• Victoria70

    Downs syndrom - Vi gjorde abort

    Idag är det 11 dagar sedan aborten. Tårarna rinner fortfarande på mig varje dag och jag känner en sån stor sorg och förlust. Visst har det blivit bättre, man jag vill så gärna ha ett till barn, men tiden rinner iväg. Har tidigare haft ett missfall och det har tagit tid att bli gravid igen och så slutar det i en abort.

     Hur lång tid tar det innan mensen är tilbaka igen och vågar jag försöka igen?

    Gjorde aborten efter 17 veckor och det var inte roligt. Orkar jag gå igenom samma sak igen, jag jag tror det, men då vill jag göra moderkaksprov istället för fostervattenprov då man kan göra det betydligt tidigare. Är det någon som har varit i samma situation som jag?

    Sorgsen

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-02-09 11:43
    I början av februari för 1 år sedan var det tänkt att vårt barn skulle ha kommit. Känner att jag vill uppdatera tråden med hur jag mår nu när det har gått en tid för er alla som behöver stöd i ert beslut. Livet går vidare och jag mår bättre.

    Klart att jag tänker på det barn som jag inte fick, men för mig var det ett val som var rätt för mig. Vi som är här och har varit i den här tråden har funnit ett stort stöd genom att känna att man inte är ensam. Här kan man älta, vara ledsen, glad, frusterad, arg eller bara läsa.

    Det finns många som gärna vill påpeka att det val vi gjort inte är rätt. Du som besöker den här tråden och tycker att vi fel som gjort abort pga. DS har rätt att tycka så och jag är medveten om att man kan tycka så, men skriv det inte här.

    Låt tråden vara ett stöd för alla som tagit detta svåra beslut att avstå från ett barn.

    Kramar till er alla superkvinnor!

  • Svar på tråden Downs syndrom - Vi gjorde abort
  • Ebo88
    Idunudi skrev 2018-04-07 20:17:51 följande:

    Hej! Tråden verkar inte vara riktigt aktiv just nu men jag behöver få skriva av mig lite....

    Igår fick jag se och känna på den lilla flicka som vi valde att ta bort.

    På skärtorsdagen fick vi besked om trisomi 21 efter många veckors förvirring kring både friska celler och celler med kromosomförändringar samt en drös tester. Igår i vecka 17+6, genomgick jag sista steget i en abort.

    Sorgen som attackerar mig hade jag ingen aning om fanns inom mig, vill helst gräva ner mig i sängen och bara gråta och skrika rakt ut.

    När kommer hjärtat att förstå det hjärnan säger?


    Beklagar nå så fruktansvärt vad ni går igenom.

    Det kommer bli lättare men innn der blir det så kommer det vara tungt och jobbigt för det är en del av sorgearbetet, men det finns ett ljus i tunneln.

    Jag födde extrem prematur i v.24+3. Vår son var så stark och kämpade. 8 dagar senare fick han en infektion i magen, dom fock operera bort 80cm tunntarm och halva tjocktarm. Han kämpade i 2 dagar innan dom upptäcktte att infektionen spridit sig och att han hade fått en enorm hjärnblödning. Oddsen på att han skulle klara en till op var 10%. Han fick somna in på hans pappas bröst efter beskedet och ett nöddop.

    Detta var i november 2017 och mitt hjärta värker än, men inte på samma sätt.

    Du är en förälder som förlorade ert barn och det är inte naturens gång. Alla dina mammasignaler i kroppen vill ha ett barn i famnen , att vårda, att ta på.

    Du är mamma - men lik som mig och många andra änglamamor får vi inte sen andra biten. Vi har dom med oss - i hjärta tanke och själ men vi ska ha dom hos oss kroppsligt med.

    Det kommer bli lättare - jag lovar. Men innan det blir lättare kommer det vara tungt.

    Omge er med nära och kära och prata gärna med en psykolog, jag går hos en fantastisk via min bm.

    Ta er tid att läka och ta hand om varandra <3
  • Susodus
    Idunudi skrev 2018-04-07 20:17:51 följande:

    Hej! Tråden verkar inte vara riktigt aktiv just nu men jag behöver få skriva av mig lite....

    Igår fick jag se och känna på den lilla flicka som vi valde att ta bort.

    På skärtorsdagen fick vi besked om trisomi 21 efter många veckors förvirring kring både friska celler och celler med kromosomförändringar samt en drös tester. Igår i vecka 17+6, genomgick jag sista steget i en abort.

