Less på att få ta allt ansvar

Jag har varit ensamstående i 8ÅR. Pappan ser underhållet som en straffavgift och tror jag lever lyxliv med barnbidrag, underhåll och bostadsbidrag. Han har tagit barnen någon gång i bland på något lov. (barnen var 7 &9 när vi gick i sär) Det går givetvis att vara ensamstående, även om det är jävligt tufft. Jag tog kontakt med familjerätten då jag anser att det inte spelar någon roll hur bra mamma jag än är så kan jag aldrig vara en pappa, men där kunde de inte hjälpa mig, för om han inte vill ha barnen så slipper han. De kunde hjälpa till med att ha ett samtal men det skulle inte pappan vara intresserad av så tyvärr, det var bara att fortsätta dra lasset själv. Det som alltid varit jobbigt är att han tror att han gör mig illa, men det gör han inte, utan det är barnen, jag förstår inte varför fäder inte kan se skillnaden och varför vill de försöka "skada" en, vi har i alla fall en gång i tiden älskat varandra och jag är fortfarande mamma åt hans barn. Jag reagerar över en sak ni skriver, att ni klagar över att ni har ont i magen över hur ni ska hinna med allt, men samtidigt skriver ni att ni dejtar så fort tillfälle ges.. Jag har varit singel i 8ÅR, just för att jag inte hunnit ha ett privat liv för det har inte bara varit avsaknad en pappa till barnen utan även barnvakt helt, då jag inte har några släktingar eller vänner som barnen ska vara hos. Men nu när barnen blivit äldre finns det faktiskt möjlighet att träffa någon, men nu har jag blivit så bekväm med att vara själv så det blir nog svårt i alla fall. Men men. Hur som helst, önskar jag dig all lycka till med dina barn. Det kommer vara svårt och jobbigt många gånger, men det går. Alla ensamstående borde få en eloge!

det är inte direkt så att man dejtar så fort man får tid över.. Jag träffade en i maj som jag fortsatt träffa och det är väl inte så konstigt att man vill träffa den personen när man äntligen har tid för det? Sen självklart så går massa andra saker före, när jag inte har barnen så blir det storstädning, storhandling, tvätta m.m m.m..
Tycker det är konstigt att inte familjerätten hjälper till mer än vad dom gör! Men jag hoppas han får en tankeställare nu när vi ska dit nästa vecka! Tack för peppen och du verkar greja det galant :)

Just nu jobbar jag deltid och dottern går på dagis lite mer än deltid. Så ska det vara året ut. Därför hinner jag dejta. För sen ska jag jobba heltid och iom att jag inte heller har några som helst släktingar i Sverige så blir jag helt själv. Visst, jag har vänner som jag kan be om att få sitta barnvakt men jag drar mig för det. Av den anledningen har det blivit intensiv dejting nu. Vill hitta nån medan jag har tid att leta. Jag har rätt till det och tänker inte känna skuld för att jag dejtar medan hon är på dagis. Vägrar känna skuld för det!!!Precis! Han vill ju åt mig med alla medel och vet inte längre hur han ska göra. Jag hoppas verkligen att de som fattar beslut ser hurdan han är. Man kan bara inte ge bort vårdnaden för att sen kräva tillbaka den, eller?

Jag har kontaktat soc och ansökt om en stödfamilj. Det är långt ifrån säkert att det ens blir nån utredningen men det skadar inte att ansöka. Det är vad du kan göra TS!

Bra att tråden finns och vi kan peppa varandra.

Hoppar in i tråden.. Jag blir glad när jag läser detta för jag ligger precis i seperation och från början var tanken att pappan skulle ha varannan helg och jag var glad över detta eftersom jag ville ha vårt barn så mycket som möjligt. Nu har han dock ändrat sig och vill ha varannan vecka bums. Jag har haft ett halvetes kval över att lämna ifrån mig barnet varannan vecka pga min egen seperationsångest. Jag har inte visat detta med en min till pappan eftersom jag aldrig tänker ta ifrån honom eller barnet rätten att vara med varandra. Men inombords är jag jätteledsen för att jag inte får vara med barnet.

