Vi med ångest/panikattacker och depressioner...

Tack så mycket.

Läkaren skulle ringa mig igår efter kl.10 efter att han hade pratat med FK men han har fortfarande inte ringt upp :/

Mina hundar är båda av rasen Prazsky krysarik den ena är 3 och den andra 2 år gamla. De är så söta små tokrar som får mig att le varje dag med sina påhitt.
Vad jobbigt att vara allergisk, min man är allergisk mot katt men om han inte hade varit det skulle vi säkert haft iaf. en sån också. Jag är även en djurmänniska och skulle inte klara mig utan mina djur. Har alltid haft djur och jag red i 7 års tid men nu har ju även det varit omöjligt.
Men det är en av sakerna som jag saknar såå otroligt mycket och som är ett av mina mål: att kunna ta mig till ett stall och rida igen. Det är så terapeutiskt på något sätt, när jag rider så glömmer jag bort allt annat för en stund och lever i den lilla bubblan och det är så rogivande.
Så förhoppningsvist kommer jag att kunna göra det någon gång i mitt liv igen.

Hej hej! Och tack så mkt!
Jag har gått på terapi innan och jag tycker inte att det har hjälpt någonting, endast nästan blivit värre... Så jag sitter i en liten trång sits känns det som :S

Ego-inlägg.
Har ångest och vill gråta. Är ju själv med sonen så jag måste ju hålla det inne. Får ta ett par stesolid och hoppas det funkar. Det får bli väldigt enkel middag till lillen sen, kanske tom burkmat. Till lunch fick han blodpudding, korv och lingonsylt. Orkar verkligen inte med. Å andra sidan så ska jag baka.. Är orolig redan för kvällen att jag inte har nåt att trycka i mig. Orkar egentligen inte men det känns som en panik grej. Helt sjukt vad jag prioriterar..

Resten av dagen blir det lugnt och hoppas lillen nöjer sig med barnfilmer och att roa sig själv lite.

Helt enkelt deppig. Jag som satt och skröt på psyk imorse att jag känner mig så balanserad nu mest hela tiden. Hade tom alla stesolid med mig till henne, som jag fick i måndags så jag behövde inte få nya. 

Har ni också svårt med att komma igång med saker? Jag har alltid haft problem med att anpassa mig och måste göra saker när jag känner mig "redo" annars blir det kaos i huvudet. Känns liksom som att kroppen och hjärnan låser sig och jag kan inte göra något. Har tydligen varit så hela livet, att jag måste göra saker på mina villkor helt annars blir jag arg och aggressiv och förstör hela dagen. Är perfektionist ut i fingerspetsarna vilket är jobbigt för mig och andra. När jag var liten vägrade jag gå till skolan om inte mina flätor var perfekta eller jag var nöjd med mina kläder. Någon som känner igen?

Hej..skönt att det finns fler hur illa det än låter, men det känns bra att veta att man ändå inte är ensam.
Jag har ingen diagnos, borde kanske gå till en läkare men jag kommer aldirg iväg, men jag märker att för varje gång jag får en ångest attack så blir det värre.
Idag fick jag en jätteattack inför både sambo och mina två små barn, han åkte iväg med dem, för allas skull..lillkillen på snart fem blev rädd. Känner mig så hemsk!
Nu börjar det lugna sig, har arbetat här hemma konstant sen dem åkte och snart kommer min syster hit.

Skulle behöva ha något lugnande när det inträffar, men man känner sig så dömd. Sambon ringde sin mormor för att kolla om dem kunde komma dit, då kläcker hon ur sig att han bara fastnar för tjejer med psykiska problem och borde skaffa någon normal. Tycker alltid att vi stått varann nära men kul att få höra sånt.
När jag har mina bra perioder så får jag så dåligt samvete, det är min stackars sambo som får ut för min ångest..han tar inte åt sig säger han men hur mycket kan en människa ta.
Dagens attack var den första på en hel månad, nu har jag mycket omkring mig vilket utlöser attackerna men ibland kommer dem av bara småsaker, som att vi ska ha gäster eller att jag skulle behöva städa..skitsaker..

Skönt att få skriva av sig, borde kanske få arslet ur vagnen och ta mig till en läkare men jag är så rädd att bli "stämplad". Nej usch..nu är det sommar och allt ska ju vara bra..

Sömnproblem -  Jag hade Propavan innan jag fick Theralen. Ett tag hade jag båda, men sen fick jag en ny (bättre) läkare som undrade varför jag hade båda, när de liksom var samma sak egentligen. Tårta på tårta liksom. Hursomhelst hade jag jätteproblem med myrkrypningar när jag tog Propavan och nu, med Theralenet så har jag inte det. Men samtidigt är det ju så olika för olika människor, men testa dig fram. Det är ju inte heller beroendeframkallande. 

Angående ECT så måste jag säga att det har hjälpt mig väldigt mycket ändå. Jag har verkligen blivit bättre av det. Det är ju oftast närminnet som kan bli lidande men det är också ett övergående problem, det försvinner efter ett tag. Min läkare anser ju att det är mina mediciner som gör att jag blivit lite mer glömsk, inte ECTn. (Kanske åldern också - jag har ju ändå blivit 31 i år :-P). Ett problem med ECT är ju dock att det har en ganska kortvarig effekt - å andra sidan så kan man ju ha möjlighet att arbeta med sig själv under den tiden man mår bra så att det i längden faktiskt gör att man mår bättre och orkar mer, om ni förstår hur jag menar. 

Maddisen - Vad bra ändå att du ska träffa henne två gånger per vecka, det måste ju kännas som en stor trygghet ändå. Då har man någonting att hänga upp tiden på, litegrann.

Vad "roligt" att så många nya hittar hit - även om man såklart skulle önska att det inte var så - men det är ju alltid bra med människor som förstår vad man menar och pratar om, som inte bara säger "jaha, vad jobbigt det låter". Inte för att det är mindre värt, men det är jobbigt att förklara liksom... 

Hatar mitt liv idag. Vill verkligen ha en egen liten familj och någon att bry mig om som bryr sig om mig. Mådde så mycket bättre när jag var tillsammans med mitt ex. När jag blev gravid med vårat barn oplanerat blev jag så glad. Men han ville inte ha barnet så det blev en abort. Ett halvår senare gjorde han slut. Tänker ofta på "bebisen" och hur det hade varit om jag hade haft ett barn idag. Hatar att vara singel.

skönt att hitta fler som inte mår bra. Vi har säkert mycket att lära oss av varandra.
Har precis börjat blogga om mina känslor,kika in om ni har lust.
blogg.mama.nu/mamablues/

psykhuset tar mig inte på allvar. måste hitta något annat. hur gör man det? jag bor i stockholm.