    Sorgen som attackerar mig hade jag ingen aning om fanns inom mig, vill helst gräva ner mig i sängen och bara gråta och skrika rakt ut.

    När kommer hjärtat att förstå det hjärnan säger?


    Hej, jag ser att det gått några månader för dig sedan din förlossning. Hur mår du nu? För mig har det gått tre år. Jag hoppas att du fått landa lite. Det är så mycket som händer den där första tiden. Har du fått hjälp? Kuratorstöd var en hjälp för mig. Att prata med någon utanför som är insatt och inte tycker en massa. Bara har kunskap och erfarenhet om kvinnor med samma erfarenhet. Jag hoppas att du givit dig tid att gräva ner dig i sängen och skrika rakt ut. Det är en bra början. 

    Hur lång tid det tar är så individuellt. Det tar den tid det tar. Men jag tror det är bra att försöka sikta på någonting hoppfullt. För mig var det att inte ge upp, att försöka igen. I år var jag som vanligt vid minneslunden på årsdagen och det slog mig hur tiden faktiskt suddar ut och nöter ner det värsta. Men det kommer alltid komma upp tillfällen då sorgen går rakt in i hjärtat igen, men den kommer inte finnas i din hjärna hela tiden. Jag väljer att ha årsdagen och resan till minneslunden som min speciella dag. Trots att jag inte riktigt kände att det behövdes så valde jag att åka dit. Det kommer jag fortsätta med, det har blivit en ventil och så kan jag faktiskt se hur fantastiskt det är att man läker. Det är stor skillnad på hur det var för tre år sedan, och för två år sedan. Jag känner mig stolt över mig själv. Jag trodde att man kunde påskynda sorgen genom att göra "rätt", där har jag lärt mig en massa. Att man faktiskt inte kan kontrollera allt. På samma sätt som man inte kan kontrollera att man inte drabbas av det som hänt oss. Det hände, det är hemskt, det är orättvist, vi går igenom det och vi tar oss ur det. Tro på det. Det blir bättre. Du kommer inte ätas upp av det. Men du har en sorg som kommer finnas där. Men det är bara en del av dig och du kommer kunna hantera den så att den kan stängas inne och tas fram. Glädje och lycka har inte ersatts, de finns kvar där och kommer komma fram och ta över igen. Hoppas du mår bra. 
  • Idunudi
    Susodus skrev 2018-09-14 14:07:25 följande:

    Hej, jag ser att det gått några månader för dig sedan din förlossning. Hur mår du nu? För mig har det gått tre år. Jag hoppas att du fått landa lite. Det är så mycket som händer den där första tiden. Har du fått hjälp? Kuratorstöd var en hjälp för mig. Att prata med någon utanför som är insatt och inte tycker en massa. Bara har kunskap och erfarenhet om kvinnor med samma erfarenhet. Jag hoppas att du givit dig tid att gräva ner dig i sängen och skrika rakt ut. Det är en bra början. 

    Hur lång tid det tar är så individuellt. Det tar den tid det tar. Men jag tror det är bra att försöka sikta på någonting hoppfullt. För mig var det att inte ge upp, att försöka igen. I år var jag som vanligt vid minneslunden på årsdagen och det slog mig hur tiden faktiskt suddar ut och nöter ner det värsta. Men det kommer alltid komma upp tillfällen då sorgen går rakt in i hjärtat igen, men den kommer inte finnas i din hjärna hela tiden. Jag väljer att ha årsdagen och resan till minneslunden som min speciella dag. Trots att jag inte riktigt kände att det behövdes så valde jag att åka dit. Det kommer jag fortsätta med, det har blivit en ventil och så kan jag faktiskt se hur fantastiskt det är att man läker. Det är stor skillnad på hur det var för tre år sedan, och för två år sedan. Jag känner mig stolt över mig själv. Jag trodde att man kunde påskynda sorgen genom att göra "rätt", där har jag lärt mig en massa. Att man faktiskt inte kan kontrollera allt. På samma sätt som man inte kan kontrollera att man inte drabbas av det som hänt oss. Det hände, det är hemskt, det är orättvist, vi går igenom det och vi tar oss ur det. Tro på det. Det blir bättre. Du kommer inte ätas upp av det. Men du har en sorg som kommer finnas där. Men det är bara en del av dig och du kommer kunna hantera den så att den kan stängas inne och tas fram. Glädje och lycka har inte ersatts, de finns kvar där och kommer komma fram och ta över igen. Hoppas du mår bra. 


