Forum Sorg - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Förlossningskomplikationer, missade bebisens första tid

    Tor 2 sep 2010 20:32 Läst 4184 gånger Totalt 12 svar
    Visar endast inlägg av t0va - Visa alla inlägg
    Tor 2 sep 2010 20:32

    Jag födde min son med KS för ca 2.5 vecka sedan, jag har en sjukdom som har gjort att sista delen av graviditeten blev tuff med massa smärtor så det beslutades att göra en igångsättning men när det närmade sig så ändrades det till KS. Vi hade 1 veckas förberedelse men allt kändes så jättebra. 

    Själva snittet gick kanon, han kom ut fort och gallskrek direkt. Tiden efter var jag dålig men kämpade, jag hade massa ont men man trodde det var normalt även om jag fick stora mängder morfin för att fixa dagarna. Dag 4 tjatade jag mig till att få komma hem, jag hade ont men klarade mig på piller och fixade toabesök och ta mig i och ur sängen själv. Det var på fredagen, väl hemma så kom jag inte ner i soffan utan satt på en köksstol i vardagsrummet, på lördagen blev jag sämre hade ont men vi trodde det var normalt eftersom jag rörde mig mer hemma och höll lite i bebisen.

    På söndagen var det ännu värre och magen var helt blå, som ett enda stort blåmärke och jag grät när jag rörde mig, sov sittandes i soffan. Då fick jag feber också så jag åkte in till BB igen där det konstaterades att jag hade en blödning i magen, läkaren försökte tappa med nål men det gick inte alls. Så en ny operation bokades in dagen efter på måndagen 1 vecka efter KS.

    Men allt skulle gå så bra, man skulle bara skära upp lite och tappa ur blodet, snabbt och lätt och jag skulle få komma hem samma dag. Vi åkte dit alla 3 på morgonen och fick vänta länge. Kl 18 på kvällen så blev det min tur, man satte ryggbedövning igen eftersom det funkade bra vid snittet. Men någon blödning hittades inte, läkarna grävde och grävde och tillslut så stod jag inte ut, gjorde så ont så man sövde ner mig. 

    Istället för en 1 timmes lätt operation blev det 4 timmar svår och komplicerad där kirurgjouren kallades in och det tydligen var väldigt allvarligt ett tag. JAg vaknade upp på IVA några timmar senare, fick epidural insatt med en pump som pumpade in medicin hela tiden, mådde rätt ok ändå. 

    Dagen efter på tisdagen så trappade man ner medicinen och jag fick extrema smärtor, låg och skrek i 1 timmes tid medans hur många läkare som hellst sprang fram och tillbaka. Narkos kallades in och IVA-personal för att sätta nål på mig och ta blodprover men det var mycket svårt. Tillslut så fick de sätta infart i foten på mig. 

    Efter 1 timmes gallskrikande av smärta så fick jag smärtlindring och blev flyttad till förlossningen istället där man kopplade upp en massa kablar och kallade in en extra bm för att ha koll bara på mig. 

    Sen låg jag i sängen i 3 dagar tror jag det blev, kom ingenstans och hade väldigt ont så jag fick både epidural och morfin, åt inte alls utan fick dropp. Hade dränage i magen också så det var slangar och sånt överallt. 

    Svärmor ryckte in och tog bebis, personalen på BB har också tagit hand om honom för att avlasta min sambo. Min mor kom upp på onsdagnatten, hon bor 35mil från oss men åkte upp för att ta hand om våran bebis. Jag kunde inte ens hålla i honom för det gjorde så ont, har legat i sängen och sett hur alla andra matat honom, bytt på honom och gosat. Han har varit hos mig en stund varje dag så jag har fått se honom men det är inte förrens i förrgår som jag faktiskt orkat hålla i honom och mata mm. 2 veckor sen förlossningen. 

    Känns så fruktansvärt att ha missat hans första 2 veckor, idag badade jag honom för första gången, vet inte om någon badad honom innan. Var så mycket som jag planerade innan förlossningen att vi skulle göra, mysa hela familjen i en vecka innan sambon skulle jobba igen, gå på promenader, första badet osv. Allt sånt har alla andra gjort med honom. 

