Gravida vänner ställer mig mot väggen!

Tack så mycket för ert stöd! Det låter otroligt skönt att ni känner som jag... och ja, det måste få ta tid. Att bara koppla bort och sen ge sig in och ta kontakt och höra av sig sen när man orkar.

Jag ringer de jag verkligen verkligen bryr mig om, vilket skett nu bara på slutet... men såna som bara är oginna och inte kan förstå mig får faktiskt vara. Jag behöver inte såna energislukgare ärligt talat.

Tack ALLIHOP! Fan va ni är grymma!  Rent ut sagt. Jag blir jätteglad av och läsa era förstående och empatiska inlägg, och att jag inte är ensam om att känna såhär...
"Här och nu": Ja du har vekligen rätt. Att inte vilja förstå, det är ju DET som gör att man blir så ledsen. Att man har valet och kunna stötta och faktiskt förstå att man bär på dessa känslor (ofrivilligt) under sorgeprocesen, ist för att snoppa av en bara och säga att "jag tror inte det är bra att du är avundsjuk". Men no shit? Det fattar väl jag med... men jag har all rätt att känna så nu, och med ert stöd vet jag det

I går bestämde jag mig däremot för att inte vara rädd nå mer, eftersom jag kom till insikt med att det bara gjorde mig ännu ledsnare att undvika mina närmaste som har fått barn el är gravida - så jag ringde en av mina bästa vänner som fått barn för 1,5 månad sedan och frågade om hur förlossningen gått, hur dottern mådde.

Och tro det eller ej, det hjälpte! Jag blev hur boostad som helst och kände faktiskt att jag kunde vara glad för hennes skull. Det var inte så farligt som jag trodde!
För som Mariohnym i tråden här sade: Det BLIR min tur igen snart! Och det ser jag verkligen framemot!