4 missfall.. Finns det hopp?

Tack alla människor som skriver om allt ni är med om, allt ni vet, känslor och tankar ni delar. Jag har läst enormt mycket på FL sedan i somras när vi började försöka få ett syskon till vår treårige son, men inte skrivit något själv. Visste inte var jag skulle börja, men här passade nog kanske bäst.

Alla historier och pepp har verkligen varit viktiga för mig i min process mot ett syskon som visst inte blev en dans på rosor. Jag tänkte därför dela med mig lite av mina erfarenheter. Och dessutom skulle jag behöva skriva av mig lite i min sorg. Här är min historia.

Jag är idag 27 år. Min son kom till på första försöket, problemfri graviditet och förlossning 2010. Jag läser en lång utbildning som strax är klar, och vi längtar sen nåt år tillbaka efter en lillasyster eller -bror, så nu funkade det äntligen ekonomiskt för oss med ett nytt barn. I juli i år försökte vi för första gången och blev överlyckliga över ett plus direkt. En genuin lycka som jag upplevde denna gång på ett annat sätt än första gången när man vet vilket mirakel som väntar. Psykiskt SÅ redo för en ny graviditet. Bara en vecka senare kom blodet, dvs cirka v 4+5.  Jag blev helt förkrossad. Otroligt att man kan börja längta och planera så mycket på en ynka vecka. Grät och grät och sörjde det barn som aldrig blev.
Dock kände jag (efter otaliga timmar läsandes på nätet) att jag ville försöka direkt igen. Helt OTROLIGT plussar vi direkt igen efter vårt missfall. Denna gång tog jag det med en nypa salt, vågade inte lita på det, men tron på att det ska gå vägen ökade när veckorna gick. Vi såg i vecka 7+0 ett tickande hjärta, fick en kontroll pga en minimal blödning. Allt såg fint ut, förutom att han flyttade tillbaka oss 8 dagar, till v 5+6. Det kunde jag för mitt liv inte förstå, men tänkte att moder natur kanske fungerar annorlunda än man tror ibland. Kontrollen veckan efter (snäll gynekolog ville gärna följa oss i ett par veckor iom vårt tidigare missfall) visade ett dött foster med samma storlek som veckan innan. Min kropp hade denna gång inte fattat någonting. Jag hade tydliga graviditetssymptom. Fick mifegyne, och efter två dagar en kur med cytotec. (Helt okej upplevelse förövrigt, med cytotec, vill jag poängtera efter alla skräckhistorier jag läst. Smärtan helt klart överkomlig med panodil och ipren, blod i ganska stora mängder två timmar efter jag fått pillrena. Skulle göra om samma procedur igen om jag kunde gå tillbaka i tiden och välja om.)

Nu sitter jag här med efterblödningarna från mitt MA. Tomheten är total och skräcken inför framtiden är stor. Som många andra säkert tänkt - kommer det någonsin att lyckas? Jag har varit fullständigt borta sen beskedet för en vecka sedan. Tårar som aldrig tar slut, sorgen som känns bottenlös. Är det något fel på mig? Jag inser att många av er andra har haft många fler missfall än jag. Och det skrämmer mig. Ett missfall - otur. Fler? Min gynekolog "råkade" vara väldigt pessimistisk igår när jag fick min cytotec. Sa att vissa kvinnor bli immuniserade av en första graviditet, och detta leder till att man vid efterföljande graviditeter aborterar bort friska foster, gång på gång. Att det kan vara fel på min slemhinna. Jag ser svart när han säger så! Varför säger han så?!

Samtidigt vill samma gynekolog ge mig progesteronvaginatorer nästa gång jag blir gravid. Törs man det? (Missbildning på manliga könsorgan.)

Jag känner att vi borde vänta en normal cykel denna gång innan vi försöker igen. TÄNK OM det var något med min slemhinna, rester från första missfallet som störde den nya graviditeten? Väntan på allt är så påfrestande! Väntan på ÄL, BIM, missfall .... nytt försök. Månaderna går.

Om någon orkat läsa hela vägen hit ... Stor eloge till alla er som vågat prova igen. Enormt härligt att läsa om er som tillslut lyckats! Önskar er alla ett stort lycka till.  

Ja du Fr G Allt är så otroligt jobbigt! Vi har med en underbar son född 2010 han är mitt allt, man vet vad man har som du säger.... Ska nu behandla mig med cytotec påstods mitt femte mf/ma.....jag är utom mig av sorg..... Orkar snart inte leva mer...vill så innerligt, men det går inte.... Blir gravid ganska lätt, men nu sist tog det 11 månader, det skrämmer mig, eftersom jag är 38 år... Kanske bara blir ett barn? Tankar och förvirringarna är många... Vad menar din gyn med immunisering?? Vi åker till Aten för immunutredning, så snart vi kan, jag vill verkligen utesluta allt som ev kan ha med mf att göra, beklagligt att utredning inte görs i Sverige. Du är ju ung, guuuud vad glad jag hade varit om jag varit 27 då kan man ta det lugnt även om jag förstår din oro, men jag är ju inte fertil så länge till, vilket stressar mig oerhört. Kram

Mamma77: Låter som att jag är i samma klass som dig! 15 MF/MA på mindre än 5 år. Svenska sjukvården hittar inga fel, är utredd utomlands också. Har ett lite aktivt immunförsvar. Det där med immunisering efter 1:a barnet kan stämma på mig, fick ett barn (föddes för tidigt) och efter det kom alla mina MF. Vad kan man göra åt det?

VUL Idag gick bra 8+2 !!! Var så nervös.

nytt Vul om 2 veckor

Beklagar era missfall.

Jag är 42 år o vi har inga barn. .6 missfall o försökt i över 3 år nu.

immunutredning i Aten i Mars o medicinering sen dess...sitter faktiskt med Intralipid dropp nu...hoppas det ska gå bra denna gång!!!

Lill: jag har gått hos Dr G i london. Enda felet jag hade var lätt förhöjt TNF-a värde. Mn Peny i Aten tror inte att alla MF kan bero på det. Jag hade ju 3 infektioner när jag blev utredd i london, har tagit ab mot dem, men en sort är svår att bli av med och kan blossa upp tex vid graviditet. ärför ska jag ta "baby safe" ab vid graviditet.

Underbart att höra Che! Hejar på er alla!! Håller själv på att samla mig mentalt för att våga pröva en fjärde gång! Tycker alla ni är grymma som kämpar!!