    Jag tror inte han far illa utan det är mer jag som känner stor sorg över att ha gått miste om den första tiden och fått lära känna honom. Igår försökte jag natta honom i 2 timmar men lyckades inte sen när jag gav upp så fick sambon honom att sova på 10minuter för han visste hur han ska göra. Jag har noll koll på vem bebis är. 

    Är det fler som upplevt liknande saker eller bara vill kommentera, jag ska få hjälp att bearbeta detta och även stöd i föräldrarollen för att se så anknytningen inte blir problem för oss så det är skönt men nu när jag mår bättre fysiskt så börjar skallen hinna ikapp och jag inser hur otroligt sjuk jag var och fortfarande är och att inget blev som jag tänkt mig.

  • Tor 2 sep 2010 22:35 #5

    :) 

    Precis det är ju en sån kort tid i vårat liv och jag är övertygad om att det sen inte kommer kännas så jobbigt. Dagen innan vi fick komma hem efter snittet så kände jag verkligen för honom så känslorna finns ju där någonstans, och idag när vi gick på köpcentrumet och jag körde vagnen så var det så underbart. Behöver nog få lite tid att landa, nu när det känns som om jag kommer bli återställd.

    Vi har pratat så mycket i gravidtrådarna om första tiden och när andra skriver om hur de bara myser och "nu log han mot mig för första gången" osv. så känns det ju. Men jag försöker tänka att det är första gången för mig och bebis som är det viktiga inte vad som hänt med andra innan.

    Ju mer jag kan göra med honom desto mer "min" kommer det nog kännas.

    Sambon började på sitt jobb i sommras så han har bara några få semesterdagar, men vi har planerat att åka och hälsa på mina släktingar i oktober och ev. så tar han en fredag och måndag ledig så åker vi lite tidigare över helgen. Går inte det så kanske jag åker iväg själv med bebis några dagar.

    Endel kanske lättar när alla prover är normala igen så vi slipper åka till sjukhuset, jag ska tillbaka på tisdag igen, och det ger väl lite dåligt samvete att han ska behöva släpas fram och tillbaka till sjukhus och sånt.

    Min sambo är så stöttande i alla fall och har låtit mig ta bebis på nätterna och dagarna nu så mycket som jag orkar och vill, för att kunna få gosa och få positiva känslor till honom, inte bara dålig samvete och att det ju faktiskt är pga. bebisen som jag blev så sjuk. Fast han är värt det flera gånger om, världens snällaste och sötaste är han och nu börjar vi få ordning här igen.

    Sängen står i sovrummet och jag kan sova i min säng, mer normalitet och inte massa speciallösningar för att få vardagen att fungera.

    Men det är väl lite tabu också att känna att man "förlorat" början när man har fått ett barn som mår bra.  

  • Tor 2 sep 2010 22:48 #7
    Anonym skrev 2010-09-02 22:42:36 följande:
    Har ingen erfarenhet men vill bara skicka en kram och säga att jag tror det kommer gå väldigt bra för er eftersom du tar tag i detta och börjar bearbeta det så snabbt.  Att sörja något som man inte fick är eg lönlöst men jag förstår dig ändå, skulle nog känt samma . Lycka till!
    Tack, ja det är ju lönlöst för det går ju inte att vrida tillbaka klockan. Men jag vet från andra händelser att om jag får uttrycka mina känslor så känns det bättre sen. Nu går det lättare att läsa i trådarna där folk precis fått bebis och kommer hem efter någon dag och har det så mysigt, är uppe och går och fokuserar på sin bebis, inte på hur jävligt ont det gör. 

    Jag insåg inte förrens på operation hur otroligt ont jag faktiskt hade av blödningen och hur mycket jag kämpat för bebisens skull. Men vi landar nog snart och kan få nya egna upplevelser.

    Fick tips om att göra roliga saker ihop och samla trevliga minnen. :)  
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll