Vi som levt i ett förhållande med psykisk misshandel.

Jag tror jag förtjänar halvt att bli psykiskt totalt misshandlat.

Jag har inget jobb, bor hos honom och vill inte bidra till räkningar med pengar jag har och får(har stark motvilja att ge honom pengar ger hellre bort dem) han är framgångsrik och rik både socialt och ekonomiskt.

Jag gör dock allt hemarbete och blir dåligt behandlat genom t ex att han svinar ner med flit och får raseriutbrott och säger att jag inte ska gnälla om jag påpekar detta eller ngt annat han gör mot mig. Jag får inte gå nånstans eller träffa ngn annars surar och straffar han mig på olika sätt eller rent förbjuder mig och ger mig order. Jag gör allt för att slippa bli skriken på. Han säger att jag jämt gör bort mig och tvingar honom att vara elak.

Han säger jag är efterbliven osjälvständig och utnyttjar honom och därför har han rätt att behandla mig hur han vill och jag ska göra allt han säger.

Det har han sagt nästan ordagrant och kanske är det då sant..?

Har inget socialt nätverk eller ekonomi att klara mig själv. Tänker hellre ta livet av mig än att bli ett socialfall och leva i en sunkig etta.

Jag tröstar mig själv med shopping med de pengar jag har själv.

Jag ser ingen utväg och har har mig själv att skylla precis som han säger.

Beteendet mot mig har blivit värre och värre. Han är missbrukare oxå men sköter sig exemplariskt på jobbet. Han straffar mig om jag någonsin vågar ta upp det eller annat han gör. Har levt såhär i 8 år nu. Försökt ta livet av mig en gång.

Jag ser ingen utväg.

När jag var 16 träffade jag en 15 åring som visade stort intresse av mig. Det var mitt livs största misstag. Denna kille utnyttja mig inte bara sexuellt, han totalt förstörde mitt psyke. Mina föräldrar visste om detta och fortfarande idag, 4 år senare kan min mamma nämna honom och vilja trycka ner mig. Jag vet ju anledningen till varför jag lät mig utnyttjas, min familj är verkligen ingen familj. Det pågår psykisk misshandel där dagligen. I 20 års tid har mitt liv, min uppväxt och barndom bestått av psykiskt misshandel. Idag är jag 20, gift och gravid men mannen som mest troligt räddat mitt liv.

Livet blir bättre :)

Jag vet inte hur jag ska börja gör ett försök iaf

lämnade x i september 2014 efter 2,5 år som ett par och gifta sen i början på 22,5 och vi har en gemensam dotter på 1 år

jag förstod inte att det var psykisk misshandel innan jag började tänka tillbaka på dessa år då han fick mig att bryta med min familj kontrollera vad jag gjorde knuffade mig och hotade mig med olika saker. För gjorde jag inte han sa eller ställde upp i sängen så straffa han mig på olika sätt vissa dagarkasta han saker och andra va han helt tyst och efter flera timmar som han inte sagt ett oord till mig förklarade han att jag ska lyda vad han än ber om förlag va hans söta snälla lydiga fru värst var det när han drack då blev orden hårdare han blev våldsammare än vanligt mer lätt irriterad oc jag va rädd för att göra honom arg eller att reta upp honom för jag visste att de skulle jag få fan för :(

Idag är mitt och min dotters liv bättre men jag vet inte hur jag ska gå vidare jag har en underbar sambo idag som behandlar mig mer än väl men jag är super rädd för att göra fel och reagerar ofta på konstigt sätt som härom dagen jag skulle rengöra sambons kaffe bryggare och fick världens panik ångest fick ingen luft och tårarna bara rann.

Så jag vet inte hur jag ska bli så stark som jag en gång var :( för kämpar mig igenom dagarna med dottern för hon e mitt allt

Hej! Är 22 år och är i ett förhållande som jag försöker ta mig ur.

Känner igen mig på en hel del som ni skrivit här.

Jag har själv försökt ta mig iväg hem till min mor en gång innan, dock ringde han i 3 dagar och hade panik och bad mig komma hem o prata.

Vilket jag gjorde, han ändrade på sig i kanske ett par månader sen va han tillbaka med att kasta porslin framför mina fötter, slog hål i dörrar hotade med att kasta ut mina saker om jag inte pronto tog bort det.

Jag kunde gråta o få panik men han har aldrig bett om ursäkt, bara jag som gjort även fast jag inte gjort nått fel.

Vi fick veta för månader sen att jag va gravid, OH så glad han vart jag själv vart ledsen just över att jag har försökt ta mig iväg men inte vågat.

Nu är det 33 dagar kvar innan beräknad födsel och han hotar med att drar jag så kommer han göra allt för att förstöra för mig, han kommer försöka ta hela vårdnaden.