    Tack för ditt meddelande <3

    Livet har faktiskt gått vidare, det trodde jag inte för 5 månader sen....

    Jag tänker ofta på det vi gick igenom och känner ett sting i hjärtat när man ser nyfödda bebisar. Men ibland slår det mig att tanken inte varit där på länge och att sorgen lagt sig mycket.

    Jag har ännu inte varit på barnakullen....jag har inte förmått mig till det ännu då jag är rädd. Tänk om jag inte känner den sorg jag borde eller kanske blir den så stark igen att den påverkar mig för mycket?

    Jag pratade en del med en kurator men jag har också fått enorm hjälp från fosterdiagnostiken på KS (deras team alltså <3 <3 <3)

    Vi blev inbokade på ett återbesök under sommaren då vi fick ställa alla frågor som kommit upp efter allt och också få lite klara besked om vad vi kan vänta oss i framtiden om vi bestämmer oss för att försöka igen.
  • Fenugreek

    I sept 2018 gjorde jag en abort pga down syndrom hos fostret. Han hade även hydrocephalus så beslutet om abort var självklart för oss. Tyvärr hade alla genetiska tester tagit så lång tid att få svar på att jag var i v 19+4 vid avbrytandet. Det var jätte jobbigt trots att vi aldrig tvivlade på vårat beslut. Det jobbigaste var efteråt då människor ansåg sig ha rätt att ha åsikter om vårt beslut. De ansåg att down syndrom inte var ngt som man skulle göra abort för,men samtidigt var detta människor som själva aldrig behövt ta hand om ett svårt handikappat barn eller ställts inför beslut som vi. Aldrig förstått människor som känner att de måste lufta sina åsikter om ngt som inte rör dem,lägga skuld på ngn som redan lider och sörjer. Har haft mkt stöd i denna tråd.

    Nu 8 månader senare mår vi mkt bättre och har kunnat gå vidare långsamt men säkert.

  • nypan78
    Fenugreek skrev 2019-06-08 18:01:44 följande:

    I sept 2018 gjorde jag en abort pga down syndrom hos fostret. Han hade även hydrocephalus så beslutet om abort var självklart för oss. Tyvärr hade alla genetiska tester tagit så lång tid att få svar på att jag var i v 19+4 vid avbrytandet. Det var jätte jobbigt trots att vi aldrig tvivlade på vårat beslut. Det jobbigaste var efteråt då människor ansåg sig ha rätt att ha åsikter om vårt beslut. De ansåg att down syndrom inte var ngt som man skulle göra abort för,men samtidigt var detta människor som själva aldrig behövt ta hand om ett svårt handikappat barn eller ställts inför beslut som vi. Aldrig förstått människor som känner att de måste lufta sina åsikter om ngt som inte rör dem,lägga skuld på ngn som redan lider och sörjer. Har haft mkt stöd i denna tråd.

    Nu 8 månader senare mår vi mkt bättre och har kunnat gå vidare långsamt men säkert.


    Hur har det gått för er? Vågade ni försöka igen? 
    Jag står inför ett avbrytande nu på måndag och är livrädd för komplikationer...
  • Nallekatt

    Jag gjorde ett avbrytande pga trisomi 21 för exakt en vecka sedan, när blir det bättre? Sorgen och saknaden är enorm, min son fattas mig enormt :(

    Blir att försöka igen så fort kroppen Har läkt men är så orolig för att det ska hända igen, har inte läst hela tråden men har någon "råkat" ut för detta 2 gånger på raken? När får man äl igen? Var i vecka 15+4 något När avbrytandet gjordes, nu gråter jag bara hela tiden och det är svårt att se ett ljus. Kuratorn jag har fått verkar väldigt oempatisk.

    Tack på förhand.

  • nypan78
    Nallekatt skrev 2019-11-20 19:42:06 följande:

    Jag gjorde ett avbrytande pga trisomi 21 för exakt en vecka sedan, när blir det bättre? Sorgen och saknaden är enorm, min son fattas mig enormt :(

    Blir att försöka igen så fort kroppen Har läkt men är så orolig för att det ska hända igen, har inte läst hela tråden men har någon "råkat" ut för detta 2 gånger på raken? När får man äl igen? Var i vecka 15+4 något När avbrytandet gjordes, nu gråter jag bara hela tiden och det är svårt att se ett ljus. Kuratorn jag har fått verkar väldigt oempatisk.

    Tack på förhand.


