Han har redan barn och vill inte ha fler
Hej på er,
När jag skrev det här inlägget för över 2 år sedan var jag verkligen otroligt ledsen. Än idag kan jag tänka på hur starkt intryck den här relationen gjorde på mig. I efterhand har jag insett att vi levde som i en låtsasvärld under vår korta tid tillsammans. En sommarromans som inte hade styrka att bli något mer.
Bara några veckor efter att det tagit slut träffade jag min nuvarande sambo. Vi hade dejtat några månader tidigare och fann varandra igen. Han är mitt livs stora kärlek tveklöst min absolut bästa vän. Mellan oss har kärleken växt fram, den slog inte ner som en blixt från klar himmel utan kom mer vartefter. Sansat, men inte tråkigt. Och dessutom allt bättre med tiden.
Jag är en trygg kvinna idag. Min sambo är likaså en trygg människa. Tillsammans går vi nu igenom en fertilitetsutredning. Och ja, jag är ledsen och känner hopplöshet ibland men samtidigt är vi så starka tillsammans.
Hade jag fortsatt leva med den äldre killen hade relationen tagit slut senast här, om den ens överlevt fram till nu. Han sa vid något tillfälle att han ev kunde skaffa barn för min skull. Han hade aldrig inlett en utredning och behandling, han ville ju inte ens från början.
Om barn är ditt mål, så låt honom inte hindra dig. Se ditt mål framför dig och gå mot det. Vänd dig inte om. Fortsätt.
Jag är inte säker på att jag ens kan bli mamma, men jag ger mig själv en chans och därmed kan jag leva med mig själv. Jag kan stolt sträcka på mig och stå för mitt val. Jag har valt det goda för mig.
Gråter så mycket när jag läser detta. TACK för att du uppdaterade detta. Äve om det är tungt att skriva och även om du oroar dig föratt kunna bli eller ej bli gravid så sitter jag nu i samma sits.
Jag älskar min pojkvän SÅ MYCKET och han älskar mig. Men han är inte redo att ta steget för att han är så rädd för att mamman till hans barn ska lacka ur och att den relationen då ska gå ut över relationen med hans son. Svagt och fegt- ja. men nu är det som det är. Jag är inne här varje dag för att försöka finna tröst och uppdatering om typ "så gick det sen".
Jag hoppas för hela mitt hjärta att min (faktiskt ex-)kille ändrar sig och vågar leva med mig eller att jag träffar någon ny. Du har helt rätt i att 47-åringen högst troligtvis inte skulle ändrat sig och du gjorde rätt som lämnade. Jag är så glad för din skull och hoppas att det samma händer mig! <3