Dock vet jag om efter att ha pratat med kvinnojouren och en socionom att de han säger inte stämmer, men min rädsla är jobbig för mig själv, får liksom som panikångest av tanken att ikväll vill ja ta bussen o dra hem till min familj!.

.

Hans familj är det enda som gäller, dom vet och kan allt bäst, säger jag nått om min mamma så får ja höra att ja kan lika gärna gå dit o gråta.

Allt kretsar kring honom, får jag pengar så ska han planera vart dom ska gå utan att jag har nått o säga till om.

Hur får jag modet att gå? Jag har chansen att ta bussen ikväll med min hund.

Men är rädd för allt bråk som kommer komma. :(

Jag har vart i samma situation som många av er.. Ett 3 årigt förhållande med en svartsjuk kille. Jag fick rensa bland mina facebookvänner. Förklara person efter person och berätta vilken relation vi hade. Jag vägrade ju först såklart. Men han gav inte upp. "Är KUKARNA så JÄVLA viktiga för dig att du måste ha dem kvar"?
Han ställde ofta frågor på ett sätt där jag inte kunde svara rätt, som en gång när någon av mina facebookvänner gift sig och jag var inne och kollade på hennes man av nyfikenhet. Då "Spanade jag in andra snubbar på Facebook"

-Stämmer det inte att du har spanat in andra snubbar på Facebook?

Om jag försökte förklara att det inte alls var för att "spana in" så ställde han frågan igen. och igen och igen. Han ville bara ha ett "Ja" eller "nej" Svarade jag "Ja" så erkände jag ju att jag vart inne och spanat efter andra ´, Svarade jag "nej" så ljög jag ju också eftersom jag faktiskt vart inne och kollat. Så psykiskt utmattande. Timmar i sträck, försökte jag gå så "Vänder jag ryggen till" Vilket var det absolut värsta man kunde göra i hans värld. Jag skämdes inför grannarna.
Försökte jag sova så slet han bort täcket, lakanen, tog kuddar. Låg jag kvar så välte han sängen..

Jag var tvungen att berätta allt för honom innan jag gjorde det. Om någon lade till mig på Facebook så var jag tvungen att berätta det för honom och vilken relation vi har, innan jag accepterade. Om jag accepterade utan att berätta så hade jag gått bakom hans rygg, och fick ett helvete.

Han kollade ofta min mobil. Gick igenom allt. Kollade historiken på datorn...
Han gjorde aldrig något hemma, och om jag någongång bad honom att hjälpa till lite mer så blev det ett bråk i flera dagar om att jag "startar bråk för att jag vill ha anledning att dra" 

Ibland slog jag honom så jävla hårt när han inte lät mig vara. Med en stekpanna. Han slog såklart tillbaks men jag blir hellre misshandlad fysiskt än psykiskt.

När de var som värst ville jag inte åka hem utan åkte till mamma, och fick då tusen sms om "Vilken av mina KUKAR jag var hos" "Jävla hora" "fitta"

Jag blev gravid en gång, men fick panik och gjorde abort. Skulle aldrig utsätta ett barn för en sådan relation.

Han har en ny idag och ett barn på G. Vi är vänner nu. Jag har förlåtit och gått vidare med mitt. Vägrar vara ett offer.

Är det mitt fel??

Han hånar mig varje

Jag vet varken ut eller in. Jag trippar på tå hemma. Jag gör precis allt men det duger inte. Bara jag får göra det jag vill är det bra. Är jag ute med hundarna efter håg mättat alla barn är jag ute och är otrogen, städar jag är det inte bra nog. Jag är en idiot dum i huvudet och manipulativ. Barnen är dumma i huvudet skriker hela tiden. Jag litar inte på min egen förmåga längre. Jag har fibromyalgi, alltså konstant värk, jag har hypersomni och är konstant trött hur mycket jag än sover. Men jag sliter arslet av mig för att göra rätt. Men det är aldrig nog. Glömmer jag något är jag oduglig å det var som vanligt. Jag känner paniken gnager i mig varje dag innan han kommer hem. Är detvrent, är barnen lugna å rena? Har hundarna varat ner? Han kritiserar och förminskar allt jag gör. Är detta psykisk misshandel? Jag orkar snart inte mer.

Ute med hundarna efter jag nattat barnen ska det stå

Alltså vilken sorgesam tråd. Lämna allihop. Inbilla er inte att det är bäst för barnen att ni stannar. Eran relation kommer sätta så mycket djupare spår och ge konsekvenser hos era barn än en skilsmässa. Räta på era ryggar, ge upp relationen och rädda er själva!! Lämna nu!