    Hej,

    Jag vet precis hur det känns. 10 dagar sedan avbrytandet för mig. Saknar vår lille enormt också. Ett barn går ju inte att "ersätta" med ett nytt bara sådär men vi tänkte också försöka igen så fort jag har slutat blöda ...det kan ta lite tid tills kroppen är igång igen har jag förstått.

    Avbrytandet gjorde vi efter nipt, kub och moderkaksprov. Men tänk om det ändå inte var ngt. Kan inte släppa tanken. Vad baserade ni avbrytandet på. Fostervattenprov?

    Har också fått kurator. Bra hittills. Men leva måste man ju med det själv ändå. Vännder o familj man kan anförtro sig för är bra.

    Kram
  • Nallekatt
    nypan78 skrev 2019-11-20 20:04:54 följande:

    Hej,

    Jag vet precis hur det känns. 10 dagar sedan avbrytandet för mig. Saknar vår lille enormt också. Ett barn går ju inte att "ersätta" med ett nytt bara sådär men vi tänkte också försöka igen så fort jag har slutat blöda ...det kan ta lite tid tills kroppen är igång igen har jag förstått.

    Avbrytandet gjorde vi efter nipt, kub och moderkaksprov. Men tänk om det ändå inte var ngt. Kan inte släppa tanken. Vad baserade ni avbrytandet på. Fostervattenprov?

    Har också fått kurator. Bra hittills. Men leva måste man ju med det själv ändå. Vännder o familj man kan anförtro sig för är bra.

    Kram


    Hej, tack för ditt svar.

    Känner exakt likadant, vi gjorde kub, nipt och moderkaksprov som alla visade på trisomi 21, så vi tänkte att det måste ju vara sant, men något inom mig skriker att han var frisk, men jag känner också att det borde inte gett utslag om han var frisk..

    Verkar som att jag har slutat blöda idag och gravtestet blir svagare, så ska försöka direkt, även om det inte går att ersätta ett förlorat barn så vill vi gärna bli gravida igen så fort det går.
  • nypan78
    Nallekatt skrev 2019-11-21 11:55:24 följande:
    Hej, tack för ditt svar.

    Känner exakt likadant, vi gjorde kub, nipt och moderkaksprov som alla visade på trisomi 21, så vi tänkte att det måste ju vara sant, men något inom mig skriker att han var frisk, men jag känner också att det borde inte gett utslag om han var frisk..

    Verkar som att jag har slutat blöda idag och gravtestet blir svagare, så ska försöka direkt, även om det inte går att ersätta ett förlorat barn så vill vi gärna bli gravida igen så fort det går.
    Jag var på en efterkontroll igår men har ej riktigt slutat blöda. Skulle kolla med gravtest 4 veckor efter aborten men tänker att det kan jag göra lite innan, kanske nästa måndag när det har gått 2 veckor och testerna kanske inte ger utslag längre. Kroppen har nog fattat nu att den inte är gravid längre...

    Vi ska göra IVF precis som vi gjort många ggr innan, även om detta var en spontan grav. Jag har inte mycket tid kvar då jag redan är 41...tur att vi har barn redan , annars skulle man falla ännu djupare. Hoppas du lyckas så snart som möjligt. Har ni barn?
  • nypan78
    Nallekatt skrev 2019-11-21 11:55:24 följande:
    Hej, tack för ditt svar.

    Känner exakt likadant, vi gjorde kub, nipt och moderkaksprov som alla visade på trisomi 21, så vi tänkte att det måste ju vara sant, men något inom mig skriker att han var frisk, men jag känner också att det borde inte gett utslag om han var frisk..

    Verkar som att jag har slutat blöda idag och gravtestet blir svagare, så ska försöka direkt, även om det inte går att ersätta ett förlorat barn så vill vi gärna bli gravida igen så fort det går.
    Jag var på en efterkontroll igår men har ej riktigt slutat blöda. Skulle kolla med gravtest 4 veckor efter aborten men tänker att det kan jag göra lite innan, kanske nästa måndag när det har gått 2 veckor och testerna kanske inte ger utslag längre. Kroppen har nog fattat nu att den inte är gravid längre...

    Vi ska göra IVF precis som vi gjort många ggr innan, även om detta var en spontan grav. Jag har inte mycket tid kvar då jag redan är 41...tur att vi har barn redan , annars skulle man falla ännu djupare. Hoppas du lyckas så snart som möjligt. Har ni barn?
Svar på tråden Downs syndrom - Vi gjorde abort