Selma1966 skrev 2010-08-25 21:48:21 följande:
Jag vet inte om jag kanske var den som avsågs som kvinnan som valt ett barn från Östeuropa "på det viset" eller om det gällde en annan. Men vi fick höra talas om vår son som låg på sjukhus i Ryssland pga en medfödd skada genom en insamlingsorganisation i Sverige. Barnen de värnade om låg länge på sjukhus avsedda för vuxna, utan egna kläder, leksaker eller något stöd från vuxna som de kände. Volontärer i denna förening går dit och leker med barnen och lämnar kläder och leksaker. De engagerar sig verkligen i barnens öden och försöker förtvivlat sprida ryktena om dessa till alla sina egna kontakter över hela världen. Eftersom barnen var sjuka eller hade särskilda behov var det svårt för barnhemmen att finna föräldrar. Vi åkte inte dit till barnhemmet och "valde" utan vi fick höra talas om honom och hans skada. Pga barnhemmets åldersgränser så riskerade han att föras vidare till ett sjukhem när han blev 4 år... ett sjukhem för vuxna patienter... mentalsjuka, downs syndrom etc. Ett litet barn som är fullt frisk och intelligent men med en medfödd skada som gör att han inte kan gå utan stöd skulle alltså placeras på ett ställe med vuxna som "stuvats undan" i ett land där man inte värnar om folk med särskilda behov oavsett ålder. Trots att operationer skulle göra honom så mycket bättre! När han väl kom dit skulle de inte aktivt söka föräldrar till honom längre... Så vi kollade upp diagnosen för att se att det var något vi skulle klara av och kontaktade vår adoptionsbyrå. Det jublade inte direkt, men vi var noga med att vi ville sköta detta snyggt, lagligt och rätt väg genom dem. De kollade och insåg att han var öppen för internationell adoption och ryska myndigheterna var överlyckliga att någon var villig att adoptera honom eftersom de inte lyckats tidigare. Hade vi sökt ett "guldlockigt, vackert och friskt barn" så hade det alltså inte fungerat. Han skulle opereras men barnhemmet erkände att de inte skulle kunna sköta den eftervård som behövdes för att operationen skulle lyckas. Han behövde verkligen föräldrar som kan älska och vårda honom före, under och efter operationen! (Vi är i full fart med läkarbesök, logopeder, ortopeder, neurologer, kuratorer etc just nu). När han var yngre hade han fått viss vård av sin diagnos, men det var plus minus noll just för att han efteråt kom tillbaka till barnhemmet och inte fick den sjukgymnastik eller eftervård han behövde. Så det är möjligt att själv föreslå barn för adoption... men jag tror knappast att du kan åka till ett barnhem och peka själv... (Ryssarna släpper inte in vem som helst i alla fall). Vilket jag tycker är helt rätt. Det är ingen köttmarknad det handlar om. Men jag har inte heller dåligt samvete för att vi aktivt bad om att få adoptera vår son. Han riskerade verkligen att bli utan familj och den vård han behöver. Läs gärna boken "Boy from Baby House 10" någon gång... då blir man inte så kritisk över när frivilliga privatpersoner aktivt söker föräldrar vid sidan av vanliga vägar för att rädda enskilda barn med akuta behov. (Efter vår sista resa sökte jag vårt barnhem på nätet och insåg att det var ett av dem som för 15 år sedan var ett lika vidrigt ställe som de som nämns i boken. Det är fortfarande ett barnhem för barn med rätt allvarliga diagnoser, men bättre skött som tur är).
Vad gäller USA frågade jag adoptionsbyrån en gång varför de ex kan adoptera yngre barn från Ryssland än vad vi oftast kan. Adopterar svenskar från Ryssland är barnen oftast 3 år och äldre numera. Dem måste först stå på en nationell lista för adoption inom landet under ett visst antal månader och först därefter kan de adopteras internationellt. Amerikanarna adopterade ibland ettåringar kunde jag se på nätet. När jag ifrågasatte det fick jag svaret att ursprungsländerna ofta särbehandlar stora länder som USA för att de dels är väldigt stora, skänker mycket pengar och adopterar många barn, men att fler enskilda familjer där adopterar äldre barn och barn med särskilda behov. Då menar jag inte "äldre barn" som vi här i Sverige benämner 3-4-åringar utan de adopterar 13-14-åringar också, och även barn med allvarliga särskilda behov som Downs syndrom, ryggmärgsbråck etc... Det finns kanske familjer i Sverige som gör det också men inte alls lika många procentuellt. Men eftersom Amerika tar emot många av dessa barn med svåra behov så värnar barnhemmen lite extra om dem och ger dem även chansen att adoptera spädbarnen t ex.
Nej, det var inte din familj jag tänkte på. Det var en kvinna som hade ursprung från något östeuropeiskt land och som adopterat en ganska stor pojke (som jag tror varit sommarbarn i Sverige).
Vad intressant och gripande att läsa om er adoption. Tack för att du delar med dig av den!
