Bara lite nyfiken

Hej,

Jag var helt säker på att vi skulle kremera Wille och lägga honom i minneslund. Jag har i hela mitt liv hört min mammas åsikt, hon är ensam kvar i stan och har fått sköta både sina föräldrars grav och morföräldrarnas grav och tycker inte att vi/ jag ska behöva gå igenom detta så hon vill ligga i minneslund för att bespara mig skuldkkänslor och arbete.

Men min man hade en annan åsikt. Han sa det att det är ju vårt barn det handlar om. Han ville ha en plats att gå till. Och han ville inte gå igenom proceduren flera gånger så han ville jordfärsta honom, han ville att allt skulle vara färdigt när vi gick därifrån. Eftersom det var så viktigt för honom så fick han bestämma det. Vi hade även en öppen begravning. Wille var 2.5 år så han hade varit delaktig i många människors liv och jag ville att alla skulle få välja själva om de ville komma eller inte. Jag ville inte ta bort  möjligheten för någon.
Men till minnestunden så hade vi gjort mycket själva.. Bakat kakor och köpt in dricka och dyligt. Vi köpte smörgåstårtor av min favorit catering firma och så var vi i samlingslokalen i kyrkan i kvarteret. Vi hade säkert gått dit på öppnaförskolan så då blev det naturligt att vara där. 

Jag hade velat att Wille låg med mina morföräldrar, jag älskade min mormor och ville att Wille skulle ligga hos henne, men Chrille ville inte det. Han ville att Wille skulle ligga med de andra barnen (så han hade någon att leka med). Och nu i efterhand är jag jätte nöjd. Både med jordfästning, att han fick egen grav och att han ligger i barnlunden... Jag fick välja andra saker som var viktiga för mig, blomster arrangemanget och texter mm.

Alla sa hela tiden att vi skulle göra som vi ville med begravningen.. Men det är bland det svåraste jag gjort.. Hur ska man veta vad man vill när man inte vet vad man har att välja på??? Det jag ångrar djupt nu är att begravningsbyrån klädde honom och skjutsade honom till kapellet. Wille älskade Chrilles amerikanare, han hade fått ett bra slut  om vi hade kört honom själva. Men vi viste inte att man fick göra det.

Det känns som det blev lite virrigt... Men hoppas du förstår. Kram Anna