Matematik skrev 2010-12-15 11:22:31 följande:
Eller kanske 19. Men inte mer iaf :)
jag har ägglossat 3 av 3 pergotime kurer. Men ingen bebis. Känns hopplöst. Hur gör du för att orka med allt?
Vad bra att du ägglossat! :) Då vet du att det ialla fall fungerar så långt!
Förstår att det känns hopplöst när det inte tar sig. Vet precis hur hopplöst det känns!
Jag har ju inte försökt så jättelänge, finns dom som kämpat betydligt mer än jag,
jag har fått "hjälp" med Pergotime, Puregon+Ovitrelle. Men bara sen i april i år.
Så jag har ju inte "aktivt försökt" i ett år än, med hjälp.
Har ju försökt själva sen mars 2007, men då visste jag inte att jag hade PCO, ingen ägglossning osv.
Jadu, hur orkar man? Det undrar jag också.
Men jag tror, att om man vill något så starkt, som att bli gravid, så får man massa extra ork! Man vill helt enkelt inte ge upp.
Anledningen till att jag pausar lite nu, är för att hinna ikapp mig själv.
Det har varit för mycket fokus på att bara bli gravid.
Jag har glömt att leva NU.
Så därför behöver jag ett break nu. Därför är det skönt att det är julhelger framför mig, min läkarmottagning stänger (som alla andra), ingen idé att påbörja ny behandling innan jul.
Och jag har inte riktigt bestämt mig för om jag ska försöka igen efter jul med Puregon.
Jag tvekar. Och just när det bara skönt att släppa lite på det. Tänka på annat.
Jag ska träna med en kompis efter nyår, och fokusera på det. Och äta LCHF, förstås, som jag mår bra av :)
Jag försöker tänka på att jag fortfarande är ung, har tiden på min sida. Och egentligen behöver jag inte känna någon stress. Nästan ingen av mina vänner har barn (som är min ålder), så jag behöver inte känna någon press. Jag hinner.
Så försöker jag tänka. Och vissa dagar funkar det jättebra. Andra dagar är man mer sårbar, och förstår inte varför det inte går. Och så känner jag mig jättestressad istället.
Jag är övertygad om att vi kommer få våra efterlängtade barn! Varför skulle vi inte få det?
Det finns massor med hjälp att få. Och vi är fortfarande unga.
Det hade antagligen varit värre om vi var 35+ och det inte gick. Då skulle min stress vara med påtaglig.
Nu försöker jag bara njuta av nuet, fokusera på sånt som jag mår bra av och släppa lite på pressen.
Det är vad jag behöver nu. Och jag vet att det kommer, tids nog :)
Lycka till!