju till viss del vara bra, men i de här storlekarna är det ju snarare ett hinder för livet. Jag försöker verkligen att släppa lite på det (man kan ju inte släppa allt utan jag tänker att man släpper lite i taget), men alltså - fasen - det är fruktansvärt och jag mår verkligen fysiskt dåligt av det. Katastroftänk har jag nog haft hela mitt liv, jag var alltid rädd för att vårt hus skulle börja brinna, att någon av mina föräldrar skulle döda min lillasyster (hur kom jag ens på tanken??) och mamma har berättat att jag var livrädd för att hon eller pappa skulle spola ner sig i toaletten.. Är det någonting medfött undrar jag ju... 

Maia - du ska absolut inte bli generad! Sug åt dig som en svamp!!

Jag har funderat lite över det där med tvångstankar också - jag har inte sådär, direkt som du beskriver det. Jag vill dock t.ex. alltid ha bestick i samma serie - om min man lägger fram och inte har tänkt på det tycker jag det är jobbigt, men precis som du så tänker jag på att inte bry mig för att utmana mig själv för att inte fastna. Ofta tror jag det handlar om saker som min man "bara gör" utan att tänka så mycket som jag själv lägger extra vikt vid, fastän jag vet att det egentligen inte har någon betydelse.

Ska träffa prattanten i morgon, det ska bli bra. Idag är det dock lite bättre (bortsett ifrån att jag inte kunnat sova inatt utan varit uppvarvad som fasen, började läsa typ fem böcker, men kunde inte koncentrera mig på någon, sen blev jag hungrig och var tvungen att gå ner och äta, så då glodde jag på tv en stund och åt lite mat, sen tog jag extra theralen och atarax och till slut, när klockan var halv fyra-fyra så somnade jag). Problemet är ju dock att det går upp och ner, med mer betoning på ner så jag vill gärna att det ska lyfta lite, annars står jag inte ut.

I övrigt har jag idag fått träning på recept! Jag har varit hos sjukgymnast för att jag har ont i en axel och ner mellan skulderbladen och eftersom det är lite svårt att göra övningarna hemma, så fick jag idag ett program som jag ska genomföra på gymmet där. Väldigt bra. Det var roligt också, faktiskt, över förväntan. Jag har tränat förr en hel del, men det sista året (och ett halvt) har jag inte gjort det alls, så det kändes kul. Till en början ska jag göra det tillsammans med mitt boendestöd två gånger i veckan och sen får vi väl se hur det blir. Förhoppningsvis gör det att jag kommer igång lite mer i alla fall.

Maddisen - Jag förstår inte varför du inte får bli inlagd om du mår så dåligt? Alltså, jag vet ju att det är mycket på det flesta psykavdelningar med överbeläggningar osv. men jag tycker ändå att man ju såklart måste få den vård man behöver! Kan du prata med sjuksköterskan när du hämtar dina mediciner? Sen tycker jag att det var jättebra att du var på festen i hela tre timmar - det är väldigt lång tid faktiskt! Och att du bara var där är ju ett jättebra steg! Tänk inte så mycket på vad som borde ha varit utan på vad som faktiskt var! (Jag vet, det är lättare sagt än gjort, men försök i alla fall!)

 

Jag håller med dig CharlieJ, det är jättejobbigt att inte ha någon fysisk orsak till att man inte jobbar. Jag tycker det framförallt är jobbigt när andra, som man kanske gick i skolan med och möter på gatan, undrar vad man gör för någonting - då känner jag mig verkligen, verkligen misslyckad. Man vill ju inte bli för privat heller, så det blir liksom bara jobbigt. 

another one - Tror du att det skulle kunna finnas någon möjlighet att få någon typ av deltidssjukskrivning kanske? Det är ju bra att stoppa i tid, tänker jag. Samtidigt som det är skönt att bara vara hemma och slippa allt runtomkring, så kanske det också kan vara bra att ha kvar ena foten ute ibland den andra delen av livet - förstår du hur jag menar? Det är ju självklart att du inte, om du mår så dåligt, ska behöva jobba delvis, men som det är nu kanske det skulle kunna gå att bara dra ner lite på takten ett tag. Det kanske också blir lättare att ta sig ur allt när man fortfarande har någonting kvar.. Alltså. Jag märker att det blir svamligt det här, men jag hoppas att du förstår vad jag menar.. Det absolut viktigaste är dock att du lyssnar till dig själv - DU är det viktiga i ditt liv för att ditt liv ska fungera!