Fick avbryta min graviditet i v19!

Den 16:e Juli fick vi beskedet om att vår lilla bebis var sjuk och vi skulle vara tvugna att avbryta graviditeten. Då var jag i v.19, men fostret var bara i v.15. Vår lilla ängel hade en missbildning i hjärnan som inte hade slutits tätt och hängde utanför. Allt annat var helt perfekt med vår ängel.
Den 17:e åkte jag in igen till sjukhuset för att ta en tablett för att inleda det som väntades komma på tisdag. Allting var så overkligt, jag kännde dig sparka och hålla på där inne och nu snart så finns du inte mer. Fick sömntabletter att sova på men inte ens dom gav mig ro. Hur skulle man förbereda sig för en förlossning på 4dagar och sen veta att jag inte kommer få med dig hem.
Dagarna kändes så långa, ångesten kom krypandes och inte ens någon ro hade jag i kroppen för att orka ta hand om min 16månaders son här hemma.

Ditt liv blev inte längre än tills på måndagen då gick mitt vatten och blodet rann. Nu var det dags att inte få ha dig hos mig mer! In på sjukhuset, smärtan kom men inte mer än att jag klarade mig på lustgas. Jag kände inte dina sparkar mer, du hade antaligen gått bort när vattnet gått. Hade du haft ont? Efter 5h kom du ut kl.16.55, du låg där så rofylld. Där låg du mitt barn så underbart vacker, med dina tio tår o tio fingrar. Men du var inte levande. Det var dags att ta farväl, hur skulle jag kunna ta farväl av min ängel och åka hem och lämna dig där? Hur var detta möjligt? Varför just vi?

Vi bäddade in dig i täcket och la ner dig i asken. Tårarna bara sprutade, ditt liv blev så oerhört kort, du fick aldrig se världen. Men min lilla ängel vi ses snart igen och till dess finns du alltid i våra hjärtan.

Idag klarar jag mig knappt upp ur sängen, jag orkar inte. Sömnlös om nätterna och paniken ligger omkring mig. Jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare. Jag vet inte hur jag ska hjälpa min sambo när jag inte själv vet hur jag ska klara mig själv. Jag vill inte, jag klarar det inte. Tittar på min son och jag orkar inte, jag orkar inte vara mamma just nu eller sambo. Jag vill bara vara och sörja ifred. Kanske jag är självisk men jag klarar inte detta nu.

Är det någon mer där ute som går igenom samma sak som mig just nu?

Tack så mycket för er omtanke! Det kommer nog en dag då jag orkar med min familj men just nu vill jag bara vara. Vi pratar med en kurator varje vecka för att kunna förebygga detta i tid. Har även fått ut lugnande och starkar sömntabletter som jag ska kunna ta under dagen. Visst försvinner tankarna under stunden då dom verkar men sen kommer känslorna igen. Känner att jag just nu inte orkar ta mig igenom sörjandet utan bara vara helt tom.

Tappade så mycket blod under förlossningen så kroppen har tagit hand om det först och det är nu känslorna kommer. Känner mig bara så ensam.

VirrigaVerna: Tror det var samma sjukdom som våran lilla hade. Men vi har inte fått något namn på det som hade skett den. Men har varit inne och läst om det och det stämmer in på våran ängel. Hur har ni mått nu i efterhand? Har ni fått planera inför begravning osv?

Fick avbryta min graviditet i v19!

INNEHÅLL