När jag läser denna tråden känner jag ändå att detta kanske inte är så dumt. En pappa som vill ta sitt ansvar och jag får tid till mig själv.. Jag hoppas bara att jag vänjer mig vid att vara utan henne så många dagar i sträck

Jag förstår hur du känner, jag hade jätte mycket seperationsångest i början bara för varannan helg. Men du kommer vänja dig, hur dumt det än låter s gör man det. Det blir din "vardag".. Och det är ju kanon med vv eftersom du då kan jobba mer ena veckan/mindre annan, göra storkok när du inte har barnet m.m m.m så att du får mer rolig tid med barnet när den är hos dig. Det kommer nog bli bra med tiden! Mer såna pappor skulle det finnas :)Nja en stödfamilj känner jag inget behov av, jag vill att mina barn ska känna tryggheten med mig och sina släktingar, vill inte att dom ska behöva hatta runt. En annan sak för dig dock som inte har andra runt omkring, men jag har min släkt och exets släkt som jag kan fråga när det verkligen krisar..

Jag menade inte att du skulle känna skuld, jag bara reagerade, då det var skrivet att det är så mycket att hinna med som ensamstående, men endå hinns det med att dejta. Det var det som jag inte fick ihop, inte att du skulle känna skuld. =) Förlåt om du uppfattade det så. Jag beskrev vidare hur jag själv inte hunnit dejta när barnen var mindre, just för att jag inte fick ihop någon tid för det.

Jag har hört många som säger att man vänjer sig men det känns inte som att det är möjligt. Hur fort på ett ungefär innan man "bara" saknar dom och det inte känns som knivar i hjärtat? är det veckor eller månader vi pratar om? Har väldigt svårt att se fördelarna just nu. Storkok kan jag ju göra även om jag har barnet.

Jag tror det beror på hur man är som person. Har du vänner, har du någon hobby, man måste sysselsätta sig om man inte njuter av att bara vara. Jag kan inte svara på hur lång tid det tar. Men själv skulle jag inge hellre vilja än att ha inbokat att få vara själv. Men nu har jag varit själv så länge och dom är stora så nu är det väl annat för mig.

Jag vet faktiskt inte.. Men efter att jag hade varit helt själv i 3 månader så var barnen med sin pappa 1 vecka i somras och det gick faktiskt bra, jag hann med att jobba, träffa vänner och göra massa annat som man inte hinner annars och det gav mig ny energi och det är väl efter det som jag vill att han ska börja ha dom mer. Låter kanske dumt men hade varit skönt med mer avlastning. Fördelarna är svåra att se det förstår jag för jag hade panik av att ha barnen vv så det var därför jag stannade hos exet så länge som jag gjorde för att jag ville "ha" mina barn varje dag, 24/7..

Precis, jag har ju ingen släkt här, enbart vänner. Den familjen som jag vill ska vara stödfamiljen känner jag sen tidigare. Pappan där är min dotters gudfar. Vi får se hur det går med det.Det är ingen fara. Än så länge har jag inget att klaga på iom att jag inte jobbar heltid. Sen blir det värre om inte pappan ska börja ha dottern.
Ang dejting så vet jag inte hur du orkat att vara själv. Beundrar dig. Jag hade ändå hittat på nåt sätt att gå ut och dejta tror jag. Jag VILL INTE vara själv. Alla runt omkring mig har familj så jag vill det också. Men framför allt känner jag sån skuld och sånt skam att det gått åt fanders denna gång också. Har ett barn på 11 år vv och det har alltid funkat med den pappan ,vi är ff vänner. Men med min dotters pappa verkar det vara krig nu. Anklagar mig själv för att jag var så dum som stannade med honom så länge och som valde att skaffa barn emd honom. Jag var så kär!!!! Trodde aldrig att det skulle bli så, att han skulle behandla mig så. Har inte gjort honom nåt illa, bara behandlat honom bra, lånat ut pengar, ställt upp, stått ut mm. Men nu vill han straffa mig för att jag ej vill vara ihop med honom!!!!!!! Helt ofattbart!!!