Vi över 30 som längtar efter första barnet
mallanis: Min panikångest började redan när jag var 12 år, sen höll jag den någorlunda i schack till jag var 21 då rasade jag ihop fullständigt. lämnade inte ens hemmet (då hos mina föräldrar) på några år. Nu jobbar jag mig sakta sakta ut mot ett "normalt" liv men har långt kvar.
Det är svårt att arbeta när jag är beroende av att alltid ha mamma, pappa eller sambo med sig som chaufför och sällskap. men med den nya socialförsäkringsreformen krävs att jag är med på de här tre månaderna. Och det är väl okej...dock försvann hälften av min inkomst. Så från 6000 kr i månaden till 3000... inte helt roligt eller lätt.
Tack gode någon att jag har sambo och föräldrar som kan hjälpa mig!
Agorafobi och panikångest är vanligt. Kanske är det mindre vanligt att man blir så "handikappad" och isolerad som jag varit och är. Men det är bara att kämpa på
Ja jag hoppas också att det inte är pms utan mer hormonturbulens Turligt nog ska jag vara hundvakt hela helgen åt mamma o pappas hund...då går dagarna lite fortare!